DANS
Föreställ dig en föreställning
Dansiniativet
Idé och koreografi: Per Sundberg
Dansare: Knut Wikström Precht
Ljusdesign: Anton Andersson
Längd: 1 timme
Målgrupp: 12–99 år
Premiär: Dansiniativet den 15 november klockan 19:00
En arm blir till ett ben, en hand till ett monster. Ett golv till vägg, vägg blir till golv.
Solodansaren Knut Wikström Precht arbetar med kroppen och hur den kan tolkas och uppfattas. Illusioner aktiverar min fantasi, och dansarens hand kan se ut som en människokropp, en äcklig alien eller en helt annan kroppsdel.
Dansarens rörelser projiceras i realtid på en skärm under nästan hela föreställningen. Rummet är svart, men kroppen är belyst i ett kallt sken. Detta skapar en obekväm, overklig känsla. Som att han inte är i rummet med oss, han är i sin egen dimension och kameran visar den enda inblicken, även fast jag vet att han bara är några meter bort, utanför det begränsade synfältet.
Speciellt början av föreställningen är väldigt kroppslig och närgången, på både ett fascinerande och ett äckligt sätt. En vacker kontrast är när det kalla, overkliga ljuset byts ut mot ett varmt sken. Plötsligt är känslan bekvämare, välkomnande.
Det är dock synd att man bara ska titta på skärmen. Jag vill se mer av ett samarbete mellan projiceringen och verkligheten. Nu är det som att jag under hela föreställningen väntar på att dansaren i verkligheten ska hamna i fokus.
Varje del i dansen är fascinerande, rent av hypnotiserande, men utan variation. Jag väntar hela tiden på att det stora utbrottet ska komma. Att han ska brista ut i "riktig" dans. Något mindre repetitivt.
Jag sitter och tänker: “När ska han börja dansa?”
Skärmen visar inte bara realtid. Flera scener av dansaren visas samtidigt och ger en enorm känsla av ensamhet. Ja, det finns tre av honom, men ingen av dem kan röra i varandra, de kan inte kommunicera. Fast i sin dimension, sin värld, sin tidpunkt. Dömda till ensamhet tillsammans.
Min favoritdel är slutscenen, eftersom den knyter an så bra till början. De frågor som uppstått till exempel av hans oförståeliga mumlande i början blir nu besvarade. Men det föreställningen saknar är en anknytning mellan artist och publik, eftersom de artistiska uttrycken är så omänskliga. Dessutom distanserar skärmen mycket. Att inleda med en mänsklig aspekt hade gett mig större trygghet och tillit till de mer abstrakta delarna i dansen.