Under en pressträff tillsammans med Socialminister Lena Hallengren på tisdagens morgon förklarade Sofia Wallström, generaldirektör för Inspektionen för Vård och Hälsa (IVO), att IVO har fått in ett mycket stort antal riskupplysningar med hög allvarlighetsgrad gällande covid-19 i den svenska äldrevården.
Det är allvarligt, och ännu allvarligare är att uppgifterna tyder på att den vård som patienter i en särskilt utsatt grupp har varierat kraftigare beroende på var i landet de har varit bosatta – 70 procent av äldrevårdens dödsfall i covid-19 finns registrerade i bara 40 kommuner.
IVO kommer nu att gå vidare med en journalgranskning på de utsatta äldreboendena, och även fortsätta tillsynen av hur äldreomsorgen har hanterat den pågående pandemin.
Det är helt riktigt – smittspridningen pågår fortfarande, och all kunskapsinhämtning som går att göra medan den fortfarande är ett hot är helt nödvändig för att man inte bara ska undvika tidigare missgrepp, utan också utveckla de delar av arbetet som har varit lyckat.
Att definitivt fastställa konsekvenserna av det inträffade och vad som kunde ha gjorts annorlunda kommer att ta tid. Detta är inte tiden för en slutgiltig utvärdering, och fast en tillsyn som IVO:s väcker en hel del frågor gäller det att vara medveten om att vi ännu inte har några svar.
Det som däremot är möjligt att göra redan nu – och som IVO:s tillsyn ställer i en sorts blixtbelysning – är att konstatera att den debatt som har förts om den svenska responsen på covid-19 hittills har varit kortsiktig och alltför snävt inriktad på den akuta perioden av smittspridning.
Den har till stor del handlat om testning, om utegångs- och inreseförbud, om studentfester och om uteserveringar. Allt det är värt att diskutera – men aldrig till priset att vi missar möjligheten att tala om beredskapen i och förutsättningarna för vår sjukvård och allmänna välfärd.
De sårbarheter och brister inom äldrevården och sjukvården som pandemin har ställt i så klar och naken belysning är nämligen ingenting som uppstod eller började den första mars eller ens den första januari i år – de har funnits där länge, och om vi inte är beredda att göra någonting åt dem kommer de att finnas kvar även efter att sjukdomen har blivit besegrad.
Att förstå och råda bot på dem kommer att kräva en mognad och självrannsakan som bortser både från politisk färg och från färdigsydda ideologiska mallar och mönster – det kan inte handla om vem som har styrt vilket landsting under vilken tid, eller ens om andelen offentlig vård i förhållande till andelen privat.
Det måste vara en förutsättningslös prövning som är beredd att ställa obekväma frågor till oss själva. Vad betyder det om den svenska välfärden inte är så välorganiserad och inte fungerar så bra som vi har föreställt oss? Är vi i så fall beredda att göra vad som krävs för att åtgärda det?
Ytterst ställer den pågående pandemin frågor om vilken sorts samhälle det är vi vill ha, och vilken sorts samhälle det är vi har byggt.
Sådana frågor besvaras inte på ett kvartal eller ens på en mandatperiod. Och för att faktiskt komma att ställa dem måste vi klara av att inte stirra oss blinda på tre månader av kris och vad vi kunde ha gjort då – utan höja blicken mot flera årtionden av politik, och vad vi kunde ha gjort av dem.