Myten om pensionsstölden

Nej, Göran Persson stal inte 258 miljarder kr ur pensionssystemet.

"Vi behöver en diskussion om pensionerna men inte fantasifulla historier om vad Göran Persson gjorde på 1990-talet", skriver NSD:s Olov Abrahamsson.

"Vi behöver en diskussion om pensionerna men inte fantasifulla historier om vad Göran Persson gjorde på 1990-talet", skriver NSD:s Olov Abrahamsson.

Foto: TT/NSD Arkiv

Ledare2021-02-12 06:03
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

"En god lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel, medan sanningen letar efter sina sandaler", lyder ett gammalt arabiskt ordspråk.

Det är svårt att inte tänka på det när man även i dagens tidningar kan läsa insändare om att dåvarande statsministern Göran Persson stal 258 miljarder kr ur pensionssystemet under 1990-talet.

Påståendet om stölden har nu upprepats så många gånger att det nästan blivit en sanning. Problemet är bara att det är en ren myt. 

Det här är vad som de facto skedde: Bakom det nya pensionssystemet som beslutades på 1990-talet stod fem partier – Socialdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna.

Fakta är dessutom att beslutet om det nya pensionssystemet fattades i riksdagen i juni 1994, då Sveriges statsminister hette Carl Bildt (M). Göran Persson var inte ens partiledare för S då.

En del av det nya var att garantipensionen, efterlevandepensionen och förtidspensionen lyftes bort från det gamla ATP-systemet. De pengar som betalats in i ATP-systemet för att klara kostnaderna för garantipension, efterlevnadspension och förtidspensionärer flyttades istället till statskassan. 

Enligt pensionsgenomförandegruppen handlade det om ungefär 320 miljarder kronor. Men gruppen enades till sist om beloppet 258 miljarder kronor, som fördes över under åren 1999–2001.

Det sistnämnda skedde när Göran Persson var statsminister. Men fem av riksdagens dåvarande sex partier var överens. Någon stöld var det inte heller, utan ett demokratiskt fattat beslut.

Dessa 258 miljarder kr har inte heller legat och skräpat i en skattkista på finansdepartementet.

De har använts och täckt statliga kostnader för trygghet för åldringar och förtidspensionärer – precis som det var tänkt en gång i tiden.

Det betyder inte att det saknas allvarliga problem i dagens pensionssystem. Till exempel har fackförbundet Kommunal pekat på att många lågavlönade medlemmar blir fattigpensionärer, trots att de jobbat och slitit ett helt yrkesliv. Det är givetvis helt orimligt. 

I valrörelsen 2018 argumenterade därför Socialdemokraterna för att höja ålderspensionsavgiften med 1,29 procentenheter för att kunna förstärka pensionssystemet – ett förslag som socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) även pläderar för i en aktuell TT-intervju. Men förutsättningen för att det ska kunna bli verklighet är att övriga partier som står bakom pensionsöverenskommelsen sluter upp bakom förslaget. S har som bekant ingen majoritet i riksdagen.

Den diskussionen om vad som behöver göras nu förs dock bäst utan överdrifter och fantasifulla historier om vad Göran Persson gjorde eller inte gjorde på 1990-talet.