I tisdagens ledare skrev jag om den urstarka arbetsmarknaden i Norrbotten.
Det investeras i gruvindustrin, skogsnäringen, energisektorn, testverksamheten, försvaret, infrastrukturen, bostadsbyggandet och mycket annat i länet.
Uppenbarligen är det inga problem att utveckla jobb och näringsliv i det röda Norrbotten. Länet har den näst lägsta arbetslösheten i Sverige.
Mitt i all glädje över LKAB:s framtidsplaner och andra positiva nyheter får vi emellertid inte glömma bort de som har det tufft.
Precis som alla andra delar av Sverige påverkas Norrbotten av coronakrisen. Icke minst besöksnäringen är hårt drabbad.
Dessutom finns en grupp norrbottningar som har varit arbetslösa mycket länge. I oktober fanns noga bestämt 2 979 långtidsarbetslösa personer i Norrbotten.
Många av dem har förutsättningar att komma igen. En arbetsmarknadsutbildning kan bli vägen till ett nytt jobb.
Men utbildning är inte lösningen för alla. Det finns en stor grupp med olika former av bekymmer eller krämpor – fysiska, psykiska, sociala eller något annat – som har svårt att få ett jobb, oavsett om det råder hög- eller lågkonjunktur.
Därför är det steg i rätt riktning när regeringen investerar i extratjänster, gröna jobb, lönebidragsanställningar och liknande lösningar för att också ge långtidsarbetslösa en plats i arbetslivet. Men det krävs betydligt större satsningar än hittills.
I ett inlägg i Ekonomisk Debatt 6/2020 har LO-utredaren och nationalekonomen Adnan Habibija visat att anslagen till arbetsmarknadspolitiken är långtifrån de nivåer som gällde i början av 1990-talet. Då satsade Sverige mest av alla inom OECD (de västliga industriländerna). På den tiden hade Sverige också en historiskt låg arbetslöshet.
Det är även svaret till dem som tror att arbetsmarknaden själv kommer att fixa jobb åt alla arbetslösa.
Marknaden löser inte alla bekymmer. För många är en subventionerad anställning den enda vägen för att få in en fot i arbetslivet.
Därför hoppas jag att vi nu en gång för alla kan slippa det gamla högersnacket om "hittepåjobb, AMS-trams och pysselsättning".
Om Sverige ska komma tillbaka till samma låga arbetslöshet som 1990 så krävs en massiv satsning på arbetsmarknadsåtgärder för de mesta utsatta grupperna – en anslagsboost, som Habibija uttrycker saken.
En realistisk arbetsmarknadspolitik måste ta sikte på att skapa vettiga alternativ för dem som av olika skäl har det svårt på den ordinarie arbetsmarknaden.
Tyvärr står det ingen flock med privata eller offentliga arbetsgivare utanför Arbetsförmedlingens kontor som är beredda att anställa dem som har en historia av långvarig arbetslöshet.