Läktarproffsen vet inte bäst

Tvärsäkerheten och tonläget står inte alltid i proportion till kunskapen.

"På idrottsarenorna finns alltid någon som högljutt och tvärsäkert framför sina åsikter om hur laget ska spela. Ungefär på samma sätt är det i politiken", konstaterar NSD:s Olov Abrahamsson.

"På idrottsarenorna finns alltid någon som högljutt och tvärsäkert framför sina åsikter om hur laget ska spela. Ungefär på samma sätt är det i politiken", konstaterar NSD:s Olov Abrahamsson.

Foto: TT/NSD Arkiv

Ledarkrönika2020-11-28 06:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sedan många år tillbaka har jag säsongskort och samma plats i Coop Norrbotten Arena (eller Delfinen, som rättrogna Luleåsupportrar säger).

Några rader nedanför sitter en annan medelålders man. Han har alltid bestämda uppfattningar om hur Luleå Hockey ska coachas och spela – något som han gärna och högljutt förmedlar till tränarstaben och hela arenan.

Han är urtypen för ett läktarproffs, en person som tror sig veta mer än hela tränarstaben och alla hårt arbetande spelare på isen.

Jag har tänkt mycket på honom under den upphetsade debatten om skolpolitiken i Luleå. 

I sociala medier och på tidningarnas insändarsidor finns de som lika tvärsäkert sågar rapporten "Framtidens skola" som togs fram av tjänstemännen vid barn- och utbildningsförvaltningen 2016. 

I och för sig tror jag inte att dessa tjänstemän, ej heller politikerna i barn- och utbildningsnämnden, är övermänniskor. De kan göra fel, precis som alla andra. Men jag betvivlar inte deras goda vilja – att de arbetar för att skapa bästa möjliga skolorganisation för barnen i Luleå kommun.

Det handlar dessutom om folk som har både kunskaper, fakta och statistik för att kunna räkna på hur det är med tillgången till behöriga lärare, förändringar i elevunderlaget, kostnader för skollokaler, vilka krav som skollagen ställer o s v.

För mig framstår det som människor som kan göra mer än en killgissning om vad som är bäst. 

Av det skälet har jag också förundrats över hur vissa dömt ut "Framtidens skola".

De har varit som att lyssna på läktarproffset i Delfinen när han sågar coachningen. Lika kategoriskt avfärdas alla underlag och bedömningar från barn- och utbildningsförvaltningen.

Det betyder inte att jag tror att förvaltningschefen Maarit Enbuske eller nämndsordföranden Emma Engelmark är prickfria.

Men på samma sätt som jag litar på att Thomas "Bulan Berglund" alltid försöker göra det bästa för laget så utgår jag ifrån att barn- och utbildningsförvaltningen har samma höga ambitioner för skolorna i Luleå.

Det finns ju dessutom en del siffror som är oomtvistade. Luleå har skollokaler för 9 300 grundskoleelever men i verkligheten finns bara 7 500 elever.

Det är inte gratis för skattebetalarna och pengar som skulle användas till något annat kul – till att höja lärarlönerna, slopa de delade turerna inom äldreomsorgen eller andra angelägenheter.

Diskussionen om skolnedläggningar handlar alltså inte om att politiken vill jäklas med vissa byar och stadsdelar. Tanken är ju att en samordning ska leda till att pengarna används mer effektivt samt se till att fler elever får behöriga lärare och bättre elevhälsa.

Nu ska det emellertid göras ett omtag, meddelar S och M efter folkomröstningen 8 november. Med hjälp av extern hjälp ska barn- och utbildningsförvaltningen göra en ny översyn.

Så kan man förstås göra för att signalera ödmjukhet och lyhördhet till dem som ogillar skolnedläggningar. Men det går aldrig att utreda bort en föränderlig verklighet.

När Luleå utvecklas på nya områden och elevunderlaget förändras så behöver skolstrukturen anpassas till denna nya verklighet.

I varje historiskt ögonblick gäller det att använda rektorer, lärare, skolsköterskor, elevassistenter, pengar, lokaler med mera – resurser som inte är obegränsade – så klokt som möjligt för att ge alla barn en bra start i livet.

Det är heller inget nytt eller unikt för Luleå. Sådana förändringar har skett många gånger tidigare – överallt i Sverige.

I min hemby Kälsjärv utanför Kalix fanns till exempel en byaskola fram till 1954. Där gick min mamma och hennes syskon.

På 1970-talet fick istället jag och andra barn från byn åka skoltaxi till Gammelgården (en skola som numera också är nedlagd).

Det speglar hur Sverige bytte form när jord- och skogsbruk rationaliserades och urbaniseringen tog fart. 

Elevunderlaget i många byar och mindre samhällen krympte. Följaktligen försvann basen för många skolor.
 

Det finns så klart en sorg i att en anrik skola går i graven. Men ibland är också smärtsamma beslut nödvändiga.

Vad än den nya översynen i Luleå kommer fram till så går det helt enkelt inte att utfärda ett fribrev för alla skolor och säga att allt ska vara som det alltid har varit. 

Och för den som tror något annat kan jag bara ge det goda råd att lämna åskådarplats och själv engagera sig i partipolitiken. 

Den som gör det ska snabbt bli varse om att politik inte bara handlar om att vilja, utan framför allt att välja och prioritera bland alla möjliga och omöjliga önskemål.