Svenska politikers sommarprogram är inte särskilt roliga. Ibland glimtar de till i enstaka anekdoter, och gläntar de på dörren till hur de människor som sitter på den verkliga beslutsfattande makten i landet faktiskt resonerar – men att vara skojfriska har ännu ingen anklagat dem för.
Ibland tänker man att det beror på att de är medietränade och så bundna vid sitt politiska uppdrag att det nästan är omöjligt för dem att säga någonting halvt på skämt – humor är inte sällan just det som tangerar det förbjudna eller pinsamma, och att bjuda på någonting tvetydigt i den vägen kan vara förödande i dagens intensiva medielandskap. Fråga bara Håkan Juholt.
Att höra före detta politiker sommarprata visar tyvärr att så inte är fallet – roliga är de inte ens sedan de befriats från sina plikter och positioner, och det är faktiskt lika bra.
Modellen för en svensk politiker har nämligen med få undantag varit att tona ner den egna personliga identiteten och individualiteten till förmån för det budskap de är satta att framföra; deras brist på en särpräglad personlighet är en sorts vattenstämpel, som garanterar att det de har att säga inte bara är ett ögonblicks nyck eller en personlig åsikt.
Hellre finansminister än rolighetsminister – de är inte valda på grund av personlig charm, utan för att de förväntas förvalta ett förtroende från allmänheten och representera dess intressen efter bästa förmåga.
Före detta finansminister Anders Borgs (M) sommarprat levde sannerligen upp till den normen. I tidningarnas recensioner förekom orden ”torrt”, ”konventionellt”, ”syrebrist”, ”enahanda” och ”våt filt.” Den röst som tidigare talade myndigt om ”krona för krona” och ”det ska löna sig att arbeta” ordade nu om sitt eget liv i ungefär samma ton.
Men just därför var det också uppfriskande att höra honom tala igen. I hans saklighet fanns nämligen en vindpust från en svunnen tid, och kanske även från ett svunnet politikerideal.
Vi hörde en politiker som räknade sina vinster i resultat i stället för i likes på Instagram, och som representerade ett moderat parti som fortfarande höll den vulgära populismen på en armlängds avstånd.
Kontrasten mot Ulf Kristersson (M) och dagens moderater kunde knappast vara skarpare. Han har på kort tid lyckats med att inte bara splittra alliansen, utan också fördriva minnet av den till den grad att den inte ens har förblivit en teoretisk framtida möjlighet.
Han har – utan att bli tvingad till det – skjutit den traditionella, svenska borgerligheten i sank genom att trots upprepade löften öppna för ett budgetsamarbete med Sverigedemokraterna.
På sätt och vis är det talande att Anders Borg sommarpratade dagen efter att ledarsidan på Borås Tidning (obunden moderat) uppgivet konstaterade att ”Dit Ulf Kristersson går, kan vi inte följa med honom” med anledning av att dagens moderater valt att inte göra upp med regeringspartierna; han hade ett val, men valde att följa Sverigedemokraterna högerut.
Tro mig: Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det, men jag saknar Anders Borg. Inte som finansminister och definitivt inte som rolighetsminister – men som en principfast och ideologiskt grundad moderat företrädare som var förmögen att stå vid sitt ord.