I den bästa av världar hade inte den här krönikan behövt skrivas. Låt mig först göra en tillbakablick om vad som fick mig att fundera och forma mig till den jag är idag.
Från 70-talet minns jag skolboken om Hitlers förintelse av judarna, om apartheid i Sydafrika och om rasismen i USA. Det var svårt att ta in, att det funnits och fanns sådan ondska.
På 1980-talet tog jag aktiv ställning för att göra världen lite bättre och blev medlem i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, SSU.
Jag minns hur vi, SSU:are i Luleå spred tröjor och knappar med budskapet ”Rör inte min kompis”. Vi deltog också i kampen för att frige Nelson Mandela som satt i fängelse i Sydafrika där den vita apartheidregimen styrde landet med en rasist piska och diskriminerade den svarta majoriteten av befolkningen.
På 1990-talet, efter många års kamp frigavs Nelson Mandela som suttit 27 år i fängelse. Sydafrikas befolkning fick frihet och demokrati. Majoriteten av befolkningen fick rösta för första gången i sina liv.
Efter millennieskiftet bodde jag tolv år i Stockholm och jobbade som ansvarig för internationell facklig solidaritet i ett progressivt fackförbund men såg i Stockholm ett Sverige med växande ojämlikhet, ökad rasism och klassklyftor.
2012 flyttade jag till Sydafrika och gifte mig med en vacker, stolt, svart ANC-politiker som växt upp och fostrats av en nära vän till Nelson Mandela. Efter fyra år i Sydafrika flyttade vi till Luleå.
Det finns rasism på skolor i Luleå. Rasistiska tillmälen delas ut på lokalbussen. Jag har fått direktrapporter från industrier där anställda likställer svarta med apor. Jag har läst protokoll från förhör om hets mot folkgrupp, hot och rasism och där vittnen ”inte kommer ihåg” någonting.
Människor borde hjälpa varandra men tycks sakna empati och civilkurage när sanningen ska fram. Sorgligt.
Jag har också läst anmälningar som inkommit till DO, Diskrimineringsombudsmannen. Många av dem som drabbas av rasism får aldrig upprättelse.
DO måste stärkas och få mer resurser, annars riskerar man bli en tandlös papperstiger. Ett ljus i rasisttunneln är fackföreningsrörelsen. Fackets uppgift måste också vara att ta strid för lika människovärde på arbetsplatserna – integration på riktigt.
Ja, du som läst ända hit, jag talar inte i dimridåer. Både min fru och min bonusson har också fått smaka på rasismen i sitt nya hemland.
Det är åt h-e! Ingen ska utsättas för rasism. Ingen ska sätta sig över någon annan på grund av hudfärg. Stoppa rasismen!
Tack för ordet!