Tahvanainens roman är en pre-quel till det litterärt kanoniserade biografiska kluster som Plaths liv genererat. Poet, olycklig, självmord, kultfigur. "Körsbär i snön" tecknar en upptakt och presentation av Plath som person, med livslust och ambitioner. 

Tahvanainens berättarteknik är ett löpande presens, med Plath som berättarjag. ”Jag har ett nytt läppstift från Revlon som ska få följa med ut på äventyr.” Berättelsen följer alltså jaget i realtid. Det är filmiskt, men också påträngande, eftersom man som läsare måste foga sig i jagets framställning, eller snarare tvingas in i jagets värld. Hur man upplever det beror nog på hur pass intresserad man är av Sylvia Plath som person och/eller författare. 

Det är inte svårt att läsa romanens skildring av Plath som opportunist, beräknande, spelande på sin kvinnlighet, för att nå sina mål. Plath i begrepp att äntra redaktionen på Mademoiselle-magasinet ter sig som en Barbie-docka, i färd med att övertyga världen om att hon är värd att synas. Kläderna är väldigt viktiga, smink likaså, attribut för att väcka önskvärda personers uppmärksamhet. 

Man funderar på om ett eventuellt dödsbo efter Plath kan och vill stämma utsagor som denna. Plath själv kan ju i alla fall inte säga något. Sexscenerna är pinsamma, och är inte litterärt befogade, om jag får uttrycka mig milt. 

Intressant är dock tidsbilderna av ett New York i början av 1950-talet, modernitet i ett skede efter andra världskriget, när sådant som flärd, mode och utseende återigen kunde börja växlas in i karriärvaluta, precis som efter första världskriget, och 20-talet. Det Amerikanska, i form av allt är möjligt om du har Det, präglar framställningen. 

Här och där skär det jag uppfattar som instick från Plaths egna poetiska ådra, till exempel ”Jag vet hur de förtvivlades skrik låter”, eller ”Jag drömmer om far. Han ligger i badkaret till hälften dold av skum. Det går inte att avgöra om han ännu har kvar båda benen”,  men inte ”Hennes ord skär djupa snitt i mig”, som jag läser som en historisering av Plaths livsöde, även om det nu inte var rakkniven som blev hennes bane. 

Det körsbärsröda läppstiftet som Tahvanainen använder som metonymi/omskrivning för Sylvia Plath är enligt min mening reducerande och till och med nedsättande. Läs gärna Plath i original, och bortse från dramadokumentärerna. 

NY BOK

Sanna Tahvanainen

Körsbär i snön

Schildts&Söderströms