Författaren Faye är ett mörkt centrum. Läsaren anar, precis som hennes omgivning, att hon lider av sviterna efter en svår skilsmässa. Likt en magnet drar hon till sig andra människors smärta och drastiska livshistorier. Bilden av Faye – magneten – får Rachel Cusks bifall.

Själva idén är att det finns ett slags kraft, en sorts magnetism som framkallar det här utbytet av historier, säger hon eftertänksamt.

Det är arla morgon i ett dimmigt och mörkt Stockholm. Hennes man, konstnären, sover fortfarande efter en sen middag med den svenske förläggaren kvällen före. Rachel Cusk skördar författandets framgångar, inte genom sovmorgon och fri tid på Nationalmuseum, utan genom ett pärlband av intervjuer, den första klockan halv nio.

Artikelbild

| Rachel Cusks tidigare självbiografiska böcker om moderskap och skilsmässa väckte så illvillig kritik att hon under tre år tystnade som författare.

Nydanande

Hennes nu fullbordade trilogi beskrivs som litterärt nydanande, som höjdpunkten i hennes författarskap och vägen dit har varit lång, mycket längre än de år det tog att skriva den.

De två första böckerna "Konturer" och "Transit" har getts ut i svensk översättning i år. Den tredje utspelas under några dagar då Faye, i mycket Rachel Cusks alterego, reser till en litteraturfestival i Tyskland. "Kudos" (beröm, erkännande) lyder titeln som man anar är ironisk.

Rachel Cusk skrattar. Hennes egen trilogi har trots lysande kritik, i synnerhet i USA, men också i Sverige och England, inte blivit nominerad till det brittiska Booker-priset, vilket med svenska ögon är svårt att förstå.

Artikelbild

| "En av anledningarna till att jag var tvungen att skriva tre böcker var att det tog mig så lång tid att komma fram till det som bara är föreslaget i den första" säger Rachel Cusk.

Åh, det kommer aldrig att hända. "Kudos" hamnade inte ens på den långa nomineringslistan. Det finns alldeles för mycket fruktan kring mitt verk.

Brist på uppriktighet

Varför kan hon inte enkelt förklara även om hon påpekar att den kvinnliga erfarenhet som hon ofta skrivit om inte går hem hos brittiska intellektuella.

I trilogin tycker hon sig framför allt skildra nya former av lidande. I den tredje och avslutande delen handlar det i synnerhet om kvinnors svårigheter att tala uppriktigt om sin tillvaro, berättar hon. Om skilsmässor och moderskap men också om kvinnliga konstnärers villkor.

Äntligen kommer jag fram till det. Men förhoppningsvis är det inte gjort på ett fult sätt. Jag försöker uttrycka de här sakerna utan bitterhet, och utan den aggressivitet eller möda i den feministiska diskursen som verkar så frånstötande för folk.

"Äntligen" är ett berättigat ord för Rachel Cusk som hela tiden konsekvent skrivit utifrån sin egen vardag. Men hennes tidigare självbiografiska böcker om moderskapets utsuddande av identiteten, och om den egna konfliktfyllda skilsmässan från sin första man väckte så mycket hat och kritik mot henne som person att hon tystnade som författare.

Det är sant, men det var delvis för att jag tänkte på vad exakt som hade gått fel. En del av den här tystnaden handlade om att tänka. Mitt arbete blev väldigt illvilligt attackerat och jag var så sjukt trött på känslan av konflikt. Det var viktigt för mig att hitta ett skrivande som inte var fullt av fruktan och ilska, som hade en känsla av lugn och vänlighet.

Speglas i möten

Trilogins Faye är en återhållen lyssnare vars känsloliv och personlighet speglas i dem som hon träffar. I "Transit" bland andra en polsk snickare, som knappt orkar åka hem till sin familj i Polen längre eftersom det gör så ont när han måste lämna den igen.

Ändå bryr han sig uppriktigt om Faye och hennes högt belånade ruckel till bostad.

Idén om trauma är grundläggande i de här tre böckerna. Människor är skadade eller sårade av våldsamma känslomässiga händelser, men de händelserna är begränsade och små i jämförelse med de mänskliga varelser som upplevt dem. Vi dras tillbaka till de här händelserna som gör ont, men de är inte vad vi är.