Krönikan: Längtan till tunnelbanestress

Det sägs ofta att nyckeln till lycka är att vara nöjd med det man har. Men håller det i längden att gå omkring och vara nöjd med allt precis hela tiden?

8 maj 2017 12:28

Läsandet av självhjälpsböcker, österländsk filosofi och ett ständigt flöde av glättiga Facebook-memes har alla lärt mig att nyckeln till lycka består av en sak: Att vara nöjd med det man har. Detta flöde av lyckolitteratur har också lärt mig att göra listor i slutet på dagen över allt jag är tacksam för. Det allra viktigaste, som vänner och familj hamnar självklart högst upp, men jag skriver också ned de vardagliga bekvämligheterna som är lätta att ta för givet. Varmvatten. Ett behagligt tryck i duschen. Element som fungerar. Lediga sittplatser på bussen. Brist på köer. En kommun där alla känner alla. Utrymme. Prisvärdhet. Stillhet. Tryggheten. Men så från ingenstans smyger den där känslan på. Den där känslan av att det inte finns något att skriva ned på listan. För hur ska jag kunna känna mig tacksam när varje promenad till bussen är en polarexpedition och varje besök på Coop är som att attackeras av paparazzi?

”Hej! Hur är läget? Hej! Hur mår mamma? Hej!” Med ens känns vår landsdel integritetskränkande, blek och öde. Så när jag, utan att möta en enda människa, halkar och glider över den isiga gångbanan som leder till bussen glider också mina tankar vidare. De glider till stora avenyer, muséer, uteserveringar och stökiga barer. Där på den isiga gångbanan fylls mitt sinne av en heltäckningsmatta under frusna fötter, proppfyllda trottoarer, oändliga Starbucks-köer och den välbekanta tunnelbanedoften av våta kläder, svett, gefilte fisch och rakvatten.

Plötsligt känns allt det där så lockande och min tidigare tacksamhet byts ut mot en stark längtan efter att få betala dubbelt så mycket hyra för hälften så mycket plats. Innerst inne vet jag förstås hur jag klagade på mitt europeiska storstadsliv när mina affischer frös fast i väggarna, men nu finns det plötsligt något romantiskt över att sova i ytterkläderna i en nedgången lägenhet med enkelglasfönster. Lyckolitteraturen ljuger: det är omöjligt att vara nöjd med det man har. Eller så är det kanske inte riktigt så dystert. Det kanske bara handlar om att även skriva upp verbet ”längta” på tacksamhetslistan. För att vara nöjd med det man har kanske också inkluderar förmågan att romantisera det förflutna, längta efter det som komma skall och dagdrömma om det som aldrig kommer bli. Den riktiga lyckan finner man kanske när man för en stund låter fantasin ta över, lever ett parallellt liv och längtar lite grann. Oavsett om den längtan tar en till skogens tystnad eller det högljudda bankandet av polisen som gör razzia hos grannen.

Veckans

Plus: Att det nu blivit tid att börja fråga ”Vad gör du till sommaren då?”

Minus: Aprilvädret som inte vill ta slut.

Krönikan

Charissa Martinkauppi
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!