Logga in

Olov Abrahamsson

Ledarbloggen

Debatten inom L har börjat


Under Almedalsveckan 2018 morsade Jan Björklund på sin företrädare Bengt Westerberg (partiledare 1983-1995). Under 2019 avgörs vem som ska bära den liberala stafettpinnen in i framtiden. FOTO: TT

Diskussionen om vem som ska efterträda Jan Björklund är nu i full gång på de liberala ledarsidorna.

”Riksdagsplatsen och att hon var på den vinnande sidan i partistriden i regeringsfrågan är två tunga argument för Maria Arnholm som nästa partiledare”, tycker Alex Voronovliberala Eskilstuna-Kuriren som hör till dem som backat upp Januariavtalet.

En helt annan linje förfäktar Carolin Dahlmanliberala tidningskollegan Kristianstadsbladet.

”Med en ny partiledare kan L åter vända tillbaka högerut”, hoppas Dahlman.

Någon given favorit finns inte hos spelbolagen. Unibet ger följande odds på några av de namn som förekommer i spekulationerna:

Nyamko Sabuni 4.50
Cecilia Malmström 4.75
Mats Persson 4.75
Birgitta Ohlsson 5.00
Johan Pehrson 5.00
Gulan Avci 5.50
Maria Arnholm 10.00
Erik Ullenhag 15.00

Själv föredrar jag så klart en anständig socialliberal på partiledarposten – en person som står upp för Januariavtalet, samarbetet med regeringen och en mittenorienterad politik. Som jag påpekat tidigare på NSD:s ledarsida så är det blocköverskridande lösningar – inte  högjudd retorik och ytterkantspolitik – som burit Sverige framåt.

Inte sällan har det skett i samverkan mellan socialdemokrater och liberaler.

Glöm aldrig Nils Edéns och Hjalmar Brantings insatser för demokratin i Sverige. Minns Gunnar Heléns och Olof Palmes uppgörelser på Haga slott 1973-1974. Kom ihåg Bengt Westerbergs och Ingvar Carlssons stora skattereform.

Samarbete mellan socialdemokrater och liberaler har medverkat till att göra Sverige till ett bättre samhälle. Det borde vara en lärdom även för dagens partiaktivister.

 

 

Jämställdheten i fokus


Sigrid Bøe och Lars Hagberg, pressansvariga för S i Europaparlamentet, finns på plats under Forum Jämställdhet i Kulturens Hus i Luleå.

 

Under onsdag och torsdag genomförs Forum Jämställdhet i Kulturens Hus i Luleå. Det brukar beskrivas som Sveriges största jämställdhetskonferens. Sammankomsten lockar ett stort antal tungviktare från politik, fack, företag och andra delar av svenskt samhällsliv.

Bland många utställare träffar jag S-gruppen från Europaparlamentet, en viktig pådrivare för jämställdhetspolitiken i EU.

Sakta men säkert kommer också resultaten. För femton år sedan blev den socialdemokratiska Europaparlamentarikern Anna Hedh utskrattad av vissa parlamentariker när hon väckte kravet på att kriminalisera köp av sexuella tjänster.

Men nu har den svenska inställningen fått genomslag i både Europaparlamentet och en rad europeiska länder.

Den svenska sexköpslagen (som infördes 1999) har blivit en föregångare. Island, Norge, Finland, Storbritannien och Frankrike har följt Sverige i spåren och infört olika former av lagar mot köp av sexuella tjänster.

Det finns fortfarande många EU-regeringar som bromsar eller inte ser problemet. Kampen mot sexuellt utnyttjande och människohandel är därför långtifrån färdig.

Men det är tydligt att det går att påverka både Sverige och Europa i en annan riktning. Opinionsbildning och målmedvetet politiskt arbete ger resultat, vilket kan vara värt att påminna sig inför valet till Europaparlamentet 26 maj i år.

Det spelar roll – bland annat för jämställdheten - vilka som får förtroendet att företräda Sverige och svenska folket i Bryssel under de kommande fem åren.

Skribenter som pratar

 

Under söndagsmorgonen tog jag en promenad genom ett folktomt och kylslaget Luleå (minus 21 grader) till Sveriges Radios lokaler för att delta i panelen i P1:s gedigna veckomagasin ”God morgon, världen!”.

Nya programledaren Lasse Johansson hade förberett ett gäng frågor till mig, Carolin Dahlman, Kristianstadsbladet, och Erik Helmerson, Dagens Nyheter.

Är det rätt att slopa arbetslöshetsmålet? Är Annie Lööfs historieskrivning om Alliansen den rätta? Kommer regeringen att sitta kvar hela mandatperioden?

Lyssna gärna på våra svar och inslaget i efterhand!

Förintelsens minnesdag


Mänskligheten måste påminnas om hur omänsklig den kan vara. FOTO: TT

 

Den 27 januari samlas människor över hela världen. Det är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945.

År 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag. Sedan 2001 har det varit en nationell minnesdag i Sverige.

Det är en dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen och dem som stod emot. En dag för alla som vill uttrycka sitt stöd för alla människors lika värde.

Det är manifestation som är nödvändig även i Sverige år 2019. Antisemitism och hatattacker mot judar är en realitet även i vår tid. 

11 november 2017 skrev DN om ungdomar som kastat brinnande föremål mot en synagoga i Göteborg. 17 oktober 2018 rapporterade Aftonbladet om flera attacker mot judar. Sommaren 2017 kallades journalisten Jan Scherman för ”äcklig jude” på öppen gata i Visby.

I sin regeringsförklaring gjorde statsminister Stefan Löfven en tydlig markering mot antisemitismen.

”Var än antisemitismen finns, och hur den än uttrycks, så ska den belysas och bekämpas. År 2020 står Sverige värd för en ny internationell konferens om hågkomst av Förintelsen, och svenska ungdomar ska ges möjlighet att besöka minnesplatserna i Europa. Ett nytt museum inrättas för att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen”, sa Löfven.

”Vi ska aldrig glömma, har vi lovat varandra. Sverige glömmer aldrig”, underströk Löfven.

1997 visade en undersökning att många svenska gymnasieelever hade bristfälliga kunskaper om vad som faktiskt skedde under andra världskriget. Då tog statsminister Göran Persson initiativ till projektet Levande Historia.

Kampanjen fick ett enormt gensvar. I hundratusentals svenska hem skapade boken "... om detta må ni berätta ..." diskussioner mellan vuxna och ungdomar om 1900-talets svartaste tid. På skolorna bildade Steven Spielbergs film ”Schindlers list” en grund för samtal mellan lärare och elever.

Uppenbarligen är det ett upplysningsarbete som måste fortsätta med kraft även i dagens samhälle. Mänskligheten måste ständigt påminnas om hur djupt omänsklig den faktiskt kan vara.

Ris och ros till Löfven II


Den nya S/MP-regeringen består av 11 män och 12 kvinnor. FOTO: TT

 

Tidningarna ledarsidor dessa dagar handlar givetvis mycket om Stefan Löfvens nya regering och regeringsförklaring.

”För S-väljare är det svårsmält att höra Löfven tala för utökade Rut-bidrag och slopad värnskatt. Hur det ska gå ihop med att öka jämlikheten är svårt att begripa”, skriver Jonna Sima i Aftonbladet (ob S).

Värmlands Folkblad (S) i Karlstad framhåller att Peter Franke att ”det är en historisk framgång” att Löfven har lyckats bryta upp blockpolitiken och hålla de nationalistiska och främlingsfientliga krafterna borta från avgörande inflytande.

”För att nå dit var Socialdemokraterna dock tvungna att köpa orimligt mycket liberal politik”, anser Franke.

I den fackliga tidskriften Dagens Arbete reagerar Helle Klein mot dem som beskrivit den utdragna regeringsbildningen som cirkus och politiskt kaos.

”I själva verket har demokratin visat upp sin bästa sida av just förmågan att hantera ett svårt läge”, skriver Helle Klein.

Peter AkinderÖstra Småland (S) i Kalmar tycker att Löfven missade chansen att toppa laget.

”Det kan finnas oslipade diamanter i det nya gänget. Men ur allmänhetens synvinkel är det knappast några ögonbrynshöjande namn som tar säte och stämma vid regeringens bord”, menar Akinder.

”Det är mer erfarenhet än förnyelse”, lyder min egen sammanfattning på NSD:s ledarsida.

En rapport inifrån M

 

24 december fick jag en fin julklapp av min familj – Anna Kinberg Batras bok ”Inifrån” (Albert Bonniers förlag). Jag läste ut den under tisdagskvällen, lagom till onsdagens avgörande talmansrunda.

Boken ger en intressant inblick i hennes korta partiledartid 2015-2017 och maktspelet i Moderaterna. Moderater är inte snälla med varandra, skriver hon i ett kapitel.

Jag undrar hur de moderater som drev bort Kinberg Batra från partiledarposten resonerar idag.

Ulf Kristersson har varken lyckats lyfta sitt parti eller hålla ihop alliansen. Nu vandrar han omkring i sitt Pompeji, bland ruiner, i resterna av alliansen.

Alla moderater som äger någon form av självinsikt borde därmed inse att partiets och alliansens problem inte handlade om personen Kinberg Batra. Ett annat ledarskap gav inte bättre resultat.

Men självkritik och självreflektion är inte Moderaternas starkaste grenar för närvarande. Just nu riktas all moderat ilska och frustration istället mot Annie Lööf och Jan Björklund.

Som jag påpekar på ledarsidan i NSD är det dock inte Lööf och Björklund som kraschat alliansen. Sönderfallet har pågått länge och drivits på av både moderata och kristdemokratiska soloturer.

Det är inte min sak att försöka få ordning på den svenska högern. Men jag tycker att Moderaterna får ett ganska gott råd av Expressens politikreporter Torbjörn Nilsson.

”Nu när också de klokaste på m-kansliet twittrar som galna dårar föreslår jag följande: Sätt er runt ett bord. Andas. Diskutera följande fråga i lugn och ro till dess ni har ett uppriktigt svar: Hur kom det sig att centerpartiet valde sossar före oss?”, skriver han på Twitter.

Olov Abrahamsson bloggar om politik i allmänhet och socialdemokrati i synnerhet.


Fakta om Olov
Född: 1963
Bor: I Luleå
Yrke: Politisk chefredaktör
Gillar: LO, Luleå Hockey och LBBK. 
Kuriosa: Lagledare för Lira BK:s damlag 2006-2009.
Kontakt: olov.abrahamsson@nsd.se


Twitter: @OlovAbrahamsson

  • Twitter

Bloggar