Logga in

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Sommaren 69

Råneå LULEÅ.  Sommaren (juni-juli-augusti) 1969.

Några axplock från året 1969, för femtio år sedan, med anledning av att NSD i år fyller 100 år. Mitt sätt att fira jubilaren med åtminstone den halva tidsresan. I början på varje månad under året kommer notiser tagna från dagbok 7 för året 1969. Skriver fortfarande årsdagbok, i år 2019 nummer 57 i ordningen. 

I början på juni månad 1969, dryga månaden efter muck i Kiruna, började jag så sakta att acklimatisera mig som kommande Lulebo. Jobbade på Sparköp och körde en gammal folkvagnsbuss dagligen mellan Luleå-Älvsbyn och Boden. Ett intermezzo var när bussen tappade bromsarna på krokvägarna mellan Älvsbyn och Boden. Det fiske som skedde under min sista arbetsmånad (juni) var att jag och en gammal polare fiskade en hel del i Lulsundskanalen med mask och fick jättefina abborrar upp mot halvkilot. Förutom detta hittade vi trevliga flugfiskesträckor ute i Gäddviksströmmen. I slutet på månaden lyckades vi också få några skapliga harrar på torrfluga. Intressant kunskap kan vara att Luleå kommuns absolut största fisk är tagen i just Gäddviksströmmen, en stör på cirka 90 kilo, detta i början på 1900-talet. Detta i sin tur berodde på att ryssarna en gång i tiden gjorde försöksutsättningar i Östersjökomplexet, framför allt i Finska viken. I mitten på månaden avslutades jobbet och jag for hem till Jämtland.

Sommaren 1969 var en lycklig tid i mitt liv, fiske var och varannan dag, en sommar som slutligen stämplade in mig som fjällfiskare. För er som känner till Jämtland handlade det mest om fjällen på Hotagen, oftast från Valsjöbyn, upp mot Gäddede och fram mot Strömsund, ett område som fullkomligt kryllar av bra öring- och rödingtjärnar. Minnesvärt är hur som helst det egenartade torrflugefisket på röding i Rengströmmen utanför Valsjöbyn i västra Jämtland. När det gällde gårdagens musik så var det-åtminstone för mig och mina gelikar-The Rolling Stones som gällde. Djupt tragiskt var därför den 3 juli när nyheterna gick ut att stones-medlemmen Brians Jones hade hittats död. Inte fullt tre veckor senare satte astronauten Neil Armstrong ner fötterna på månen. En ny tid hade randats.

I början på augusti mognade hjortronen som aldrig förr. Flera dagar i rad plockade vi i familjen mellan 20-40 liter per dag.?! ”Lagen” var den att inget bär fick plockas som var det minsta omoget. Riktigt mogna hjortron kallades i Jämtland för mylta och den sylt man gjorde på dessa läckerheter kallades oftast myltgröt. Den blev så pass finfördelad att vi för det mesta hade sylten i glasflaskor och inte på burkar. Fredagen den 25 juli var det baluns i byn (Valsjöbyn). Pajala-Hasses stod för trevnaden.

Den 18 augusti började jag på lärarhögskolan i Luleå, sommaren tog slut och allvaret tog vid. För att slå av mig en viss dumpenhet såg jag filmen ”Ådalen-31”.  Inte blev man gladare av den.                                                                                                  gunnar@westrin.se

Något om sommaren 1969;

23/6               Albert Viksten död.

  3/7               Brian Jones i Stones död.

20/7               USA till Månen.

21/7               Neil Armstrong först på Månen.

17/8               Filip Bleiberg, världens längst levande hjärtbytespatient avled.

18/8               Började på lärarhögskolan i Luleå.

Bild;              Fjällfiskeäventyrens år.

Utter del 2

Råneå Utterns liv och leverne.

Jag brukar säga att utter i våra vatten är ett bra lackmus, en indikator, på hur vattnet mår. Om vi backar tillbaka femtio år fanns de flesta uttrarna i mer avlägsna trakter om man ser till vår befolkning. Det berodde till delar på att många vatten i närheten av samhällen och städer var negativt påverkade av allehanda miljögifter, som PCB (poly klorerade bifenyler), dioxiner och DDT. Enkelt uttryckt är PCB en grupp ämnen som har använts i framför allt transformatorer, kondensatorer och plaster. PCB är förbjudet i landet sedan 1979 att användas i ny utrustning. Fortfartande kommer det dock att finnas stora mängder i gammal utrustning. Utfasningen går långsamt. Problemet med dessa stabilka organiska ämnen är arr de kan transporteras långa Vägar, framför allt i vatten och tränger oftast in i fettvävnader hos fiskar, vattenlevande däggdjur mm. Helt bör vi undvika att äta fet fisk från Östersjökomplexet, som sill, strömming och lax. Tragiskt men sant. Ett annat organiskt ämne som fungerar på samma sätt som PCB är dioxiner som också är gravt cancerframkallande. Dessa kom oftast från förbränningar (öppna sopdeponier) och från metallindustrierna. Man kan säga att dioxiner är ett av de mest cancerframkallade ämnen som människan, sas utan vetskap, har framkallat. Uttern var ett av de djur som slogs ut av dessa gifter. Kanske inte underligt att uttern har tagit till sig vattendrag långt från tunga industrier. Ett mysko problem är utan tvekan avsaknaden av lake i älven, ett vattendrag som vimlade av arten när jag flyttade till byn 1972. Forskningar har också gjorts om dioxiner efter Bottenvikskusten och om jag inte minns alldeles galet var lakarna vid mynningen av Råneälven de mest dioxingiftiga på hela sträckan Luleå-Haparanda. Dioxiner har den problematiken att ämnet bunkras upp i bottnarna och liksom poppar upp lite då och då.    

Uttern har många fiender, trots att de står överst på den näringslistan. Biologiska fiender skulle i så fall vara just människan, kanske ett inte alltför djärvt konstatarande. Under mina år i Råneå minns jag två ihjälkörda uttrar på broarna mitt i Råneå, två slagna av gäddsaxar och två överkörda där Prinsnäsbäcken rinner under E4 på Rånekölen.

Krönikan i NSD kommande fredag handlar om uttrarna i Råneälven vid Råneå.

Gunnar Westrin                    gunnar@westrin.se     

Utterlandet

Råneå Utterlandet.

Ända sedan jag flyttade till Råneå i början på 70-talet har vi haft utter i byaströmmarna. Djuret tillhör mårdsläktet och väger oftast ett par, tre kilo. De kan variera mycket i både längd och storlek, allt från havsuttrar till vanliga svenska djur. Tassarna har simhud och öronen stängs när de dyker. Smyger man på de om natten kan man höra deras kommunikation, oftast i form av starka visslingar. Det är ingen överdrift att de är skygga och trivs bäst efter stränderna under gryning eller skymning.

I år känner vi som ränner efter älven att det har och är ovanligt många individer i en och samma ström. Vi anser att det just nu finns fem olika individer. I byn alternerar de ofta mellan existenser i Norrforsen och Sörforsen. Intressant är att det verkar vara riktigt gott om föda, företrädesvis småfisk. Om vi backar tillbaka 10-15 år var det för det mesta lake som djuren fångade. Tyvärr har populationerna av lake minskat oroväckande snabbt, varför uttern också går på flodkräftor, grodor mm.

Det finns en stor skillnad i strömmarna från förr och nu och det är populationen minkar och bisamråttor. Nu för tiden ser vi knappt några spår alls efter vare sig minkar eller bisamråttor. Där gör uttern oss en bra tjänst, eftersom de dräper utminken så fort de möts. Jag har genom åren hittar många ”kapade” minkar efter älven. Parningstiden är just nu och ungarna föds efter cirka 60 dagars dräktighet. De brukar stanna hos honan i ungefär ett år.

När vi inom aktionsgruppen AMORE bjöd upp Naturvårdsverket 1985 ansågs det finnas ungefär 15-20 uttrar i hela råneälvssystemet. På den tiden blev vår älv landets uttertätaste strömvatten. Jag brukar säga att uttern är ett lackmus mot vattenkvaliteten. Mer uttrar visar direkt på mindre gifter i vattnet. Elaka tungor säger bland annat att uttern är ett skadedjur eftersom de också äter flodkräftor och fisk???

För Råneås och alla uppströms liggande byars innevånare har djuret blivit något av en favorit. Det tycker jag är mysigt, hemtrevligt och iakttagande. Avslutningsvis kan meddelas att djuret är fridlyst och att den är skyddad i Bernkonventionen. Jag återkommer om uttern i någon av vårens kommande krönikor i papperstidningen.

Bild; Utter i Råneälven februari 2020.     gunnar@westrin.se

Ålakramen

Råneå Anekdot för februari 2020.

Jag har genom åren haft ett särskilt årstema på bloggen här på NSD, förutom alla nyhetsinslagen och personliga kommentarer.  Det år som nu nalkas blir inget undantag. Vissa år har jag haft månadens fiskeprofil, olika flugmönster och senast har det handlat om året 1969. Nu hade jag tänkt mig att bjussa på en anekdot i den första bloggen varje månad. Anekdot kan betyda en kort historia, gärna med lite humor. Det har ju onekligen hänt ett och annat genom alla åren…och naturligtvis är allt sant. 

Ålakramen.

Tror det eller ej men ett tag i mitt liv bodde familjen Westrin i Nyköping? Pappa hade fått jobb på nyöppnade Tempo på Slottsgatan 21. Mamma ville inte, syrran grinade och jag skrek, men for gjorde vi. Adjö fagra Jämtland. Intressant är i alla fall att åren 1953-1956 där neröver åt söderns slätter är minnesvärda. Aldrig hade det snöat så mycket som de vintrarna och jag vann alla skidtävlingarna på skolan. Jag började första klass hösten 1953. Intressantast var i alla fall Nyköpingsån och trakterna kring slottet.

Kloaken.

På den tiden var det lite annan ordning på sakernas funktion och betydelse. Kloakerna från alla toaletterna, skiten, kondomerna och allt annat spolades ut i ån via breda cementrör. Där på bryggan nere vid slottet låg vi grabbar och kollade när skiten kom, redo med våra metspön. Då kom nämligen de största braxarna, idarna och abborrarna fram och tog för sig av godsakerna. Vilka rekordfisken vi hade, otroligt men illaluktande. Mamma förbjöd mig naturligtvis att ta hem någon fisk.

På den andra sidan ån, nedströms en liten fin bro, satt fiskargubbarna med sina breda håvar. Den fisken som fångades ansågs vara helt matnyttig? När de inte fiskade satt de på en parkbänk och drack en och annan öl, skrattade och pratade högt. De var snälla mot mig.

En eftermiddag efter skolans slut, gick på Västra skolan mitt i staden, alldeles intill ån, tog jag cykeln och metspöet och rullade ner till slottet. Som vanligt var jag klädd i tröja, jacka, golfbyxor och basker. Gubbarna vinkade åt mig, allt medan jag hissade ner en rejäl maskkrok, stående mitt på den fina gamla träbron.

Ormen.

Nappet var bastant, visste inte riktigt vad det var som hade huggit så ormlikt krokigt. En väldans stor ål?! Hur jag fick upp den minns jag inte men upp kom den. Jag var nog mest rädd för den ormliknande fisken som slingrade sig hårt runt mina armar. Brottningsmatchen slutade i alla fall med att en av gubbarna på bänken kom till snar undsättning. I tumultet tappade jag baskern i ån, vars strömmar tog väl hand om huvudbonaden. Den kvällen var mamma lite sur. Pappa var mer stolt över sin son som just hade tjänat 25 öre, en slant jag fick för ålen som gubben gladeligen tog hand om.                                                  

gunnar@westrin.se                                     -Gunnar Westrin-

 

En fantastisk bok; ”Ålevangeliet” av Patrik Svensson (Augustpriset 2019).

                                  Albert Bonniers Förlag.

Ekologiska funderingar

Råneå Människan styr över det mesta, till och med över biologiska självklarheter.

Så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans.

Redan tidigt i mitt liv började jag förstå att naturen/biologin och ekologin var viktiga byggstenar för alla organismer, men lätta att skada och negativt påverka. Under de år vi debatterade en utbyggnad av våra kvarvarande outbyggda älvar, där Råneälven blev den verkliga slagpåsen, kände jag direkt att ”så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans”.  Den meningen halkade ur mig i en talarstol i Råneå aula i mitten på 80-talet, då Råneälven verkligen låg pyrt till.

Tyvärr är att innebörden i den meningen fortfarande har full aktualitet, med råge. Frågan som kvarstår är hur länge mänskligheten kan urholka klotet innan det är för sent för ”reparationer”. Vi är ju trots allt en del av helheten/ekologin och har inte mandat att sitta på den där höga piedestalen och bestämma vilka organismer som ska leva och vilka vi inte behöver. I vår tid har vi redan paketerat många organismer i fack, som ”onödiga” och ”viktiga”, dvs betydelsefulla för människans fortsatta verksamheter/föda.

Om vi tittar till de debatter som gracerar och har förekommit, känns laxen vara gynnad före många andra arter av fisk. Vem bryr sig om en stensimpa? Torsk- och ålbestånden trodde vi var hur stora som helst? Nu ser vi katastrofen. Girigheten blev till slut ekonomiskt bortfall.

Skogsbolagen orerar över hur älgen äter upp tallplantorna. Vi måste skjuta mer älg, ekonomi före ekologi. Härom året sköts det bort en massa vinterälgar kring Överkalix. Gjort i en handvändning. Skogsbolagen äger! Ekonomi före ekologi! Tog man reda på varifrån älgarna kom? Var det vandringsälgar från Sarek? Hur som helst, de kom inte hem igen, det blev tomt i den ekologiska nischen de kom från. Den tanken har jag aldrig sett vara redovisad.  Ekonomi före ekologi.

Generellt anser jag att vi har svårt att tänka i större enheter/helheter. Allt behövs för att allt ska fungera, en självklarhet som alla gånger inte längre funkar som önskvärt vore. Balansgången är svår. Ska vi spränga bort ännu ett berg för att ge jobb i tjugo år? Men sen då? Vem gräver igen gropen och ser till att kontaminerat grundvatten inte hamnar i nationalälven Kalixälven? Många frågor, få svar.

Avslutningsvis; Genom alla åren på debattgolvet har jag anat att politiker alla gånger inte lyssnar på vad forskare har att säga. Ett praktexempel är decimeringen av vår östersjötorsk. Även här har ekonomin gått före ekologin. Nu vet vi hur det gick. 

 

-Gunnar Westrin -   

 

BILD; Älgen har oturen att tycka om tallplantor.   gunnar@westrin.se

Pier och gäddan

Råneå En mästare på gäddfisket.

Den 24 januari startar jag upp årets månatliga krönikor med ett möte med Pier Rynbäck från Råneå, en fiskeintresserad kille som är sällsynt skicklig på det vi idag kallar predatorfisket, det vill säga ett fiske på i första hand gädda, abborre och gös, dvs rovfiskar som vi felaktigt har kallat gruppen.  Predatorfisket har blivit det nya stora begreppet inom både nationellt och internationell sportfiske. Pier är en som verkligen har tagit sig an den delen av fisket med den äran. Pier föddes och växte delvis upp i Puoltikasvaara i närheten av Kaitumälven och det var pappan som lockade med honom och bröderna på fisket. Efter det att familjen flyttat till Råneå blev Råneälven det självklara vattendraget för brödraskaran.  Pier började i min klass på mellanstadiet och resten kan väl sägas vara historia. Kuriosa är i alla fall att alla tre bröderna har fått gäddor i Råneälven mitt i byn på över 12 kilo.  Paradiset var funnet. Då träffs vi den 24 januari, mitt i vintern men nära till fiskedrömmarna.

BILD; Pier är en erkänd mästare på att fånga stora gäddor.                  Gunnar Westrin

gunnar@westrin.se  

info@prfoto.se  

www.prfoto.se

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar