Logga in
Logga ut

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Månadens fluga

Råneå Flugor av kork? Inte alls korkat, en absolut genial idé.

ÅBO-SLÄNDAN med korkvinge.

Förra månaden tog jag upp flugfiskaren och piteälvslegenden Åke Bodéns klassiska nattsländeimitation ÅBO-SLÄNDAN MED KORKKROPP. Idag har Åkes flugor nått det historiska flugfiskerummet och i stort sett alla flugbindare/fiskare känner till de klassiska och något provokativa nattsländeimitationerna. Utmanade så till visa att de ser rätt ”tussiga” ut och att många har uttalat sig om den saken, med ord som att de är fula och inte passande i dagens mer sofistikerade flugbindarkorridorer. Här har vi hamnat i en återvändsgränd gällande flugfisket, eftersom oftast det estetiska går före det praktiska och fiskbara.  De flesta av oss flugspönötare känner till fenomenet där en tussig, halssjunkande och trasig fluga kan fiska fantastiskt. När vi sedan tappar den och knyter på en likadan fluga, nydressad och fin, kanske den inte funkar alls. Mysko! ÅBO-sländorna däremot funkar lika bra som nydressade eller som utslitna.

Det intressanta med ÅBO-sländorna (Åke Bodénsländorna) är att det är korken, oberoende om det är en korkkropp eller en korkvinge, som har den bärande/flytande funktionen. För ÅBO-sländan med korkvinge, som har vingen som bärande, gör att flugan i sig kommer att ligga lite djupare i vattnet, vilket är en fördel. Krokbarheten är fenomenal.

Från början klippte Åke ett vingsnitt baktill på vingen, vilket sedermeta visade sig vara ett tekniskt felsteg, även om det biologiskt sätt kunde vara en rätt tanke. Problemet uppstod när en fisk gick på, var att händelsen kunde slå bort den ena spetsen på vingen. Därefter blev den i stort sett ofiskbar. Idén lades på hyllan. Därefter klippte han den bakre delen rakt av, vilket gjorde att vingens profil blir en likbent triangel utan vingspetsar. Smartast så. Silhuetten är oerhört viktig, framför allt med fiske av nattsländeimitationer.

 

ÅBO-slända med korkvinge.

Åke Bodén.

Krok;           Captain Hamilton/Partridge, storlekar 8-14. Går bra med annan rak krok.

Bildtråd;      Brun, svart eller gul bindtråd, eller en ngt tjockare sytråd i samma färger.

Kropp;         Ett par täta var med bind- eller sytråd.   

Vinge;           Vingen skall skäras eller klippas ut ur korkplattan/skivan. Klipps ut som en avlång triangel, se bilden. Eftersom vingen inte får vara för tjock, brukar det passa med en tjocklek av typ 1,5 mm. Dextrinbehandlad kork, dvs smulad kork som har limmats till en skiva med limmet dextrin. Stryk nga droppar snabblim på undersidan av vingen och även på kroppens pålindade tråd. Lägg vingen på kroppen och bind fast den. Några tredubbla varv på varje ställe räcker. Viktigt är att vingen inte blir för bred baktill, eftersom en bred bakdel kan tvinga tafsen.

Vad kostar en öring?

Råneå Kan man värdera fisket i pengar?

När jag var grabb var i stort sett allt sportfiske fritt och gratis. Vi fiskade i stort sett överallt, även på fjället. Naturligtvis höll vi oss för det mesta från samevattnen, även om samerna själva sa att det inte gjorde något om vi kastade lite i deras sjöar. Vi var helt enkelt ofarliga för fiskbestånden.

Från den tiden, 50-60 talet och fram till idag har det hänt otroligt mycket. Fiskekort fanns även när jag var grabb, men oftast bara på de rena fjällmarkerna. Det organiserade fjällfiskeflyget fanns inte, än mindre pengar till detta. Apostlahästarna var vårt enda och förmodligen det säkraste kommunikationsmedlet. Minimimått, catch and release (tillbakasläpp) fanns som beteende men inte som företeelse.

En helt ny värld har formats, beroende på förändrat läge, på miljöförändringar och etisk efterlevnad. Fiskecamper har etablerats och fiskeguider är idag ett yrke. Naturen har krympt betänkligt, försurningar och övergödningar har blivit ett akut problem.

Utlandsresor med destination bra fiske har blivit en världsomspännande företeelse. För min egen del har jag gästat länder som Island, Ryssland, Mongoliet, Australien med Tasmanien, Nya Zeeland, Argentina och USA (Alaska).  Därtill naturligtvis Norge och Finland. Jag har med andra ord varit med om att föra ut mer än lovligt mycket CO2 i atmosfären.

När jag gjorde min andra resa till Nya Zeeland 1997 tillsammans med en kompis, gick notan på ca 40000:- för en månad på två man. Fisket var bra, storleken imponerande. Varje fisk över tre kilo hade kostat oss ca 2000:-/styck…och det var det värt.  På den tiden kostade en fiskeguide 2500:-/dagen per man. Idag ligger de på det dubbla. Sen är det ju inte enbart fisket man får lägga in på notan vid långflygningar till främmande trakters attraktiva fisken. Den allmänna turismen är viktig, träffa nya bekantskaper, njuta av exotiska vyer, dricka en öl på de lokala pubarna mm.

Idag är fiskevården så pass framgångsrik i vårt land att vi kanske inte behöver åka jorden runt för att få en fyrakilosöring på fluga?      gunnar@westrin.se

 

BILDEN; Glädjen över att släppa tillbaka en fyrakilosöring i Nya Zeeland.

                      Foto; Leif Milling.

Februari 1969

Råneå. Året 1969.

Några axplock från året 1969, för femtio år sedan, med anledning av att NSD i år fyller 100 år. Mitt sätt att fira jubilaren med åtminstone den halva tidsresan. Notiser tagna från dagbok 7 för året 1969. Skriver fortfarande årsdagbok, i år 2019 nummer 57 i ordningen. 

1969 blev verkligen uppbrottets tid för oss som föddes på fyrtiotalet. Realexamen, studentexamen, lumpen och studier. Jag muckade från Kiruna i april och började på lärarhögskolan i Luleå i augusti samma år. Eftersom jag fortfarande var skriven i Jämtland företogs de flesta resorna dit, framför allt när det gällde ledighet från lumpen, fisket, vildmarkslivet och vännerna. För femtio år sedan alternerade jag en del mellan byar i Jämtland som Äspnäs (hembyn tre mil väster om Strömsund efter Ströms Vattudal), Strömsund och gränsnära Valsjöbyn.  Generellt fiskade vi mest efter rödingen (röra) under pimpelfiskeperioden, där framför allt gränsbyn Valsjöbyn låg bra till. Generellt sett en sportfiskares paradis, sommar som vinter. Under och efter jul var oftast strålande tider för pimpelfisket efter rödingen, framför allt i den gränsdelade sjön Rengen utanför Valsjöbyn. Fiskeperioden per dag var inte särdeles lång den tiden på året. Enligt dagboken fanns vi oftast på isen mellan 10.00 -13.00. Fördelen med ett årstidigt pimpelfiske var att isarna var relativt tunna och därför lättborrade. På den tiden var det skedborr som gällde. Däremot var vi redan tidigare på 60-talet införstådda med maggot på kroken, en krumelur som i Jämtland kallades och kallas fortfarande för åm. Fisken skulle alltid tas till vara om storleken var middagsvänlig. Jag minns hur vi tyckte att färsk röding verkligen var efterlängtad efter julens fetmat. Enklast möjliga som vanligt, kokt röding (rör), kokt potatis (peran), en smörklick och tunnbröd (pickebrö), mjölk från ladugården (fjöse). Mumma!!!

Det finns två perioder av rödingpimpling som kan diskuteras, lite beroende på var i landet vi bor. I Jämtland absolut jul- och januaripimplingen, efter leken på tunnare isar. Senare på året kommer ”folkpimplingen”, det vill säga när solen värmer igen, då man kan ligga på isarna och sola, gotta sig och idka familjeliv, skala apelsiner och drick termoschoklad. Mysigt så det förslår, bruna i ansiktet, men fisket oftast sämre än i exempelvis januari. Nackdelen då det kortare ljuset. Pimplade på Rostujávri (Råstojaure) i 19 vårar på raken, mellan 1975-1993. Januarifisket absolut inte att tänka på. Maj var bästa tiden på den trakten.                                                              gunnar@westrin.se  

 

Något om januari-februari 1969;

Rickard Nixon ny president i USA efter Lyndon B Johnson.

”Hulån” vann tremilen på SM skidor.

Sovjetunionen skickade upp två skepp med folk, lyckad dockning.

 

Bilden; En klassisk pimpelbild från takterna av Tärnaby. 60-tal. Minns själv hur jag lade renskinnet på ryggen när vinden var väl så ihållande. Foto; Ove Andersson.

Vada och bada

Råneå Vadarna min tvångskostym.

Det var liksom lättare förr. Då drog man på sig vadarstövlarna, rullade ner överdelarna och vandrade vidare. Eller som vanligast hade man bara stövlar, det räckte det också. Vi fiskade helt enkelt efter den utrustning vi hade. Jag tror det var så att vadarbyxorna, allmänt kallad vadare, kom på marknaden någon gång i början eller mitten på 90-talet. En ny era var i antågande. Det fanns från början två olika typer av vadare, dels de heldragna med fasta stövlar, oftast i neoprene, eller så de med gummifot, där man var tvungen att ha vadarskor. Plötsligt blev det lite mer materiellt krångligare att vada, några prylar till som skulle in i ryggsäcken. Till detta följde absolut en matchad regnjacka. Jag har aldrig blivit riktigt hemtam i vadarna, trots att jag har slitit ut ett gäng. Däremot kan sägas att ett par bra vadare med lösa vadarskor och en tät jacka därtill, är det bästa skyddet mot regn, regnväder, blött gräs mm. Men vadarmässigt kan det mesta diskuteras. Jag tror inte att vi med dessa attiraljer har fått mer fisk bara för att vi kan vada längre ut. Påståendet skulle vara en ren myt. Den gamla tidens vadarstövlar hade ett skaft som gick till grenen vilket oftast räckte. Var det djupare fick vi helt enkelt leta oss andra fiskeställen. Något vi lärde oss innan vadarnas tid var att läsa ett vatten ordentligt, fundera på vilken udde man kunde stå på, hur och var fisken vakade, hur går strömmen etc. Visste vi att fisken vakade därute på djupare vatten fick vi helt enkelt vänta ut fiskarna. Någon gång kanske de kom närmare land. Ser numera att något av det första en flugfiskare företar sig är att vada så långt ut som möjligt. Enligt mitt sätt att se det är förehavandet ett strategifel. Först ska man ordentligt läsa av strandområdet, vänta och se vad som händer. Därefter kan man kanske börja fundera på att ta sig längre ut. En liten lördagsfundering i all välmening. Kostnad; Många tusenlappar.                                                                                                                                                  gunnar@westrin.se       

Fjällens Biggles

Råneå. Fjällflygare jag minns från Kirunafjällen.

Jag har genom åren lärt känna de flesta fjällflygarpiloterna, framför allt i Kiruna och Gällivare kommuner. Det har varit trevliga bekantskaper, allt från legenderna Olle Ek till Göran Tammert. Minns det första mötet med Olle, på stationen utanför Kiruna vid sjön Rakkurijärvi. Jag hade packat allt noga och lagt ner vadarstövlarna i ryggsäcken. Då kom Olle fram och presenterade sig, kikade på mig och sa;

-Har du inte glömt något? undrade han och kikade storögt på mina barfota fötter. Man kan väl inte åka barfota till fjälls? menade han. Sedan dess kallade han mig alltid för ”barfotapojken”.

Första gången Gällivareflygs grundare Knut ”Knutte” Hedström såg mig i slutet på sjuttiotalet, på plattan i Stora Sjöfallet, vevade han ner helikopterrutan och hojtade;

-Vad är du för en jäkla pajas? undrade han glatt. Det berodde förmodligen på att jag var iklädd all utrustning för snart fiskestart, det vill säga, vadarstövlar, fiskeväst med attiraljer och flugspöet i högsta hugg. Sedermera bytte företaget namn till Norrlandsflyg.   

Lasse Levin var den fantastiska gamängen bland flygarna, som alla andra en glad snubbe som alltid hade en och annan dråplig historia att berätta. Mart Reskow var tryggheten själv och flög under många år oss passagerare till bland annat Tjuonajokk. Han hade verkligen glimten i ögat. En gång när familjen och jag skulle flyga från Tjuonajokk till Kiruna hände det sig att avskedskommittén på campen, förutom att de vinkade, fick för sig att de skulle dra av sig brallorna och ”moona”. Då vände Mart resolut helikoptern, flög åter in över gräsmattan, stannade i luften och lyfte på stjärtpartiet.  

En gång i mitten på nittiotalet landade Micke Juhlin på ett spegelblankt Rostujávri för att hämta mig och tre kompisar. Han kom med mitt favoritplan De Havilland Beaver, en riktig flygmaskin med oanad kapacitet. Bara motoljudet fick mig att frysa om ryggen. Vi hade en del packning, sen skulle han ta med mer attiraljer från campen. Det var mer än fullsmockat när vi skulle starta, spegelblankt. En Cessna ute på sjön kunde inte lyfta på grund av bleken. Vi undrade om inte planet var överlastat? Micke svarade direkt att det inte fanns någon gräns för den här maskinens kapacitet. Det blev som vanligt full gas. Vilken härlig flygning Micke bjöd på den gången. Vilka historier vi fick höra.         

Göran Tammert är son till den legendariske flygaren Hans Tammert i Kiruna. Hans bildade Kirunaflyg i slutet på femtiotalet och hade för det mesta sin station i Jukkasjärvi intill Torneälven. Numera heter företaget Kallaxflyg och är stationerad i Kurravaara. Göran flög fjällfolket på sin tid, sadlade om och jobbade i många år som pilot på de större passagerarplanen, kom hem igen och gjorde de sista åren på anrika Kallaxflyg. Förutom att Göran var tryggheten själv med en härlig personlighet, gillade han att fiska. Under vår sista resa tillsammans över de nordliga fjälltrakterna visade han mig några smultronställen för grov harr, hemligheter av stor sekretess.                                                                    gunnar@westrin.se

 

Bilden; Flygaresset Göran Tammert in action.

Pimpelkronan

Råneå Pimpelspö De Luxe.

Det låg ett konstigt paket under granen. Det var sportfiskaren Lasse Bröms från Åkersberga som hade gjort några dagar i snickarverkstaden. Ett pimpelspö av horn, förmodligen renhorn. Redskapet är så vackert att det kan man ju ens ta med sig ut på isarna. Tänkte att jag sätter ut en bild på tjusigheten om någon annan kanske får en idé om att embarkera snickeriet.  God fortsättning på det nya året.  gunnar@westrin.se  

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar