Logga in

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Igelkottens tid

Råneå Ekologiskt tänkande ger flera igelkottar!

I början på maj tittade två igelkottar fram efter vinterdvalan. Det visade sig vara två fjolårsungar som grannen hade märkt meden droppe nagellack på ryggen. Det betyder att de två nyvakna föddes på våra gårdar förra året och har övervintrat. För nga vintrar sedan byggde vi ett ”igelkottshotell” och den första vintern övernattade ett par med sina tre ungar. Fem kom ut den gången. De brukar kika ut för första gången just den här tiden, någonstans kring den 10 maj. Synd var det verkligen för den igelkott som i år tog minste på årstiden och var ute och pulsade snö i mars, under en av de där varmdagarna. Tveksamt om den klarade sig.

Igelkottar har många fiender, som majbrasorna men också hur den nya moderna trafiken har ”byggt fast” igelkottarna. Förutan att själva bilen är en fara har man idag på många ställen byggt på trottoarerna så att de har blivit högre, så pass höga att igelkottarna inte kan komma upp om de hamnat på gatan. Bland annat i Råneå är det så på många ställen. Bara i fjol hjälpte jag upp två som inte kom upp. Därför är de högre gångbanorna idag absolut en potent livsfara för igelkottar. Känns inte alls bra. Otänkt liksom.

En annan fara för igelkottadjuren är den snart totala frånvaron av rishögar på alla villatomterna. Vi är helt enkelt för ”renliga” av oss. Jag har en bamsehög på min gård och det har också en del av grannarna. Därför har vi också igelkottar. Därtill har jag en drös med stora träd, då har jag både ekorrar och gott om fåglar. Trivsamt ska det vara, plus att jag sparar alla de brännässlor som växer i häcken, blir både nässelsoppa och käk till nässelfjärilarna. Bara så. Lite ekologiskt tänk kan aldrig skada.

Rekommenderas är därför att läsa Peter Wohllebens fascinerande bok ”Trädens hemliga liv”. Då kanske vi blir lite mer rädda om våra fina träd.                    gunnar@westrin.se  

Decemberflugan

Råneå DECEMBER MÅNADS FLUGA. Allmänna dagsländan.

Läran om insekterna kallas för ENTOMOLOGI, en viktig del av den kunskap som bland annat behövs för en idog flugfiskare. Jag anser absolut att entomologisk kunskap är minst lika viktig som någonsin kastteknik. För en flugfiskare, som vill hålla sig någorlunda informerad om just entomologiska cykler, bör man lära sig några viktiga förhållanden. Dels gäller det att hålla en viss koll på tågordningen, under vilka perioder som vissa insekter kläcks. Det ser man förvisso när vi spanar ut över ett vatten där det vakar, men kunskapen kan vara bra att ha när man om vintrarna sitter och binder sina flugor.

I den biologiska ordningen över året brukar det bli ungefär så här; Först kommer bäcksländorna i slutet på maj och i början på juni, sedan vissa dagsländor i början på juni , därefter knott, mygg, harkrankar och mer dagsländor i början på juli. Nattsländorna brukar dyka upp i mitten och slutet på juli och är med ända tills snön kommer och i september en liten mörkare dagslända och forsknott (som är ngt större än vanliga knott).

För en flugfiskare som mest gillar torrflugefisket är grupperna dag- och nattsländor de kanske viktigaste. Låt oss därför titta liter närmare på dagsländan, den insekt som har lång, smal kropp, stjärtspröt och uppåtstående vingar. Här finns hundratals bara i Sverige, med tusentals olika mönsterbeskrivningar. Några av de mer intressanta dagsländorna för en flugfiskare kan vara gul forsslända (gul), brun forsslända (brun) och fjällåsländan (grå), åsandslända och sjösandslända.  

Över huvud taget kan vi säga att de flesta dagsländorna har i stort sett samma konstruktion, men att storleken och färgen kan variera. Eftersom jag tycker att den gula forssländan är magisk i sin skapelse, kan vi ta den som intro till hur man allmänt binder en flytande allmän dagslända;

Allmän dagslända.

Upphovsman; Roger Göransson (fiskeguide).

Imitation;      Dagsländor. 

Krok;            Raka eller ngt böjda krokar i storlekarna 12-16.

Bindtråd;      Bindtråden bör vara i samma färg som sländan. Mönstret visar gult, eftersom den är en gul forsslända.

Stjärt;           Fibrer från gult tupphackel.

Kropp;          Dubbat Fly-Rite eller annat dubbningsbart material. Mönstret visar gult.                    

Vinge;           Uppåtstående vinge av gult hjorthår eller polygarn.

Hackel;         Hacklet skall bindas fallskärmsformat (parachute) gärna i samma färg som kroppen eller i en ngt mörkare variant.        

BILDEN;     Gul forsslända, kläcker i mitten på juli månad. Binder du en brun försslända byter du it allt gult mot brunt.   gunnar@westrin.se

Regnbågen stör

Råneå Varför har vi regnbågen i våra vatten?

Det kan man naturligtvis undra. De första av sin art sattes ut i Sverige redan i slutet på 1800-talet, där en motivering var att testa om de över huvud taget kunde leva i vårt land, vilket de kunde. En annan motivering var att införskaffa en fisk som kunde bli stor, stark, vakade mycket och som kunde tillfredsställa sportfiskaren?

Under 50-60 talet började vi med några större projekt, där ett var att bilda så många fiskevårdsföreningar som möjligt. Då dök regnbågen upp igen som den verkliga lockelsen, den att föreningarna började rotenonbehandla klubbsjöar, för att ersätta skräpfisk med ädelfisk som det hette på den tiden. Idag har vi förståndigt nog förstått att vi inte har några skräpfiskar (eller ogräsfiskar) utan att alla arter har sin plats i ekologin. Ädelfiskar var på den tiden liktydigt med prickiga fiskar med rött kött, där den utomlands ifrån tagna regnbågen var en art. Eftersom regnbågen också var billigare än öring och röding gjorde ju inte saken sämre. Regnbågen spreds som en ”farsot” över landet.

Fiskevårdsföreningarna jobbade så att det var bra med en egen sjö, eller egna sjöar, där man planterade in framför allt regnbågen, vilket i sin tur renderade fler medlemmar till de olika föreningarna.

Jag får ofta frågan om vilka fiskar man skall plantera in i en sjö, för turismen och allmänheten. För det mesta blir det en salig blandning mellan öring och röding, där man för säkerhets skull också pytsar ut en del regnbåge. En motivering till detta är/har varit att regnbågen lever med strandsnära och är därför lättare för turisten att fånga. Nackdelen blir då, om tjärnen också innehåller öring och röding, att regnbågen jagar ut de på djupare vatten. På så sätt blir de arterna svårare att få på kroken. Ett känt faktum är att regnbågen, som oftast är vårlekare, är aggressiv och starkt revirhävdande.

Viktigt är också att regnbågen är en erkänd romätare och beter sig otroligt aggressivt på andra fiskars lekområden. I Alaska, där jag har huserat under 70-80-talet, kunde vi ligga och se när laxstimmen drog uppströms. Efter kom horder med hungriga regnbågar. En gång gjorde vi ett test, stoppade en ölburk full med laxrom och stenade ner den i en ström. Tio minuter senare stod det mer än hundra regnbågar i kö efter burken.

Jag känner till en sjö uppströms Råneå där det finns fin harr i en sjöstruktur. För några år sedan planterades in regnbåge, vilket man inte skulle ha gjort, eftersom harren var/är självreproducerande där. Jag hälsade på lekharrarna i slutet på maj, detta i en liten ström i anslutning till sjön. Längst ner stod en grov tall, vars ena gren piskade i vattenytan. Där fastnade en del harrom?! Eftersom grenen var elastisk for den ibland upp någon halvmeter för att åter igen slå till mot vattenytan. Vilket scenario det blev när grenen for uppåt. Regnbågarna kom farande som raketer och hoppade högt över vattenytan för att få tag på den rom som hängde ytterst på grenen??!!

Regnbågen förökar sig inte i Sverige, undantagsvis på några platser. 

                                                                                       Gunnar Westrin gunnar@westrin.se  

BILD; Regnbågen är en vanlig fisk i våra inplanteringsvatten.

Kommande krönika

Råneå Kommande krönika.

I min kommande krönika för måndagen den 27 november kommer jag att avhandla fenomenet med fiskodlingar, om regnbågar som en invasiv art och om händelser som allmänt kan krascha ekologiska system. Ett huvudproblem med olika ingrepp i naturen kan vara att ”så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans”. Det finns det många exempel på, som avverkningar av fjällnära skogar, fiskodlingar i känsliga vattensystem, fortsatta vattenkraftsbyggen eller gruvetableringar i samebyar, framför allt om där idkas aktiv renskötsel i väglösa system.

I den kommande krönikan har jag exemplifierat problemet med en del av ovan nämnda från min hemmasjö Ströms Vattudal i norra Jämtland. Men problematiken finns förankrad både nationellt och internationell.  gunnar@westrin.se

 

Bild; vild regnbåge från Kamchatka.  Regnbågen kallades förr för regnbågsöring, eller regnbågslax. Regnbågar som smiter från odlingarna blir invasiva, det vill säga de inkräktar på andra inhemska fiskarters liv och leverne. Enligt forskningen är regnbågen ingen nordamerikansk art utan kommer från östra Ryssland.  

Samiska namn.

Råneå

Ser att debatten om samiska namn florerar i press, radio och TV plus naturligtvis på Facebook. Huvudattraktionen tycks vara Lapporten som på nordsamiska heter Cuonjávággi (Tjuonavagge). Riktigt hur namnet översätts vet jag inte mer än att namnet Tjuonajokk (fiskecampen i Kaitumdalen) betyder Gåsbäcken.

När jag gick på lärarhögskolan i Luleå, mellan åren 1969-1972, började jag mina resor på den trakt norr om Kiruna som idag kallas Sandåslandet. Jag köpte alla kartor som fanns, lärde mig jokkars och bergs namn, benämningar som fortfarande sitter. Det är många år sedan jag fastnade för trakten, kanske landets finaste harrområde.

Intressant är det här med namn, framför allt på jokkarna. I början på sjuttiotalet hette favoritjokken Tavvaäno, sedermera ändrad till Tavvaätno för att slutligen, i de nyare kartorna kallas Davvaeatnu. Förändringens vindar har alltså skett, där alla namnbyten har kollrat till det lite i skallen. För mig känns det ändå helt normalt att många namn till slut fick sitt rätta nordsamiska namn inpräntat.

Här några andra exempel på jokkar med namnändringar.

Ittetjuolmajokk - Ittetjuolmajåkkå - Ittetjuolmajohka – Ittejohka.

Harrejokk – Harrejåkkå – Harrejohka.

Skitsekallajokk – Skitsekallajohka – Skitsejohka

Råstojaure – Råstojavri – Rostujávri.

Råstoäno – Råstoätno – Rostueatnu.  

Kårvejaure – Kårvejaure – Gorvvejavri.

Kiepanjokk – Kiepanjohka – Giephanjohka (övre delen idag Bekkejohka. 

 

Det är i första hand ordet LAPP som har ställt till det i dagens debatt. Om rätt ska vara rätt borde naturligtvis svenska namn i Sápmi ändras till samiska, som har skett med många andra geografiska namn. Jag känner många samer och visst, det finns olika åsikter. En del tycker att ordet lapp kan vara helt ok, där andra tycker illa vara. Det finns naturligtvis ord som ex; fattiglapp, som kan vara stötande. Personligen tycker jag att det geografiska namnet LAPPLAND är fint, ger känslor av drömmar, fiske och evighet. Om det ordet skall ändras blir det naturligt med SÁPMI. Inte mig emot.

gunnar@westrin.se  

 

BILDEN; Sircam eller Tjirtjam mellan Mellersta- och Nedre Kaitumsjöarna.    

Naturen tystnar

Råneå Naturen tystnar allt mer.

När jag kom till Råneå i början på 70-talet kokade det av lekande sikar på Norr- och Sörforsen i Råneälven mitt i Råneå. Det var verkligen ett skådespel som hette duga. Hundratals sikar av modellen storsikar sprätte, stångades och lekte, till mångas glädje. Älven tycktes leva upp det sista stora rycket innan vinterdvalan. Det kunde vara flera hundra på de två nackarna, en sik som kallades storsik med underavdelningen ”Råneälvssikar”. På den tiden hade vi minst fem arter av sik. Idag tror vi oss veta att vi enbart har en art av sik, även om vi på den tiden snackade om storsikar, älvsikar, aspsikar, blåsikar, planktonsikar och allt vad det nu var.

När det var dags för de stora skådespelen såg jag till att alla mina klasser fick njuta av detta. Många fiskar var ordentligt stora och exemplar upp mot fem kilo var inte särdeles ovanliga. Idag har älven tystnat å det betänkligaste. I år har jag/vi ännu inte sett en enda repa i vattenytan, ett tecken som tyder på att en lek kan vara i vardande.

Nu är det inte enbart Råneälven som har drabbats av fenomenet, utan det gäller de flesta vattendragen kring Bottenviken och Bottenhavet. En sak står nog helt klart, den at vattendragen är drabbade av övergödning med igenväxning av bl a hårslingan (en tilltrasslande vattenväxt) och alger.

 

Bilden; Norrforsen i Råneå var hot-spot för kärlekskranka sikar.   gunnar@westrin.se  

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar