Logga in

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Igelkottens tid

Råneå Ekologiskt tänkande ger flera igelkottar!

I början på maj tittade två igelkottar fram efter vinterdvalan. Det visade sig vara två fjolårsungar som grannen hade märkt meden droppe nagellack på ryggen. Det betyder att de två nyvakna föddes på våra gårdar förra året och har övervintrat. För nga vintrar sedan byggde vi ett ”igelkottshotell” och den första vintern övernattade ett par med sina tre ungar. Fem kom ut den gången. De brukar kika ut för första gången just den här tiden, någonstans kring den 10 maj. Synd var det verkligen för den igelkott som i år tog minste på årstiden och var ute och pulsade snö i mars, under en av de där varmdagarna. Tveksamt om den klarade sig.

Igelkottar har många fiender, som majbrasorna men också hur den nya moderna trafiken har ”byggt fast” igelkottarna. Förutan att själva bilen är en fara har man idag på många ställen byggt på trottoarerna så att de har blivit högre, så pass höga att igelkottarna inte kan komma upp om de hamnat på gatan. Bland annat i Råneå är det så på många ställen. Bara i fjol hjälpte jag upp två som inte kom upp. Därför är de högre gångbanorna idag absolut en potent livsfara för igelkottar. Känns inte alls bra. Otänkt liksom.

En annan fara för igelkottadjuren är den snart totala frånvaron av rishögar på alla villatomterna. Vi är helt enkelt för ”renliga” av oss. Jag har en bamsehög på min gård och det har också en del av grannarna. Därför har vi också igelkottar. Därtill har jag en drös med stora träd, då har jag både ekorrar och gott om fåglar. Trivsamt ska det vara, plus att jag sparar alla de brännässlor som växer i häcken, blir både nässelsoppa och käk till nässelfjärilarna. Bara så. Lite ekologiskt tänk kan aldrig skada.

Rekommenderas är därför att läsa Peter Wohllebens fascinerande bok ”Trädens hemliga liv”. Då kanske vi blir lite mer rädda om våra fina träd.                    gunnar@westrin.se  

Vem bryr sig?

Råneå. Igelkottar och annat löjligt

Kan det verkligen vara så att djur som igelkottar, uttrar och många andra organismer är banaliteter i samhället? Knappt ens värda att ta upp till diskussion. När det gäller igelkottar så vet vi att de bland annat bor i rishögar, som typ majbrasor. Varningar har gått ut i media, tänd inte brasorna innan de är genomsökta. För några år sedan byggde grannen och jag ett igelkottsbo, vilket tydligen blev lyckat eftersom fem igelkottar kröp ur boningen i början på maj 2016.

Vi vet också att trafiken tar många igelkottar. Där har ett nytt dödligt hinder bildats, eftersom man numera gör alldeles för höga trottoarkanter, framför allt i samhällen och städer. De kan helt enkelt inte komma över utan blir kvar på gatan. I Råneå har jag sett fenomenet ett flertal gånger. Tyvärr tror jag inte att speciellt många majbrasor kommer att undersökas innan tändning.

När det gäller uttern så har stammarna lite runt om i landet stabiliserats och till och med ökat något i antal, likaså i Råneälven. Vi har uttrar som lever och fiskar mitt i byn. För några år sedan hittade kompisen och jag en ”minkfälla” som hade placerats utanför ingångshålet till ett av uttergryten i samhället. Till formen var fällan en typen minkfälla men mycket större, där ingångshålet till fällan var hela 13-x13 cm, laddad med surfisk.

När jag för några år sedan påbörjade min diskussion om att sätta upp varningsskyltar för utter i Råneå, fick jag om inte motstånd från myndigheterna, så hur som helst ifrågasättande. När jag hade pratat med allt vad vägverk och andra myndigheter anbelangar under en tvåårsperiod, gav jag upp, ringde en fabrikör av trafikskyltar och satte upp den på eget bevåg, utan myndighetslov. Den sitter fortfarande kvar och jag tror att folket i byn gillar den. Den ger inte bara ett varningstecken, utan också en trevlig turistisk information om att i älven finns den sällsynta uttern. Under min tid i Råneå har några uttrar också blivit ihjälkörda på broarna i samhället.

Kontentan av ovan skrivna kan uttryckas med en sak. Vem bryr sig om uttrar eller igelkottar?! Det måste finnas viktigare saker att rodda här i livet.

Maxillan känslig.

Råneå. Maxillan känslig.

I min föregående blogg tog jag upp fenomen som No kill, catch and release och wise use som strategier för ett bevarande av fiskbestånden.

Vi vet idag att fiskar har känsel, men frågan kvarstår hur de känner smärta. Olika fiskarter är mer eller mindre känsliga. Som flugfiskare känner jag direkt om en fisk har fastnat i munnen eller i tungan. En öring kan bli totalt tokig om kroken har fastnat i tungan. Vem skulle inte bli det? Däremot märker jag ingen skillnad om en harr har gjort detsamma, inte direkt för rödingen heller, för den delen.

För inte alltför många år sedan kom propåer från experter på hur vi skulle lossa en krok från en fisk. Hur den ”regeln” egentligen kom till har jag grunnat en del på. Den fungerade så att när fisken är krokad och skulle lossas från kroken (en flugkrok) skulle man försöka ta tag i flugan och skaka loss fisken från kroken. Så var det menat för ett tiotal år sedan. En absolut förkastlig strategi.

Oftast fastnar flugkroken runt munnen och mer sällan långt ner i halsen. För en harr som utsätts för skakningarna kan det vara helt förödande för fysionomin. Oftast sitter kroken i några av de två munben som sitter i harrens överkäke, vilka kallas maxilla. Dessa benbitar hålls på plats av små muskler, som obönhörligen skadas vid avkrokningen om man skakar lös flugan från fisken. Det är på så sätt som många harrar idag har en eller bägge benbitarna borta. I mitt gäng kallar vi dessa fiskar för ”trumpetharrar”. I vanliga tillbakasläppsvatten är trumpetharrarna vanligt förekommande.

Mitt råd är att just harren måste krokas loss mycket försiktigt och sansat, där tången (peangen) är det viktigaste redskapet. Öringen har inte alls samma problem med maxillalossningarna och inte heller rödingen. Men det fråntar inte fiskaren skyldigheten att även för dessa arter ta det försiktigt med kroklossningen.

Bästa sättet att skona fiskar vid tillbakasläppet är att lyfta upp den med ryggen mot handflatan. Fiskar mår inte bra av att tryckas på magen. Därefter kommer peangen fram, kroken lossas och fisken släpps tillbaka. Se bara till att fisken har fått nytt liv innan du släpper den.

 

Bild; En trumpetharr utan maxilla, en tragedi.                         gunnar@westrin.se       

Släppa tillbaka fisk

Råneå Catch & Release.

Tillbakasläpp av fisk har livligt diskuterats under många år. Vi som för det mesta gör det blir kallade djurplågare och de som inte gör det kallas för mördare och marodörer. Debatterna har oftast kantrat. Kontentan blir något av ”hur vi än vrider och vänder på oss har vi äschlet bak”. Riktigt rätt blir det aldrig.

Det finns en hel del uttryck för fenomenet att släppa tillbaka fisk. Catch and release är en del av helheten, där andra uttryck kan vara No Kill och Wise Use. Alla dessa tre fenomen ligger under begreppet ”den som spar han har”. Det mesta av ovan nämnda kommer ursprungligen från USA, som naturligtvis så mycket annat.

CATCH AND RELEASE betyder alltså fånga och släppa tillbaka. Det betyder inte att all fisk alltid skall släppas tillbaka, men de flesta. Många kvoterade fiskevatten i Norrbotten har idag strikta och helt korrekta regler. Kanske står det i statuterna att catch and release är att föredra, men att en fiskare kan äta en fisk inom viss längd per dag. Ingen fisk skall tas hem.

NO KILL kom en gång i tiden från USA. Det betyder enkelt att all fisk, oavsett art och storlek skall släppas tillbaka. Ett annat uttryck som kom till i samma veva var ”en öring är för värdefull och dyr för att endast fångas en gång”. I början på 2000-talet fiskade jag i floden Selenge i Mongoliet, och det var den märkvärdiga fisken taimen som stod för fiolerna. Eftersom fisken har blivit allt mer sällsynt krävdes att alla fiskar skulle släppas tillbaka. No Kill alltså. Men min idé om detta är att om en art av fisk är så sparsamt förekommen skall man heller inte bedriva någon form av fiske. Då skall vattnet absolut trädaläggas, det vill stängas under en längre tid. Då har människan ingenting där att göra!

WISE US känns för mig vara det närmaste jag kan komma min idé om ett spännande men sparsamt fiske. Wise use betyder att man skall fiska med förstånd, inga roffarfasoner, där en del av trevnaden hur som helst blir tillbakasläpp av fisk, men under förnuftsmässig hantering. Eftersom jag sällan fiskar på kvoterade vatten måste wise use verkligen fungera, framför allt på vatten som kanske inte har någon fångstbegränsning. Det är också sällan jag tar hem fisk för att läggas i frysboxen, den tiden känns vara förbi för mig. FISKEN SMAKAR ALLTID BÄST VID STRANDEN.

April månads fluga

Råneå Råneflugan – hemmaflugan för harr.

Månadens fluga för april 2017, exklusivt för NSD.

 

När jag flyttade till Råneå på sjuttiotalet blev det genast intressant med flugfiske efter harr i byaströmmarna av Råneälven. Året efter min ankomst bildade jag Råneå Flugbindarklubb och därefter kom stenen i rullning. Som lärare såg jag naturligtvis till att eleverna fick en del insyn i flugfiskets ädla konst, skaffade bord och bindmaterial i klassrummat, där eleverna till och från kunde binda sina flugor. I slutet på sjuttiotalet och en bit in på nästa decennium band vi även flugor på högstadiet, som på den tiden blev högstadiets största fritt valt arbete-grupp. Det ena gav det andra och till slut var vi många som svingade våra flugor i älven.

Det intressanta med flugvalet har alltid varit vilka flugmönster vi använder under olika tidsperioder, för att sakta försvinna, till förmån för nya kreationer. Några viktiga flugor fiskandes dåtiders var stora Européa 12 på streamerkrokar, vidunderliga Royal Coachman Fan Winged, nymfer som Killer Bug och nattsländeimitationen Råneflugan, våtflugan Wholly Worm och streamern Muddler Minnow. Av ovan nämnda flugor finns förmodligen bara Européa 12 kvar i de flestas askar.

Låt oss därför titta lite närmare på fenomenet Råneflugan, en gång i tiden designad och skapad av den numera utflyttade Råne-älvdalsbon Paul Johansson. Palle hade den speciella egenheten att han, förutom att vara en skicklig bindare och spösvingare, egentligen hade nymferna och pupporna till dagsländorna och nattsländorna som sina särskilda specialiteter. Därför är det särskilt intressant med Råneflugan, en högt flytande nattslända, delvis gjord av konstmaterial.

Råneflugan.

Upphovsman; Paul Johansson.

Imitation;     Flytande nattslända.

Krok;           Rak krok. Kan vara Captain Hamilton/Partridge eller likvärdig. Storlekar 10-12.

Bindtråd;     Svart eller grått bildsilke.

Vinge;           Det finns egentligen ingen inbunden kropp på flugan utan den platta vingen kommer att bli även silhuetten till en kropp. Fisken attraheras av vingsilhuetten. I det här fallet är vingmaterialat taget från en bit svart eller grönt liggunderlag av skumgummityp, en lämplig bit som delas så att den inte blir för tjock. Vingen ska vara triangelformad med den bredare delen bak. Vill man kan man också klippa till bakdelen så att det blir två triangelspetsar. Själv gör jag bakdelen rak. Vid fastbindningen av vingen skall bindtråden lindas upp på vingen minst 2/3, vilken då får en mer nertryckt form mot kroken plus att man får den första delen av vingens segmenterad, dvs ”randig”. Den bakre delen av vingen skall inte bindas fast. Om du vill kan du binda in en liten bunt av ljust hjorthår ovanpå vingen, vilken blir som en liten extravinge (lättare att se på vattnet). Se bilden!         

Hackel;         Brunt, rödbrunt eller svart bindsilke.   

Huvud;         Några varv med påfågelsherl eller bara lackas med klarlack, om så behövs.  

Skratten i Skaulo

Råneå Festen i Skaulo och Puoltikas.

Nyss hemkommen från en föreläsning i byarna Skaulo och Puoltikasvaara (Folkets hus mellan byarna) kan konstateras att landsbygden lever, att kreativiteten är märkbar och att sammanhållningen är stor. Åtminstone sett från en främlings ögon. Jag har genom åren haft goda vänner från de byarna, idérika människor, eller om man så vill uttrycka saken, mångsysslare av rang.

Om lördag afton hade jag en föreläsning i nyss nämnda Folkets hus. Jag gillar Folkets hus och har haft många föreläsningar i sådana byggen i landet. Gofika och fin konst på väggarna signerade den skapande kraften Frekko Skaulu i Skaulo. Förutom penseln trakterar han ett fiskespö med den äran och räknas in som en av landets skickligaste laxfiskeguider. Det var mer folk samlade den kvällen än en föreläsning jag hade i Norrköping för många år sedan?!

Jag bodde över hos Frekkos brorsa Ante Skaulu i Puoltikasvaara, en annan idérik människa, jobbar i gruvan, fotar som en mästare och för sin pensel med schwung. Som om nu inte detta skulle vara nog kommer även Martin Jönsson från Skaulo, en av landets mer meriterade stjärnkockar. Fanns med som Årets kock på TV för ett antal år sedan. Konstnärskapet även där, började sin bana som kock i Tjuonajokk (fiskecampen), sedermera Lappeasuando innan han till slut hamnade på ett storhotell i Narvik.

Ante bjöd på riktig husmanskost, vilket gjordes med bravur. Eller vad sägs om blodpalt på renblod, stekt riktigt fläsk, makalös lingondricka gjord av företaget Skogsbärsfröjd i Puoltikasvaara och trevliga matgäster. Det var verkligen en weekend att minnas. Tack alla.

Skogsbärsfröjd; www.skogsbarsfrojd.se

Bilden/ Ante Skaulu fixar käket.

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar