Logga in

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Igelkottens tid

Råneå Ekologiskt tänkande ger flera igelkottar!

I början på maj tittade två igelkottar fram efter vinterdvalan. Det visade sig vara två fjolårsungar som grannen hade märkt meden droppe nagellack på ryggen. Det betyder att de två nyvakna föddes på våra gårdar förra året och har övervintrat. För nga vintrar sedan byggde vi ett ”igelkottshotell” och den första vintern övernattade ett par med sina tre ungar. Fem kom ut den gången. De brukar kika ut för första gången just den här tiden, någonstans kring den 10 maj. Synd var det verkligen för den igelkott som i år tog minste på årstiden och var ute och pulsade snö i mars, under en av de där varmdagarna. Tveksamt om den klarade sig.

Igelkottar har många fiender, som majbrasorna men också hur den nya moderna trafiken har ”byggt fast” igelkottarna. Förutan att själva bilen är en fara har man idag på många ställen byggt på trottoarerna så att de har blivit högre, så pass höga att igelkottarna inte kan komma upp om de hamnat på gatan. Bland annat i Råneå är det så på många ställen. Bara i fjol hjälpte jag upp två som inte kom upp. Därför är de högre gångbanorna idag absolut en potent livsfara för igelkottar. Känns inte alls bra. Otänkt liksom.

En annan fara för igelkottadjuren är den snart totala frånvaron av rishögar på alla villatomterna. Vi är helt enkelt för ”renliga” av oss. Jag har en bamsehög på min gård och det har också en del av grannarna. Därför har vi också igelkottar. Därtill har jag en drös med stora träd, då har jag både ekorrar och gott om fåglar. Trivsamt ska det vara, plus att jag sparar alla de brännässlor som växer i häcken, blir både nässelsoppa och käk till nässelfjärilarna. Bara så. Lite ekologiskt tänk kan aldrig skada.

Rekommenderas är därför att läsa Peter Wohllebens fascinerande bok ”Trädens hemliga liv”. Då kanske vi blir lite mer rädda om våra fina träd.                    gunnar@westrin.se  

Reklam

Råneå REKLAM!

Årets (2019) reklam i brevlådan var något lättare/mindre än 2018. Årets ”skörd” under den sista månaden innan jul, dvs 24/11-24/12 var nästan exakt 3,5 kilo. Statisk visar att vi är ungefär 5 miljoner hushåll i landet.  Hur många brevlådor vi har kan vara mer osäkert. Om vi enkelt räknar på detta blir minimisumman ca 17,5 miljoner kilo!? En statistik man kan bolla med hur mycket som helst. Hur många träd skulle den siffran motsvara, även om en hel del av papperet har tagits från återvinningen?  Samtidigt måste man lägga till förtjänsterna, ex för de som bär ut reklamen, som privatpersoner, Post Nord mf? Reklammakarna tjänar sina pengar och naturligtvis handeln. Intressant skulle vara att veta hur reklamen läsas och hur mycket hushållen tjänar. Har en känsla av att den största förtjänsten ligger hos producenterna och inte hos konsumenterna?  Liksom själva grundidén. Reklam på papper i brevlådor eller reklam på webben?  

Avslutningsvis; Reklamhögen den sista månaden 2019 har minskat något med åren, från rekord upp mot fem kilo till årets 3,5 kilo. Antingen har reklamen avmattats via brevlådan eller så har delen på webben ökat?  Om så skulle vara fallet kan man tänka sig att den äldre generationen läser reklam från lådan och att den yngre tar in budskapet på webben, ngt generaliserande? funderar en lekman.

gunnar@westrin.se             Gunnar Westrin.

BILD; Årets skörd (24/11-24/12- 2019).        

Sjuka fiskar

Råneå Sjuka fiskar.

Läser om flera sjuka fiskar i våra vatten och att även öring och sik har drabbats. Jag blir inte alls förvånad, bara ledsen och förbannad. Vi kan inte längre köra rejset med att det är normala cykler, framför allt inte när ”sjukan” också sprider sig över arterna. Flera forskare, bland annat kemiprofessorn Lennart Balk, har visat att det är b-vitaminet Tiamin som fattas, allvarligt eftersom ämnet styr det viktigaste funktionerna i kropparna, inte enbart hos fiskar utan även hos däggdjur och människor. Har en känsla av att forskare inte alltid tas på fullaste allvar. Ett problem som kan uppkomma, och som sinkar framstegen, är att olika forskare inom samma gebit och problematik, alltid måste kämpa och fajtas om den personliga åsikten, även mot andra forskare, vilket försenar framstegen. Nu måste staten öppna pengapåsen och se till att forskarna får gå hela linan ut. Vi kräver svaret; Varför minskar Tiaminet?! 

Sommaren 2015 var inget undantag. Polaren och jag var sedvanligt uppe på Sandåslandet norr om Kiruna och fiskade ibland annat i kvoterade favoritån Tavvaätno (Davvaeatnu). Under den veckan fick vi 5-7 harrar som var anfrätta med stora ”mögelfläckar” på kroppen, stora som gammeldags femöringar. Vi hittade också en död gädda på stranden som var översållad med samma epidemi. Detta har jag påtalat. Då ska ni veta att detta var första gången som jag såg eländet på Sandåslandet, efter mer än 40 år på trakten. Även 2017 hittade jag några smittade fiskar och en död harr med samma åkomma efter stranden.

Under året 2015 fick jag också flera påringningar om döda harrar efter Lainioälven, samma system som Tavvaätno. Även så vinglande fiskar som var nära döden rapporterades? För första gången sedan jag kom till detta fantastiska vildmarksland, dvs under lumpen 1968, för att därefter vara där kontinuerligt sedan 1971, gick laxen hela resan upp till början på Tavvaätno. Detta skedde också 2015. Den mest häpnadsväckande påringningen var en observation i greningen Kaitumälven/Kalixälven, där flera ruttnande laxar blev ”kalasmat” åt bland annat skrakar. Skräcken var att runt de surnande fiskarna, och i räjongerna i närheten, flöt det också ett antal döda skrakar och skrakungar?!

BILDEN; Smittad harr.     gunnar@westrin.se             Gunnar Westrin.       

Harrkyssen

Råneå Anekdot för januari 2020.

Jag har genom åren haft ett särskilt årstema på bloggen här på NSD, förutom alla nyhetsinslagen och personliga kommentarer.  Det år som nu nalkas blir inget undantag. Vissa år har jag haft månadens fiskeprofil, olika flugmönster och senast har det handlat om året 1969. Nu hade jag tänkt mig att bjussa på en anekdot i den första bloggen varje månad. Anekdot kan betyda en kort historia, gärna med lite humor. Det har ju onekligen hänt ett och annat genom alla åren…och naturligtvis är allt sant. 

HARRKYSSEN.

Jag kommer inte längre ihåg varför några fiskekompisar och jag började med fasonen att kyssa den krokade harren på huvudet innan den släpptes tillbaka. Någon form av kärleksförklaring var det säkert. Nåja, nu var det enbart harren som fick sig en puss utan även andra arter, som både öringar och rödingar.

Minns Ni att för länge sedan hade vi Café Luleå på TV. Dåtiders jobbade den kände naturfilmaren Göran Emerius på Sveriges Television i Luleå, en enorm tillgång för företaget. En dag fick han i uppgift att åka till Tornedalen för ett möte med mig. Café Luleå ville ha en liten filmsnutt om harrfisket i en speciell jokk och jag skulle sköta spöet. Det fick bli min gamla favorit Isojoki mellan byarna Ylinenjärvi och Soukolojärvi.  Dagen var vacker, ljudteknikerna fixade ljudet och Göran trimmande kameravinkeln. Kameran rullade på, allt medan Westrin svingade ut flugan över det lilla bäckselet. Här kan inflikas att det alltid är svårt att få en fisk till hugg, framför allt när man står framför en kamera. Jag vet av erfarenhet efter en del filmer i genren.

Den här gången gick det i alla fall relativt snabbt undan och när den första harren sopade på kändes jobbet redan vara gjort. Försiktig krokade jag av fisken och kysste den som vanligt på huvudet. Då gick plötsligt alla propparna;

-Va fan gör du! Skrek Göran och stannade snabbt kameran. Ska du bita ihjäl den?! Tumultet lade sig så småningom och nya statuter anslogs.

- Gör inte det där igen, mumlade Göran med visst eftertryck. Ta en ny harr, kroka av den som vanligt folk gör och släpp den sedan. Thats it! Enkelt som en plätt.

Så enkelt var det nu inte och jag minns fortfarande hur jag fick slita för nästa fisk. Det tog minst en timme och kallsvetten lackade nog inte bara hos mig.

Några år senare gjorde SH-Vision med fd SvT-filmaren Stefan Holm i spetsen en film för TV2 som hette  ”Från fjäll till kust - en flugfiskeresa i Norrbottens län”. Vi var tre om den filmen, Stefan filmade, salig Mats Hagberg redigerade och jag fungerade bland annat som speaker och textförfattare. Filmen visades på TV2 den 27/6 och 31/12 1994.

Aftonbladet jämförde oss med ”Grabbarna på Fagerhult”, populärt TV-program i början på 90-talet (Jan Guillou, Leif GW Persson och Pär Lorentzon). I texten klargjordes också att det var ovanligt korkat att kyssa fiskar och att en engelsk studie hade visat att man kunde få i sig en dödlig bakterie. Ridå!

 

gunnar@westrin.se             Gunnar Westrin

  

BILDEN;  Norrlandsvarianten av grabbarna på Fagerhult; Stefan Holm, salig Mats Hagberg och Gunnar Westrin under inspelning  av ”Från fjäll till kust” 1992.  

Anekdoternas år

Råneå En anekdot får människan att le.

Jag har genom åren haft ett årstema på bloggen här på NSD, förutom alla nyhetsinslagen och personliga kommentarer.  Det år som nu nalkas blir inget undantag. Vissa år har jag haft månadens fiskeprofil, olika flugmönster och senast har det handlat om året 1969. Nu hade jag tänkt mig att bjussa på en anekdot i den första bloggen varje månad. Anekdot kan betyda en kort historia, gärna med lite humor. Det har ju onekligen hänt ett och annat genom alla åren. Nu gäller det bara att minnas de, annars får jag ta till dagböckerna, och naturligtvis är allt sant.

                                            gunnar@westrin.se             Gunnar Westrin

Bilden; Att kyssa en harr på huvudet och sedan släppa den tillbaka blev bara för mycket.

Foto; Leif Milling.

Ekorren behövs

Råneå Ekorrn satt i granen.

God fortsättning folkens. Kan tydligen inte hålla mig borta från bloggen ens på juldagen. Mitt i skinkan och dopp i grytan kläckte någon ur sig att det ska bli tillåtet att återigen få jaga ekorre!!! Någon matematiskt kunnig har tydligen räknat ut att vi i landet har ca 200000 ekorrar och då måste vi tydligen skjuta bort en del. Varför stod det inget om, även om jag anar svar som ”ekorren är ett skadedjur”, ”ekorren äter fågelägg”, ”ekorren embarkerar fågelholkar”, ”ekorrar äter upp solrosfröna för fåglarna”. Listan kan göras betydligt längre. Ok då; Kanske vore det bättre att låta mårdarna leva, de är experter på att sno åt sig en och annan ekorre. Låta naturen sköta sitt.

Problemet som vi har hamnat i är att vi tror oss sitta på den piedestal som ger oss mandat att peka ut vilka varelser som ska leva och vilka som ska dö? Titta bara på organismerna i våra innanhav. Laxen vill alla värna om, torsken också även om mänsklighetens girighet har pajat populationerna. Men, vem värnar stensimpan, mörten, laken eller iden? De äter vi inte ens? ”Skräpfiskar” som ingen vill ha? Ekologisk kunskap, den att alla organismer behövs för att ett ekosystem ska fungera tillfyllest är naturligtvis den självklara plattform vi ska stå på, inte trampa på! Ekorren gör också nytta, massor…sprider frön, ser till att skogen lever.  

I nyhetstexten stod också något om att köttet är ätbart och att skinnet kan tillvaratas?! Absolut, så kan det vara, men vem vill bjuda grannarna på ekorre, eller så här, vem ska hantera skinnet och vad ska man använda det till? Samma med sälarna. Skjuta går väl bra, men sen då? Vad gör vi med köttet? Vad kan vi använda skinnet till?

Med tanke på ovan funderinger skulle jag vilja rekommendera den fantastiska boken ”Insekternas planet-om småkrypen vi inte kan leva utan”, skriven av professor Anne Sverdrup-Thygeson. Här förstår man ekologins betydelse, att alla organismer behövs, även mygg och getingar. Bokförlaget; Volante 2019.

God fortsättning.                  gunnar@westrin.se               Gunnar Westrin

Bilden; Ekorren behövs, dessutom är de trevliga.

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar