Logga in
Logga ut

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Fritt fall

Råneå FRITT FALL…

Högt i det blå. Mars 1969.

Några axplock från året 1969, för femtio år sedan, med anledning av att NSD i år fyller 100 år. Mitt sätt att fira jubilaren med åtminstone den halva tidsresan. I början på varje månad under året kommer notiser tagna från dagbok 7 för året 1969. Skriver fortfarande årsdagbok, i år 2019 nummer 57 i ordningen. 

I början på mars för femtio år sedan hade jag legat i lumpen i nio månader i Kiruna och var skitless. Avslutningskriget föregicks i skogarna kring Hennan i Hälsingland. Där gjorde vi allt utom det vi egentligen skulle göra, minns jag. Resan i en godsfinka från Kiruna till Hälsingland var absolut det bestående minnet.

Innan de avslutande storövningarna hade jag tillbringat en vecka hemma i gamla Jämtland. Polaren hade vunnit över 300000 kronor på tipset, enormt med pengar den tiden. På stört for han till Östersund och köpte en ny bil (Opel) och dyraste snöskotern. Två dagar senare var vi på väg ut på fjället.

   Det stod inte på förrän han erbjöd mig att följa med på en pimpelfisketripp till fjälls. Med en skinande ny bil och en ny skoter på släpvagnen, kände vi att vi ägde hela världen. Ingen kunde stoppa oss. Här kom framtiden dundrandes efter fjällvägarna.

Ännu så länge var det många år tills hjälmtvånget hade tagits, varför toppluva fick duga. Själv satte jag mig i kälken tillsammans med den ringa packningen. En plastpåse med pimpelspön och maggots fick räcka. Senare om aftonen tänkte vi oss att ta oss tillbaka till byn. Matsäck var därför inte att tänka på.

   Vi drog oss över fjället i god fart. Snön yrde kring luvan och ögonen tårades. Solen förmörkades och plötsligt blev allt väldigt vitt. Vi såg ingenting, men eftersom vi visste riktningen kändes resan trygg. Fjället som vi just då befann oss på var känd sedan flera års sommarfiske. Men nu var det faktiskt vinter. Precis i den tanken kände jag att magen höll på att krypa upp i halsen. Vi susade inte fram i terrängen, vi svävade?

Dunsen var våldsam och plötsligt blev allt väldigt tyst. Plastpåsen med pimpelspöna for all världens väg och skotern hamnade i en stridare bäck.

När jag hade kravlat mig ur snömassorna såg jag kompisen stå bredvid den nya skotern, som till hälften låg i vattnet.

   I samma veva tittade solen fram bakom molnen och det var då vi verkligen såg eländet. Vi hade kommit ut för en slänt, vars överhäng av snö bar oss en bit, men inte längre. Sen brast allt och vi for som vantar ner efter slänten, med ett snyggt stopp i jokken. Vi räknade ut att vi hade svävat i ett fritt fall ett tjugotal meter.

Vi kom inte hem den kvällen. Isen frös under skotermattan, vi var hungriga som vargar och det var en bra kilometer kvar till rödingsjön. Tur i oturen den gången var att kompisen hade verktyg med sig, varför vi, efter en kolsvart natt, till slut fick igång maskinen. Jag tror vi var mer döda än levande när vi åter igen körde in i byn.                gunnar@westrin.se

 

Något om mars 1969;

Ishockey-VM gick i Stockholm.

Eldstrider Ryssland-Kina vid gränsfloden Ussuri.

USA skickade upp en månlandare med tre astronauter.

Filmen Rosemary´s Baby gick för fulla hus. 

 

Bild; Vi längtade efter röding men hamnade i en bäck.    

April månads fluga

Råneå Råneflugan – hemmaflugan för harr.

Månadens fluga för april 2017, exklusivt för NSD.

 

När jag flyttade till Råneå på sjuttiotalet blev det genast intressant med flugfiske efter harr i byaströmmarna av Råneälven. Året efter min ankomst bildade jag Råneå Flugbindarklubb och därefter kom stenen i rullning. Som lärare såg jag naturligtvis till att eleverna fick en del insyn i flugfiskets ädla konst, skaffade bord och bindmaterial i klassrummat, där eleverna till och från kunde binda sina flugor. I slutet på sjuttiotalet och en bit in på nästa decennium band vi även flugor på högstadiet, som på den tiden blev högstadiets största fritt valt arbete-grupp. Det ena gav det andra och till slut var vi många som svingade våra flugor i älven.

Det intressanta med flugvalet har alltid varit vilka flugmönster vi använder under olika tidsperioder, för att sakta försvinna, till förmån för nya kreationer. Några viktiga flugor fiskandes dåtiders var stora Européa 12 på streamerkrokar, vidunderliga Royal Coachman Fan Winged, nymfer som Killer Bug och nattsländeimitationen Råneflugan, våtflugan Wholly Worm och streamern Muddler Minnow. Av ovan nämnda flugor finns förmodligen bara Européa 12 kvar i de flestas askar.

Låt oss därför titta lite närmare på fenomenet Råneflugan, en gång i tiden designad och skapad av den numera utflyttade Råne-älvdalsbon Paul Johansson. Palle hade den speciella egenheten att han, förutom att vara en skicklig bindare och spösvingare, egentligen hade nymferna och pupporna till dagsländorna och nattsländorna som sina särskilda specialiteter. Därför är det särskilt intressant med Råneflugan, en högt flytande nattslända, delvis gjord av konstmaterial.

Råneflugan.

Upphovsman; Paul Johansson.

Imitation;     Flytande nattslända.

Krok;           Rak krok. Kan vara Captain Hamilton/Partridge eller likvärdig. Storlekar 10-12.

Bindtråd;     Svart eller grått bildsilke.

Vinge;           Det finns egentligen ingen inbunden kropp på flugan utan den platta vingen kommer att bli även silhuetten till en kropp. Fisken attraheras av vingsilhuetten. I det här fallet är vingmaterialat taget från en bit svart eller grönt liggunderlag av skumgummityp, en lämplig bit som delas så att den inte blir för tjock. Vingen ska vara triangelformad med den bredare delen bak. Vill man kan man också klippa till bakdelen så att det blir två triangelspetsar. Själv gör jag bakdelen rak. Vid fastbindningen av vingen skall bindtråden lindas upp på vingen minst 2/3, vilken då får en mer nertryckt form mot kroken plus att man får den första delen av vingens segmenterad, dvs ”randig”. Den bakre delen av vingen skall inte bindas fast. Om du vill kan du binda in en liten bunt av ljust hjorthår ovanpå vingen, vilken blir som en liten extravinge (lättare att se på vattnet). Se bilden!         

Hackel;         Brunt, rödbrunt eller svart bindsilke.   

Huvud;         Några varv med påfågelsherl eller bara lackas med klarlack, om så behövs.  

Skratten i Skaulo

Råneå Festen i Skaulo och Puoltikas.

Nyss hemkommen från en föreläsning i byarna Skaulo och Puoltikasvaara (Folkets hus mellan byarna) kan konstateras att landsbygden lever, att kreativiteten är märkbar och att sammanhållningen är stor. Åtminstone sett från en främlings ögon. Jag har genom åren haft goda vänner från de byarna, idérika människor, eller om man så vill uttrycka saken, mångsysslare av rang.

Om lördag afton hade jag en föreläsning i nyss nämnda Folkets hus. Jag gillar Folkets hus och har haft många föreläsningar i sådana byggen i landet. Gofika och fin konst på väggarna signerade den skapande kraften Frekko Skaulu i Skaulo. Förutom penseln trakterar han ett fiskespö med den äran och räknas in som en av landets skickligaste laxfiskeguider. Det var mer folk samlade den kvällen än en föreläsning jag hade i Norrköping för många år sedan?!

Jag bodde över hos Frekkos brorsa Ante Skaulu i Puoltikasvaara, en annan idérik människa, jobbar i gruvan, fotar som en mästare och för sin pensel med schwung. Som om nu inte detta skulle vara nog kommer även Martin Jönsson från Skaulo, en av landets mer meriterade stjärnkockar. Fanns med som Årets kock på TV för ett antal år sedan. Konstnärskapet även där, började sin bana som kock i Tjuonajokk (fiskecampen), sedermera Lappeasuando innan han till slut hamnade på ett storhotell i Narvik.

Ante bjöd på riktig husmanskost, vilket gjordes med bravur. Eller vad sägs om blodpalt på renblod, stekt riktigt fläsk, makalös lingondricka gjord av företaget Skogsbärsfröjd i Puoltikasvaara och trevliga matgäster. Det var verkligen en weekend att minnas. Tack alla.

Skogsbärsfröjd; www.skogsbarsfrojd.se

Bilden/ Ante Skaulu fixar käket.

Den heliga floden

Råneå Den heliga floden.

Det har stått en del notiser om Whanganuifloden i Nya Zeeland i olika dagstidningar den senaste tiden, även så i NSD. Något mycket intressant hände, nämligen att maorierna, det vill säga landets ursprungsbefolkning har fått rätt i en ovanligt lång och segdragen process. För gruppen är den aktuella floden ett heligt vattendrag, som måste skyddas för framtiden. Debatten om älvens framtida status har pågått i nästan 150 är? Nu tog i alla fall Nya Zeelands parlament beslutet att Whanganui skall räddas till eftervärlden i ett sällsynt beslut.

Utfallet var osedvanligt intressant, där det fastslogs att älven är ett levande väsen om man ser till juridiken. På så sätt kan konstateras att floden numera kan anses vara en person vilken som helst och att älven kan representeras av advokater som en person. Detta påminner om min morfars åsikter om Moder Jord, där hon var helig och att alla organismer på hennes ”skal” var Moder Jords kusiner, dvs oantastbara.

Maorierna kallar floden för Te Awa Tupua. Maorierna får ca 760 miljoner kronor för den segslitna kampen och får därtill 280 miljoner kronor för att förbättra miljön kring och i floden, enligt nyhetspressen. Något som vårt land kanske skulle ta efter?

För mig känns det också lite extra spännande, eftersom jag har fiskat i floden och tältat på dess stränder.  

Inte bara fiske

Råneå Fiske är inte bara att fiska.

En mycket god vän till mig, före detta rektor och politiker, sade en gång att ”allt är politik”. Förvisso är det så, håller med till fullo. Men för mig finns även en annan sanning och det är att allt är fiske. Det kanske inte låter så där relevant, men det finns en del sanning i påståendet. Det finns en infallsvinkel i mitt menande som jag tror att håller med mig om.

   Under min tid som lärare i Råneå på mellanstadiet lyckades jag få till ett skapligt fiskeintresse. Det gick till och med så långt att jag införskaffade ett flugbindarbord med några städ och annat material, som jag hade i klassrummet. Dit fick eleverna gå när de var klara med jobben. Jag minns särskilt en episod som har etsat sig fast i minnet.

   Det kändes alltid lite tråkigt när en klass sex skulle ta examen. Det betydde att de till hösten skulle börja på högstadiet och att jag skulle få en ny fyra. En av killarna i sexan berättade att han hade fått en flugfiskeutrustning av sin pappa och att de till sommaren skulle åka till Kaitumälven och fiska.

   Sommaren gick och så småningom mötte jag min nya klass på skolgården inför höstterminen. Då såg jag killen som hade fått åka med pappa och fiska till fjälls. Jag sprang ikapp honom och han berättade följande;

   -Vi hade en fantastisk resa och vi fick så stora harrar, många över kilot, på flugor du hade lärt mig binda, sa han exalterat.

   -Var det allt? undrade jag nyfiket. Tre sekunders betänketid, sen kom svaret.

   -Den bästa fiskeupplevelsen var när pappa och jag såg sju bländvita sångsvanar som sakta flög ut över Kaitumsjön. Det är sådana svar som gör att man ser ljust på morgondagen.

Bilden; Nu väntas snart de återkommande svanarna.  gunnar@westrin.se 

Föredrag i Skaulo

Råneå Föredrag i Skaulo.

Lördagen den 25 mars klockan 18.00 kommer jag att hålla ett föredrag i Folkets Hus i Skaulo (mellan Skaulo och Puoltikasvaara). Arrangör är Sautujärvi FVOF. Ungdom under 18 år gratis. Naturligtvis finns det fika…

Föredraget heter ”Mitt liv som flugfiskare” och handlar om en personlig tidsresa, om mitt fiske- och vildmarksliv liv i valda delar av Lappland och på andra platser jorden runt. Jag har haft över 600 föreläsningar i Sverige och Norge, men det är första gången jag gästar Skaulo som föredragshållare.           gunnar@westrin.se 

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar