Logga in
Logga ut

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Fritt fall

Råneå FRITT FALL…

Högt i det blå. Mars 1969.

Några axplock från året 1969, för femtio år sedan, med anledning av att NSD i år fyller 100 år. Mitt sätt att fira jubilaren med åtminstone den halva tidsresan. I början på varje månad under året kommer notiser tagna från dagbok 7 för året 1969. Skriver fortfarande årsdagbok, i år 2019 nummer 57 i ordningen. 

I början på mars för femtio år sedan hade jag legat i lumpen i nio månader i Kiruna och var skitless. Avslutningskriget föregicks i skogarna kring Hennan i Hälsingland. Där gjorde vi allt utom det vi egentligen skulle göra, minns jag. Resan i en godsfinka från Kiruna till Hälsingland var absolut det bestående minnet.

Innan de avslutande storövningarna hade jag tillbringat en vecka hemma i gamla Jämtland. Polaren hade vunnit över 300000 kronor på tipset, enormt med pengar den tiden. På stört for han till Östersund och köpte en ny bil (Opel) och dyraste snöskotern. Två dagar senare var vi på väg ut på fjället.

   Det stod inte på förrän han erbjöd mig att följa med på en pimpelfisketripp till fjälls. Med en skinande ny bil och en ny skoter på släpvagnen, kände vi att vi ägde hela världen. Ingen kunde stoppa oss. Här kom framtiden dundrandes efter fjällvägarna.

Ännu så länge var det många år tills hjälmtvånget hade tagits, varför toppluva fick duga. Själv satte jag mig i kälken tillsammans med den ringa packningen. En plastpåse med pimpelspön och maggots fick räcka. Senare om aftonen tänkte vi oss att ta oss tillbaka till byn. Matsäck var därför inte att tänka på.

   Vi drog oss över fjället i god fart. Snön yrde kring luvan och ögonen tårades. Solen förmörkades och plötsligt blev allt väldigt vitt. Vi såg ingenting, men eftersom vi visste riktningen kändes resan trygg. Fjället som vi just då befann oss på var känd sedan flera års sommarfiske. Men nu var det faktiskt vinter. Precis i den tanken kände jag att magen höll på att krypa upp i halsen. Vi susade inte fram i terrängen, vi svävade?

Dunsen var våldsam och plötsligt blev allt väldigt tyst. Plastpåsen med pimpelspöna for all världens väg och skotern hamnade i en stridare bäck.

När jag hade kravlat mig ur snömassorna såg jag kompisen stå bredvid den nya skotern, som till hälften låg i vattnet.

   I samma veva tittade solen fram bakom molnen och det var då vi verkligen såg eländet. Vi hade kommit ut för en slänt, vars överhäng av snö bar oss en bit, men inte längre. Sen brast allt och vi for som vantar ner efter slänten, med ett snyggt stopp i jokken. Vi räknade ut att vi hade svävat i ett fritt fall ett tjugotal meter.

Vi kom inte hem den kvällen. Isen frös under skotermattan, vi var hungriga som vargar och det var en bra kilometer kvar till rödingsjön. Tur i oturen den gången var att kompisen hade verktyg med sig, varför vi, efter en kolsvart natt, till slut fick igång maskinen. Jag tror vi var mer döda än levande när vi åter igen körde in i byn.                gunnar@westrin.se

 

Något om mars 1969;

Ishockey-VM gick i Stockholm.

Eldstrider Ryssland-Kina vid gränsfloden Ussuri.

USA skickade upp en månlandare med tre astronauter.

Filmen Rosemary´s Baby gick för fulla hus. 

 

Bild; Vi längtade efter röding men hamnade i en bäck.    

Luleå maj 69

Råneå  LULEÅ.  Maj 1969.

Några axplock från året 1969, för femtio år sedan, med anledning av att NSD i år fyller 100 år. Mitt sätt att fira jubilaren med åtminstone den halva tidsresan. I början på varje månad under året kommer notiser tagna från dagbok 7 för året 1969. Skriver fortfarande årsdagbok, i år 2019 nummer 57 i ordningen. 

Den här tiden för exakt femtio år hade jag just muckat från Jägarskolan i Kiruna och kommit in på lärarhögskolan i Luleå. Nya kliv i livet, nya erfarenheter och nya kompisar. En spännande tid med andra ord. Den nya tiden till trots så bodde jag faktiskt I Luleå under en tidigare period 1956-1962.  Detta berodde på att pappa fick jobbet som avdelningschef på Tempo i nybyggda Shopping. Under de åren hade jag legendaren Nils-Erik Thurfjell som lärare på mellanstadiet, min bästa lärare någonsin. Somrarna däremot var vi alltid hemma i byn i norra Jämtland. 1969 kom jag tillbaka till Luleå igen. När vi anlände 1956 fick vi en lägenhet i ”kråkslottet” på Storgatan 28, en minnesvärd kåk som så småningom revs.  Lika bra det! Efter några år hamnade vi på Hermelinsgatan 31 men flyttade till Lingonstigen 74 den 27 maj 1969. Där fanns ett extrarum och där bodde jag till och från genom de tre åren på lärarhögskolan. Intressant läsning i dagboken berättar om några faciliteter som fanns på den tiden, bland annat diskot ”Charlie” och restaurangen ”Ambassadör”. Har glömt var i stan de etablissemangen fanns? Sommarjobbade på en matvarubutik och tjänade 6 kronor timmen.  På söndagarna var det fotboll på Skogsvallen, IFK Luleå var på toppen i division två. Biografen Forellen visade onsdagen den 7 maj filmen ”Bullit” med Steve Mc Queen.  En annorlunda månad i mitt liv och inte en enda dags fiske?     gunnar@westrin.se

 

Något om maj 1969;

18/5 åker tre astronauter från USA mot Månen.

23/5 testar de månlandaren, men landar inte.

Steve Mc Queens bil; https://teknikensvarld.se/steve-mcqueens-akta-bullitt-mustang-funnen-430302/

 

Bild; Sista helgen på luckan, april 69.

Varför vattenskoter?

Råneå Varför vattenskoter?

Hörde nyss på nyheterna (28/4) att det skall bli en åldersgräns på 15 år för att köra en vattenskoter.  Jag får kalla kårar på ryggen när jag tänker på den typen av maskiner och ställer mig naturligtvis frågan vad de kan vara bra för?  Jag ser inget samband mellan en snöskoter och en vattenskoter. Snöskotern är ju också en leksak för vissa, men nyttomaskiner för andra och oumbärliga för exempelvis renskötseln och fjällborna. Så är det inte riktigt med vattenskotern, om den nu inte används till ”fiskebåt” eller för att lägga ut nät?

Jag har under de senaste åren fått påringningar om att folk använder vattenskoter för att ta sig upp efter älvarna? Första gången jag hörde detta trodde jag faktiskt inte mina egna öron. Kunde det verkligen vara sant?  Inte nog med det. Riktigt betänksam blev jag när ett gäng vattenskoterburna människor styrde uppströms i en av våra lax- och havsöringsförande älvar, precis i den tiden då fiskarterna simmade uppströms till sina lekplatser.  

Nu känner jag inte till regelverket bakom användandet av vattenskoter, mer än att det kommer att bli åldersbegränsat till 15 år. Jag har själv en gång kört en vattenskoter, men det var på en frekventerad badort i Australien, där man kunde hyra vattenskotrar för det höga nöjets skull. Det var faktiskt ganska så svårt, tyckte att det var problem med att hålla balansen?

Jag ställer direkt en fråga rakt ut i etern;

  1. Vilken praktisk nytta har man av en vattenskoter?
  2. Är det tillåtet att köra i strömmande vatten?

Skicka gärna dina svar till gunnar@westrin.se

Spara skolorna

Råneå Urbaniseringen ett nederlag.

Återigen diskuteras nedläggningar av ett antal skolor i Luleå kommun, framför allt perifera plugg som exempelvis Vitåskolan i Vitå. Eftersom jag själv bor i Råneå och känner till skolorna runt omkring, blir jag både betänksam och ledsen.

Om vi backar tillbaka till hösten 1972 så hände det sig att jag fick min första lärartjänst i Råneå, på mellanstadiet. Om jag inte missminner mig så var det full fart på skolverksamheten i byar som Niemisel, Vitå med flera. Skolan i Råneå var full av liv och rörelse, vilken den glädjande nog fortfarande är. För min del fastnade jag för älvens fria flykt genom byn, där det till och med kunde erbjudas ett trevligt flugfiske. Under femton av mina år jobbade jag också som handledare för lärarhögskolans räkning, med bland annat lärarkandidater som gjorde sin praktiktermin hos mig. Alla kandidaterna tyckte att Råneå var toppen av byar, där/ här fanns allt av det mest väsentliga i vad vardagslivet kunde erbjuda.

   På den tiden fanns det tre matvaruaffärer, tre banker, tre bensinstationer, en försäkringskassa, ett levande badhus, ett bra fotbollslag, en biograf, ett par kiosker, en blomsteraffär, radioaffär, skomakare och en del andra nödvändiga och välmående faciliteter. För att nu inte nämna den geografiska närheten till naturen, som älven, skogen och havet.

Idag har vi två matvaruaffärer, en bank, en bensinstation, ingen försäkringskassa, ett mindre levande badhus, ingen biograf, ingen kiosk, ingen radioaffär och ingen blomsteraffär. Jag anar att den här listan skulle kunna göras ännu längre. Varför blev det så här? Det finns säkert många svar på det, där ett kanske kan vara lämpligt pendelavstånd till närmaste stad, i det här fallet Luleå. En stad ”suger” alltid åt sig sociala och ekonomiska fördelar från omgivningen, en del av den tråkiga och socialt förödande urbaniseringsprocessen.

   När vi flyttade till Råneå gjorde vi det naturligtvis för jobbet men hade också redan färdiga planer på att stanna kvar. Under några år var vi flera lärare som flyttade till byn, stortrivdes och stannade kvar, byggde både hus och familj. Här fanns ju det mesta vi eftersökte. Så är det inte idag. Urbaniseringen har drabbat oss hårt.

Sedan ett tiotal år tillbaka har jag dock sett en förändrad trend, den att unga par har sökt sig ut till byarna och framför allt till älvdalarna som Råneå och Vitå. Folk har ringt till mig under den här tiden och undrat om inte jag vet av ngt boende efter dalgången. Pendelavståndet är bra både till Luleå och till Boden.  Här har man alltså gjort avkall på ovan nämnda bekvämligheter/resurser för att få bo på landet…bara skolan finns kvar!

   Självklarheten är den att om ingen skola finns kommer de unga familjerna inte att flytta ut på det vi kallar landet. Så enkelt, men tydligen så svårt att förstå. Jag fattar inte en sekund resonemanget om neddragningar av skolor som exempelvis i Vitå. Barnen är vår självklara framtid. Sen kan det väl inte vara helt fel att få växa upp lite utanför asfalten? Jag ser en fortsättning, med tanke på hur mycket som redan har spikats igen bara i Råneå, den att även skolbarn från Råneå i en snar framtid kommer att bussas till någon cementerad skolindustrilokal i närmaste stad.

Egoisten i mig viskar försynt att inflyttningen till Råne älvdal inte hade fått sådan massiv kraft om älven gång i tiden hade byggts ut.                                         gunnar@westrin.se    

 

Bild; Naturen nära skolan. Pimpelfiske på Råneträsket.

Torsk på torsk

Råneå PRESSMEDDELANDE...

 

Torskbeståndet kollapsar - nu krävs fiskestopp

I ett öppet brev till statsråden Jennie Nilsson och Isabella Lövin, samt riksdagsledamöterna i Miljö- och Jordbruksutskottet och EU-nämnden kräver Sportfiskarna, Naturskyddsföreningen och WWF ett totalstopp för fiske på det östra torskbeståndet i Östersjön.

Östersjötorskens situation har länge varit kritisk men ny information visar att tillståndet är långt mer allvarligt än väntat. I slutet av maj kommer internationella havsforskningsrådet, ICES, att lämna sitt råd om torskfisket inför 2020, och det finns starka indikationer på att rådet kommer rekommendera en nollkvot, dvs inget fiske alls. Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Sportfiskarna vill med detta brev uppmana regeringen att verka för ett omedelbart införande av nödåtgärder från EU-kommissionen i form av ett omedelbart fiskestopp på det östra torskbeståndet och en stängning av skarpsillsfisket i södra Östersjön. Därefter måste en snabb omprövning av kvotbesluten från oktober 2018 göras.

Det är vid det här laget välkänt att det östra torskbeståndet i Östersjön befinner sig i en mycket allvarlig situation av flera olika anledningar. Ett högt fisketryck som selektivt plockat ut stora individer har lett till en snedvriden storleksfördelning med alltför många små likstora individer som konkurrerar om samma föda . Ett så kallat ”tusenbrödraskap” har utvecklats av torsk med hämmad tillväxt som blir könsmogna vid en mycket liten storlek. Precis samma symptom observerades vid Grand Banks i Kanada innan torskbeståndet där kollapsade. Dessutom har övergödningen av Östersjön sedan länge orsakat syrebrist i två av de tre djupområden där torsklek tidigare förekommit , och därutöver begränsar den utbredda bottendöden kraftigt torsken födosök. Redan i fjolårets fiskeråd från ICES konstaterades att biomassan av lekande torsk successivt minskat sedan 2010 och befann sig på en historiskt låg nivå 2018. Beståndsuppskattningarna var dock osäkra på grund av svårigheter att åldersbestämma torsken. En ny modell har nu tagits fram som gör en bättre bedömning möjlig. Preliminära data från de nya modelleringarna presenteras i en Benchmark-rapport som släpptes den 5 april. Dessa data visar att situationen för beståndet är ännu allvarligare än vad man tidigare trott och ger starka indikationer på att ICES kommer rekommendera en nollkvot inför 2020.

Situationen är bevisligen så pass allvarlig att ett flertal åtgärder kommer att krävas för att torskbeståndet ska återhämta sig, men ett omedelbart stopp av fisket på torsk i det östra beståndet är en nödvändig första åtgärd. Vidare bör en stängning av skarpsillsfisket ske i södra Östersjön där torsken främst håller till1 för att öka tillgången till föda för de svältande torskarna, något ICES rekommenderat i flera år.
EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP) har målet att uppnå ett hållbart fiske av alla bestånd till 2020 . Samtidigt finns en utbredd besvikelse hos miljöorganisationerna över att man från politiskt håll ignorerat såväl varningssignaler som vetenskapliga råd för Östersjötorsken genom att år efter år besluta om alldeles för högt satta kvoter. Sveriges regering har under punkt 39 i Januariavtalet uttryckt en vilja att vara pådrivande i EU för att anpassa totala tillåtna fångster till fisktillgång för att GFP-målet om hållbara fiskbestånd 2020 ska kunna uppnås. I enlighet med detta vill vi därför uppmana regeringen att ta forskarnas larm på allvar och kräva av EU-kommissionen att nödåtgärder införs under GFP:s artikel 12 för att rädda den kvarvarande delen av det östra torskbeståndet.  

Dessa nödåtgärder bör inkludera:
-Ett omedelbart stopp av torskfisket under de kommande 6 månaderna i enlighet med artikel 12.1 i GFP.

-Stänga skarpsillsfisket i ICES område 25–26 till förmån för torsken.

-Uppmana kommissionen att förbereda en omprövning av kvotbeslutet för 2019.

Undertecknare:
Karin Lexén, Generalsekreterare Naturskyddsföreningen
Håkan Wirtén, Generalsekreterare Världsnaturfonden WWF
Sten Frohm, Generalsekreterare Sportfiskarna

Länk till ICES benchmarkrapport rörande Östersjöns torskbestånd.

Pressmeddelandet i PDF-format med noter.

Slagen uggla

Råneå Ugglors liv.

Läste i dagens NSD (måndag 8 april) att en död slaguggla hade hittats i trakterna av Älvsbyn.  Jag fick lite kalla fötter när jag läste överskriften ”Fridlyst rovfågel hittad död”. Under alla mina år som boende i Råneå har jag inalles hittat minst fem döda slagugglor, alla i närheten av byn, alla under vårvintern. Den jag minns mest var en uggla som jagade inne i byn och oftast kring fågelborden kring kåkarna. En tid senare hittade jag den död ute på Råneträskets is? Där kan man tänka sig att det hade varit dåligt med smågnagare, en känd orsak till färre ugglor rent generellt. Verkade dock lite mysko att ugglan hade gett upp just ute på sjöisen?

En vårvinterdag hade jag en slaguggla sittandes i pilträdet i trädgården? Bara det en upplevelse utöver det vanliga. Något senare, när vintern sakta hade övergått till vår- och snösmältningstider, låg den död i diket vid dåtidens E4 mitt i byn. Jag tror inte att det kan vara fråga om en epidemi, utan mer avsaknad av föda typ gnagare. Brist på föda gör att många däggdjur och fåglar söker sig in mot bebodda trakter. Tragiskt är det hur som helst. En annan orsak till att vissa organismer söker sig in mot människoboningarna kan vara att deras naturliga biotoper har skövlats.

Alla fridlysta fåglar tillhör staten och skall/bör lämnas in till närmaste polisstation, eller skickas direkt till Naturhistoriska riksmuseet för analys. En fråga man naturligtvis kan ställa sig är varför just slagugglor? Varför inga andra ugglor? Personligen tror jag att många ugglearter ligger pyrt till. Tycker mig bland annat märka en nedgång av pärlugglor, den lilla fina som ”sjunger” (pärlar ut sitt gälla hoande) så vackert om vårarna. Nu blir jag glad bara jag får höra en varje eftervinter.

                                                                                                                    gunnar@westrin.se  

 

Bild; Död slaguggla i Råneå.

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar