Bloggen har sorg. Basketsverige har sorg. Många, många fler har sorg.
Journalistkollegan, basketbloggaren och Östersundsprofilen Hans Andersson, 59, har gått bort efter en tids sjukdom. Det svider. Det gör ont och saknaden är enorm.
Jag kan inte påstå att jag kände Hasse på ett mer personligt plan. Kanske träffades vi någon gång när jag gjorde min första journalistpraktik på Östersundsposten 1987 men sedan jag startade min basketblogg för ungefär för tio år sedan hade vi ofta kontakt via mail och telefon.
Jäklar, vad jag kommer sakna de samtalen. Vi snackade basket, skvallrade silly season-nyheter och analyserade spelare. Vi bjussade varandra på nyheter, reportagetips och läste varandras texter.
Nu är det bara tomt. För alltid. Det är svårt att ta in och förstå.
Som basketbloggare hade Hasse få övermän. Direkt, närvarande, känslosam och orädd. Nästan varje dag klickade jag in för att läsa hans texter. Det var underhållande, informativt, nyfiket och rakt på sak.
Det är svårt att förstå hur mycket Hasse Andersson kommer saknas. Inom basketsporten är tyckarna få och intresset i media minimalt. Nu har en viktig röst tystnat och det kommer märkas. Massor.
Bloggens tankar går i första hand till Hasse Anderssons familj, vänner och kollegor i Östersund.
