För några dagar sedan visades den tionde och sista delen i dokumentären "The Last Dance" som handlar om mytomspunna Chicago Bulls som på 90-talet dominerade NBA lett av superstjärnan Michael Jordan.
Serien kretsar i första hand kring säsongen 1997/98 när laget vann sin sjätte titel på åtta år men mellanlandar också i tillbakablickar där mest fokus förstås ligger på Jordan och hans fantastiskt segerrika karriär.
Dokumentären har fått en enorm genomslagskraft över hela världen, inte bara bland basketintresserade, och i främst USA har experter, kändisar, journalister, spelare och före detta spelare vridit och vänt på varenda sten för att analysera innehållet.
Snacket har mest handlat om Jordans parhäst Scottie Pippen, Bulls illa omtyckte general manager Jerry Krause, färgstarke Dennis Rodmans och vem som är egentligen är den bästa basketspelaren genom tiderna: Michael Jordan eller Lebron James?
Men för mig finns det en helt annan fråga att fundera kring och det handlar kort och gott om vad som krävs för att vara en vinnare. Och då snackar jag inte om att vinna superettan i basket, division II norra i fotboll eller komma fyra i hockeyallsvenskan.
Nej, det handlar om den allra högsta nivån och göra det många gånger. Jag tänker förstås på Michael Jordan och hur han styrde sitt Bulls till alla dessa titlar.
Jordan gjorde sig under hela sin karriär känd för att vara en kompromisslös ledare som ställde enorma krav på sin omgivning. I "The Last Dance" kan man ana vilken typ av person han var och några före detta lagkamrater antyder i dokumentären att arbetsmiljön i Bulls inte var hälsosam för alla. Men få vågar gå hela vägen och tala klarspråk. Kanske för att Michael Jordan fortfarande är en man med stor makt och respekt. Vad vet jag?
Egentligen är det bara Horace Grant som tagit bladet från munnen och berättat hur han såg på sina år i samma omklädningsrum som Michael Jordan. Han beskriver världens bäste basketspelare genom alla tider mer eller mindre som en mobbare som inte drog sig för att både fysiskt och verbalt ge sig på sina lagkamrater - ofta de yngre.
"Han gjorde vad som krävdes för att vinna" har jag sett några testosteronstinna experter frusta för att sedan dra igång ett alfahannesnack som varar i all oändlighet. De menar, som jag tolkar saken, att klarar en spelare inte av att bli hånad, trampad på och förolämpad är den ingen vinnare. Då är det bara att sticka någon annanstans.
Jag såg till exempel Zlatan Ibrahimovic på Twitter hylla Michael Jordans kompromisslösa ledarskap och jag kan väl inte säga att jag blev särskilt förvånad.
I sportens värld finns det en förkärlek till allt som är "macho". Ni vet det där Niklas Wikegård-tugget om att inte visa känslor, att "stå-upp", att kunna ta och ge smällar utan att visa en min eller någon form av svaghet.
Personligen är jag allergisk mot det där snacket. Nog måste det finnas ett annat sätt att leda att för att nå den absoluta världstoppen? Jag vägrar tro att man som ledare växer genom att förminska andra. Att ändamålet helgar medlen och att någon alltid måste offras på vägen till den högsta av höjder.
Visst. Tydlighet, kravställande och att kunna utkräva ansvar är förstås viktigt om du vill åstadkomma något och vara en person som pekar ut riktningen. Men nog tusan borde det kunna kombineras med hjärta, förtroende och empati.
Till och med i sportens värld.
//Lindvall