Många ledarsidor uppmärksammar att valberedningen föreslår Susanna Gideonsson, ordförande i Handelsanställdas förbund, som ny ordförande i Landsorganisationen efter avgående Karl-Petter Thorwaldsson.
I Sydöstran (S) i Karlskrona undrar Stig-Björn Ljunggren vad Gideonsson menar med sitt uttalande om LO ska vara skoningslösa i sin kritik av den socialdemokratiska regeringen om de inte driver ”en sann socialdemokratisk politik”?
"Vad innebär det? Att sossarna ska lämna över makten om de inte får allt de vill? Eller menar hon att det kan fortsätta som förr, att skriva långa drapor om hur eländigt det är med en regering som tvingas kompromissa, utan att berätta vad som istället bör göras?", frågar Ljunggren.
I Folkbladet (S) i Umeå trycker Sofie Eriksson på att Gideonsson tydligt måste stå upp för arbetarklassens intressen.
"Krav som kommer från LO måste alltid vara på riktigt. Folk har inget överseende med maktdribblande och spel. Särskilt inte från sin fackliga organisation. De får gärna vara politiska, men inte bete sig som politiker, ungefär", skriver hon.
I Aftonbladet (ob S) framhåller Ingvar Persson att det måste bli en huvuduppgift för Gideonsson att driva på för bättre anställningstrygghet.
"Nästan 17 procent av de anställda i Sverige har tillfälliga jobb. En fjärdedel av kvinnorna i arbetaryrken har en otrygg anställning. Ofta betyder det att vänta på att telefonen ska ringa för ett erbjudande om jobb. Det betyder att gå till jobbet även om man är sjuk och att inte kunna säga ifrån om man behandlas illa", skriver han.
I LO-ägda tidningen Arbetet understryker Martin Klepke att Gideonsson måste ta strid mot de borgerliga attackerna mot arbetsrätten.
"Målet måste vara att få ett slut på de intrång på svensk arbetsmarknad som borgerliga partier iscensatt för att försvaga facken. Inom givna ramar och i traditionell maktbalans måste arbetsmarknadens parter få förhandla fram sina egna lösningar", betonar Klepke.
I min egen text på NSD:s ledarsida pekar jag på vikten av att den nya LO-ledningen hittar nya former för att vinna nya generationer för de fackliga idéerna – till exempel ett fackligt ungdomsmedlemskap. Under fjolåret var organisationsgraden bland unga arbetare alarmerande låga 38 procent.