När grejer händer tvingas vi ändra oss. Jag brukade glatt dra i mig en burk Coca-Cola varje dag, men det fick jag sluta med när diabetesen slog till.
Från start till 2018 tittade jag också på Kalle Anka på julen, inte för att det var tradition eller för att hålla barnen sällskap, utan därför att jag ville. Men då, julen 2018 insåg jag att det inte roade mig längre. Så därefter tittar jag enbart därför att det är tradition.
För många andra har de tider vi lever i tvingat fram förändringar som varit mer eller mindre knepiga. Exempelvis:
1. ”I Sverige tar vi i hand när vi hälsar!” Det är nu: I Sverige tar vi inte i hand när vi hälsar. För att inte tala om det ökande kramandet (med kindpussar i vissa fall) som fram till pandemin ökade oroväckande i alla slags kretsar.
Vi har upptäckt att det där med att hälsa artigt utan att kladda på varandra egentligen är rätt klokt.
2. ”Tvätta händerna!” Det har vi fått lära att det inte är liktydigt med att ”vaska händerna”, utan en tvätt ska använda rikligt med tvål, skölja ordentligt, och sedan avslutas med att inte ta i kranar och handtag där lortgrisarna varit.
Den som tvättar sig för att använda samma handduk som andra kan lika gärna hoppa över tvätten.
3. ”Alla som kan bör försöka åka kollektivtrafik och lämna bilen hemma!” Det är nu: Alla som kan bör ta bilen och lämna kollektivtrafiken åt de stackars satar som inte har ett alternativ … hela den enkelriktade propagandan om att bilen är en styggelse har nollställts.
Kanske ska vi inte gå så långt som att säga att de som åker ensam i bil är de mest samhällstillvända. Men det är inte långt ifrån.
4. ”Företag som Facebook och Twitter och Instagram får själva bestämma hur de gör med sina plattformar, de är privata företag.” Den frågan har aktualiserats sedan några av sociala medie-drakarna stängt ner Donald Trumps konton och gjort det omöjligt för honom att kommunicera med sina väljare.
Frågan om vad som är rätt och fel i det här fallet är ännu inte avgjord.
Det är sant att den som äger en anslagstavla också rimligtvis måste få bestämma vad för slags lappar som ska sättas upp där.
Exempelvis har inte NSD skyldighet att ta in alla insändare som skickas till tidningen, utan några går raka vägen till (det digitala) runda arkivet. Det är inte censur, utan ägarens rätt att själv möblera rummet, eller hålla det rent från ohyra.
Men hur ska vi resonera om anslagstavlan blivit ett bärande fundament i samhället, för människor och för demokratin? Om det mesta av kommunikationen i samhället sker via dessa plattformar? Om det demokratiska samtalet gjorts beroende av en handfull digitala mötesplatser?
Vi vet att staten exempelvis går in och räddar banker och andra stora näringslivsaktörer är så centrala att en nedstängning eller konkurs skulle innebära samhällskatastrof, enligt principen ”Too Big To Fail” (TBTF-teorin).
Just nu tävlar partierna om att ösa pengar över privata näringsidkare för att de inte ska gå under av pandemin. Skälet är enkelt, vi är alla beroende av varandra, vare sig vi vill eller inte.
Karl Marx talade om ”församhälleligandet”, alltså kapitalismen gjorde hela samhället, globalt, till en stor helhet, en slags organism där de olika delarna utvecklade ett ömsesidigt beroende.
Men samtidigt innebär den privata äganderätten att detta gemensamma system har en juridisk ordning som bygger på att enskilda aktörer bestämmer över något vi alla är invävda i.
Motsägelsen i vår tid är alltså att vi har en privat kontroll över sådant som vi alla behöver för att överleva eller leva ett liv som fria medborgare i ett öppet samhälle.
Detta är värt att filosofera över.