1 januari 2017 togs ett steg som skulle bringa viss ordning och reda i den regionala organisationen i Norrbotten. Norrbottens läns landsting bytte namn till Region Norrbotten och skulle ta över det regionala utvecklingsansvaret från Länsstyrelsen.
En pengapåse och ett antal tjänstemän flyttades från Länsstyrelsen till nya Region Norrbotten. Det talades om att länet nu fick en samordnad, mer demokratisk och effektiv organisation för det regionala utvecklingsarbetet.
Men hur mycket förändring blev det egentligen? I realiteten består ju det gamla dubbelkommandot i den regionala utvecklingspolitiken.
Länsstyrelsen fortsätter att vara en tung aktör i den regionala tillväxtpolitiken även efter beslutet 2017.
På sin hemsida beskriver Länsstyrelsen sitt fortsatta arbete "för en hållbar tillväxt och utveckling i länet" och sitt ansvar för tunga områden som landsbygd, energi, klimat, miljöskydd, samhällsplanering och social hållbarhet.
Den fortsätter att formulera regionala utvecklingsplaner och strategier samt tala om sin roll för att "samordna och skapa förutsättningar för samverkan mellan viktiga aktörer i länet".
Region Norrbotten beskriver sin uppgift i liknande ordalag: "Vi ska administrera, planera, hjälpa till med finansiering, och stötta dialogen mellan olika aktörer i och utanför länet."
Alltjämt finns två organisationer – Länsstyrelsen och Region Norrbotten – som drar i samma trådar och gör anspråk på den regionala ledartröjan.
Den ena håller sig med en näringslivsavdelning. Den andra har en avdelning för regional utveckling.
Det är bara att konstatera att regionreformen 1 januari 2017 blev en halvmesyr och att Sverige skulle behöva en betydligt större förändring. Rationaliseringspotentialen är enorm.
Redan 2007 konstaterade en bred politisk majoritet i statliga ansvarskommittén att det borde vara möjligt att slå ihop 21 landsting och länsstyrelser till mellan sex och nio regioner.
Kort sagt: Det finns förutsättningar att rensa rejält i den regionala rabatten och spara en del slantar.
Det har emellertid visat sig vara lättare sagt än gjort. Både borgerliga och socialdemokratiska ministrar har misslyckats och stött på patrull när de försökt röra i de regionala strukturerna.
Det finns nämligen gott om röststarka landshövdingar och regionpolitiker som försvarar sina revir och är duktiga på framställa sig själva och sina organisationer som omistliga för den regionala utvecklingen.