Det var vid det här laget kanske Sveriges sämst bevarade hemlighet att riksdagspartierna inte skulle komma till någon överenskommelse i den parlamentariska migrationskommittén.
Den tillfälliga lagen från år 2015 ligger kvar ytterligare ett år, men än så länge är ingen permanent lagstiftning i sikte.
Moderaterna anklagar Socialdemokraterna för att ha varit svåra att förhandla med, samtidigt som partiet faktiskt är det enda som står bakom alla de 26 punkterna i uppgörelsen, medan tyckare och analytiker bespetsar sig på en potentiell regeringskris på grund av skillnaderna inom regeringsblocket.
De får nog lov att besinna sig ett tag till – snart går regeringen in i förhandlingar om höstbudgeten, och med den ekonomiska krisen i åtanke vore det både otänkbart och oansvarigt att kasta in landet i en regeringskris just nu.
Det parti som gjorde det skulle med all sannolikhet inte belönas av väljarna, och det vet våra politiker förstås om.
Det är alltså fortfarande alltför tidigt att dra några långtgående slutsatser om vilka konsekvenser bristen på en uppgörelse kommer att få för migrationspolitiken och för det svenska politiska landskapet. Men en sak går redan nu att slå fast.
Det är att en av anledningarna till att förhandlingarna har havererat är att det har gått en onödig och långt gången prestige i dem.
I valrörelsen 2018 lovade Miljöpartiet att göra klimatfrågan till sin huvudfråga – borta var dagarna när de skulle bredda sig, nu var det fokus på kärnfrågorna och ideologin som gällde.
Det löftet glömmer de, om de låter migrationsfrågan bli huvudsaken med regeringssamarbetet.
Ironiskt nog har Moderaterna hamnat i nästan exakt samma position.
Det parti som mer än alla andra brukar vilja peka på sin ekonomiska politik, och som mer än allt annat skulle vilja tala om skattesänkningar och en uppluckring av arbetsrätten, verkar i nuläget inte komma med ett enda förslag utan att se efter vad Sverigedemokraterna tycker först.
För båda partierna har det blivit viktigare att inte framstå som en förlorare i denna enda fråga än att vara fria att driva sin egen politik.
De har låtit sina agendor kapas och hamna i skuggan av ett politikområde som egentligen är perifert för deras stora, ideologiska projekt.
Missförstå mig inte – migrationsfrågan är viktig på många sätt. Men den kan faktiskt inte vara det vi bygger våra regeringar eller vår opposition på.