Ansvarsutkrävande är en viktig del av demokratin

Måns Wadensjö är författare och frilansskribent.

"Ansvarsutkrävande är en viktig del av demokratin", skriver Måns Wadensjö på NSD:s ledarsida.

"Ansvarsutkrävande är en viktig del av demokratin", skriver Måns Wadensjö på NSD:s ledarsida.

Foto: TT/NSD Arkiv

Ledarkrönika2020-12-24 06:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I förhandsspekulationerna till den så kallade coronakommissionen har mycket av diskussionerna handlat om vem som ska ”ta ansvar” för de brister och misslyckanden som har funnits i den svenska hanteringen den pågående pandemin.  

Den första delen av utredningen konstaterar att ett sådant ansvar vilar på såväl den här regeringen som de tidigare, och på de regioner, kommuner och utförare av vård som inte har varit tillräckligt väl rustade för situationen.  

Trots det har diskussionen om vem som ska ”ta ansvar” fortsatt. Regeringen hänvisar till regionerna som hänvisar till regeringen och till de privata utförarna av vård och omsorg.  

Det hela tycks nästan som en omgång av hela havet stormar, där alla inblandade aktörer hänvisar till att de har gjort sitt och försöker sätta sig på en stol där de inte behöver vara den som ska ”ta ansvar.” 

Ur ett byråkratiskt, affärsmässigt och politiskt perspektiv är det begripligt. Var och en vill skydda sin egen verksamhet, och hänvisa till allt det man gjorde som faktiskt var rätt. 

Ur ett mänskligt och samhälleligt perspektiv är det alldeles för dåligt. Låt oss tala klarspråk: Att inte kunna tänka längre än på vilket ämbete eller vilken myndighet ansvaret för ett misslyckande ska landa, är helt enkelt bedrövligt. 

Ansvarsutkrävande är en viktig del av det demokratiska samhällets funktion. 

Det sker i granskning, och det sker i våra val. Men hur gör man egentligen när det är en för länge sedan avgången regering man vill utkräva ansvar, eller när ansvaret är kollektivt och vilar på systemet som helhet snarare än på någon av dess enskilda delar? 

När det handlar om stora samhällsproblem har vi helt enkelt inte råd att bete oss som i sagan om de blinda och elefanten, där en av dem rör vid dess svans och tror att elefanten är ett långt och smalt djur medan en annan rör vid dess sida.  

Vi är tvungna att höja blicken, se helheten, och också se vilka konsekvenser det här borde få för den framtida organisationen av vårt välfärdssamhälle. Och i det måste politiska hänsyn och ideologiska modeller komma i andra hand.  

Pandemin är inte över, och det är än så länge för tidigt att dra några långsiktiga slutsatser av vad som borde bli annorlunda i framtiden. Men redan nu är det möjligt att säga att den har ställt en tydlig diagnos på den politiska debatten, och visat att vår uppfattning om ansvarsutkrävande och konsekvenser är djupt otillräcklig.