Den 12 juni 2017, ett år före det senaste riksdagsvalet, klev Jan Björklund (L) upp i talarstolen under politikerveckan på Järvafältet i Stockholm. Han hade ett klart och tydligt budskap.
"Sverigedemokraterna har som uttalat mål att rasera den liberala samhällsmodellen. Det är ett parti som gör skillnad på människor, som har sina rötter i nynazismen och fortfarande har kvar en fot i den rasistiska myllan. Mina söner är adopterade från andra sidan jordklotet och de ska veta en sak: Jag kommer aldrig att medverka till att SD får politisk makt i vårt land", sa Björklund och fick starka applåder.
Med dessa ord markerade Björklund inte bara mot Jimmie Åkesson & Co, utan också mot de delar av borgerligheten (M och KD) som inte uteslutit att använda SD som hävstång för att nå regeringsmakten.
Det var ett vägval. I klartext betydde det: Hellre samarbete med Socialdemokraterna 365 dagar om året än att göra sig beroende av Sverigedemokraterna.
Det var en rakryggad hållning som gav Liberalerna sin första valframgång sedan 2002. En uppgång med 0,07 procentenheter till 5,49 procent är i och för sig inte så mycket att yvas över. Men det innebar, trots allt, att 17 773 fler (totalt 355 556 svenskar) röstade på Björklund och hans parti.
Efter valet höll Björklund fast vid sitt löfte till sina barn och svenska folket.
Det blev ingen borgerlig regering med stöd av Sverigedemokraterna. Istället valde Liberalerna och Centerpartiet att göra gemensam sak med Socialdemokraterna och Miljöpartiet genom Januariavtalet.
Nu – inte ens fyra år efter Björklunds starka tal under Järvaveckan – har emellertid Liberalerna en ny partiledare som inte tycks vara främmande för att ta makten med hjälp av SD.
Björklunds klarspråk om SD har ersatts med Nyamko Sabunis mumlande om att "det är frågor som vi får återkomma till".
Den typen av svajiga uttalanden är sannolikt också förklaringen till att Liberalerna tappar i opinionsmätningarna. Väljarna vet inte om Liberalerna är fågel, fisk eller mittemellan.
Det hade varit betydligt smartare av Sabuni att göra som Annie Lööf (C) som fortsätter att vara tydlig med att Januarisamarbetet är ett bättre alternativ än att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande.
I likhet med Lööf borde Sabuni dessutom framhålla att uppgörelsen med S och MP ger möjligheter att förverkliga vissa liberala reformer.
"Socialdemokratin har tvingats gå igenom en hyperliberalisering", påstod till och med PM Nilsson, Dagens Industri, när vi diskuterade det politiska läget i SVT:s Agenda 1 november.
Det är i och för sig en överdrift. I Januariavtalet finns en rad reformer som har ett tydligt socialdemokratiskt signum. Men helt klart rymmer avtalet också framgångar för Liberalerna – till exempel slopandet av värnskatten, höjda försvarsanslag, delar av skolpolitiken och nya insatser mot hedersförtrycket.
"Med ett sådant facit är det svårt att vara missnöjd som liberal", noterar även Dagens Nyheter (ob lib) på ledarplats.
För ett parti som verkar i den liberala andan borde den typen av kompromisser i politikens mittfält vara mer tilltalande än att ge ett högernationalistiskt parti makt och inflytande.
I en krönika i Liberal Debatt påminner Olle Wästberg (statssekreterare i den borgerliga regeringen 1991-1994) om Sverigedemokraternas vurmande för de auktoritära regimerna i Ungern och Polen och om hur partiet attackerar public service i Sverige.
Sådant borde leda till viss eftertanke och besinning när Liberalerna lägger fast kursen inför framtiden. Vinglande om SD framstår inte som ett liberalt framgångsrecept.