Jag tror inte att jag enbart talar för mig själv, när jag säger att osäkerhet är en av de känslor som är allra svårast att leva och umgås med.
Människor kan vara förvånansvärt motståndskraftiga när de drabbas av motgångar och negativa besked, och kämpar ofta vidare trots att ingenting blir som de har tänkt.
Det som däremot tycks vara svårare än någonting annat, är att vänta på ett utfall innan vi helt säkert vet vad det kommer att bli; det gör oss rastlösa, och det får oss ibland att bestämma oss för att någonting måste vara sant eftersom det helt enkelt är outhärdligt att inte veta om det är det.
Jag tänker på detta när jag läser hur många av mina kollegor i opinionsjournalistiken tar på sig uppgiften att tycka till i frågor om exempelvis smittskyddsstrategier och munskydd – där har varje ledarsida en utmejslad åsikt, trots att större delen av forskarkåren är tydliga med att det är för tidigt att dra några klara slutsatser.
Jag tänker också på detta när jag lyssnar på infektionsläkaren Björn Olsens Sommar i P1. Olsen har under våren varit den mest synliga företrädaren för en grupp forskare inom olika discipliner, som förenats av ett kritiskt förhållningssätt till den svenska coronastrategin.
Det här är inte platsen, och jag är definitivt personen, att recensera Björn Olsens kunskaper som läkare. Men att han i sitt Sommar i P1 tar sig friheten att recensera och dra hela det svenska journalistiska landskapet över en kam, är i gengäld desto mer uppseendeväckande.
Det är uppseendeväckande eftersom Olsen under det gångna halvåret snarare har fungerat och agerat som en tyckare, än som en forskare – och att rollbytet för hans del inte har varit särskilt lyckat.
Att förklara den svenska coronastrategin med ”talanglösa tjänstemän” på Folkhälsomyndigheten var ett retoriskt lågvattenmärke – men frågan är om det inte var ännu värre att gång på gång insinuera att den svenska strategin syftar mot att nå en flockimmunitet, när de mycket väl visste att så inte var fallet och att presentera svepande slutsatser ur ett noga selekterat urval siffror.
Det är knappast så man bygger förtroende – och det är också det som gör detta så sorgligt. Det är inte omöjligt att Olsen och hans meddebattörer kan ha haft poänger – men de har i så fall skymts av deras tonläge och sätt att argumentera på. Så har de gjort sig själva, smittskyddsarbetet och den svenska offentligheten en otjänst.
Ett debattklimat med högt i tak och många olika röster är en bra sak, och att forskare vill delta i det offentliga samtalet är för min del mer än välkommet – det är efterlängtat.
Att det ska fungera hänger emellertid på att journalister måste vara beredda att fördjupa sin förståelse för vad vetenskapen är för någonting, och på att forskare är beredda på att spela enligt det offentliga samtalets regler.
Ytterst handlar det om vårt förhållningssätt till vetenskapen – om vi inte lyckas utveckla och nyansera det, riskerar kunskap att bli det enda som vi faktiskt uppnår en flockimmunitet emot.
En del av ansvaret faller på journalister och på opinionsskribenter som jag själv – vi måste tänka oss för innan vi drar tvärsäkra slutsatser för att fylla våra texter och döva vår egen osäkerhet. En annan del faller faktiskt på forskarna, som har att kommunicera sina kunskaper, slutsatser och åsikter på ett sakligt, värdigt och trovärdigt sätt.