För Struve gick ingen säker

Mats Rosin har ett förflutet som kulturredaktör och ledarskribent på Folkbladet i Umeå.

I boken "Söndag med Struve" (Pan/Norstedts, 1970) samlades Gunnar Fredrikssons och Dieter Strands söndagskåserier.

I boken "Söndag med Struve" (Pan/Norstedts, 1970) samlades Gunnar Fredrikssons och Dieter Strands söndagskåserier.

Foto:

Ledarkrönika2020-08-08 06:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Politiska kåserier är sällan skrivna för evigheten, de hör till journalistikens dagsländevärld.  

Ändå händer det att jag går till bokhyllan och letar fram en volym  som gavs ut 1970 med titeln "Söndag med Struve". Innehållet är just politiska kåserier, men fast det alltså rör sig om mer än 50 år gamla texter får de mig fortfarande ofta att jubla invärtes.

Struve –  signaturen lånad från August Strindbergs "Röda rummet" –  var ju en söndagskåsör som först dök upp i gamla Stockholms-Tidningen 1965 och efter dess nedläggning sen fortsatte på Aftonbladets ledarsida åtminstone långt in på 1970-talet.

Bakom signaturen gömde sig växelvis Gunnar Fredriksson och Dieter Strand, bägge inspirerade av Kingsley Martins legendariska "London Diary" i New Statesman. Oftast var avsändningsorten Stockholm men det hände också att de levererades från så exotiska platser som Simrishamn eller Manila. Eller Skellefteå.

Jag minns hur förväntansfullt jag såg fram emot att läsa dessa söndagskrönikor. Och jag var inte ensam, det märker jag så fort Struve kommer på tal bland politiska generationskamrater.

 Struve var radikal, respektlös och rolig på samma gång, i sanning ett salt i samhällsdebatten. 

Personporträtten var dräpande, ibland på ett sätt som tangerade det äreröriga. Ingen gick säker, oavsett partifärg. Allra minst Allan Hernelius, pompös chefredaktör för Svenska Dagbladet och riksdagsman för högern. Honom utsåg Struve åtminstone vid två tillfällen till "enmansprocession", förutom att han kallades "en av de aggressivaste reaktionärer som fötts i Tidaholm".

Hernelius själv var knappast road, men vi på vänsterkanten njöt förstås i fulla drag. Så lättkränkta som vi sen blivit är den sortens satir säkert otänkbar i dag. 

Det är möjligen "Public Service" i radions "Godmorgon världen" som i lyckliga stunder kommer i närheten.

En favorit är från premiärspalten 1965, då Struve berättar om ett besök av en radikal engelsman som förvånat sig över att ett långvarigt socialdemokratiskt styre lämnat så mycket av det gamla orubbat:

"Kallar ni det här socialdemokrati? Ni har ju kvar hela den borgerliga apparaten – landshövdingar, kyrkoherdar, flaggstänger, alltihop ..."

Struve säger sig ha förmedlat detta till "en hög representant" i en av folkrörelserna. Som lyssnade förstrött och sa:

"Det påminner mig om att jag snart måste ut till stugan och måla om flaggstången."

Den "höge representanten" ska ha varit LO-ordföranden Arne Geijer, avslöjades det i en annan Struvespalt, långt senare. Det var just en av Struves specialiteter, att plocka upp den typen av repliker och kommentarer och servera dem i ny belysning.

För finsmakare var det en särskild sport att försöka lista ut vem som var Struve "för dagen". Handlade det om Kiviks marknad eller Filippinerna var det med stor säkerhet Gunnar Fredriksson, stod det om centern eller dragspel var det Dieter Strand...

Att journalistik av denna sort, knuten till för länge sen glömda händelser och personer, fortfarande tål att läsas, säger i grund och botten något om kvalitet. Men det är förstås också en tid som det är roligt - om än lite vemodigt - att bli påmind om. Allt var ungt, allt var rött... Politik var spännande och fortfarande en möjlighet att förändra världen.

Att Struves eleganta elakheter veterligen aldrig blivit föremål för djupare intresse av någon forskare på området är en gåta. Dieter Strand och Gunnar Fredriksson är ju fortfarande i livet och kunde gott intervjuas.

En annan fråga är varför han  aldrig fått någon värdig efterföljare. För vad som än kan sägas om dagens ledarsidor och politiska kolumnister – särskilt roliga är vi ju sällan.