En energipolitik utan verkningsgrad

Det senaste utspelet från Liberalerna och Moderaterna säger betydligt mer om det politiska landskapet än om energipolitiken.

FORNMINNE. Att vilja bygga ut kärnkraften är att vilja gå baklänges in i framtiden.

FORNMINNE. Att vilja bygga ut kärnkraften är att vilja gå baklänges in i framtiden.

Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX

Ledarkrönika2020-07-28 05:59
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under måndagen slog partiledarna för Liberalerna och Moderaterna, Nyamko Sabuni och Ulf Kristersson, ett gemensamt slag för en utbyggnad av den svenska kärnkraften.  

Paret vill slopa förbudet mot att driva fler än tio kärnkraftsreaktorer i Sverige, och öppna upp för byggandet av en serie mindre, mer moderna reaktorer på andra platser än de som det idag ligger kärnkraftverk på.  

Om det kan man tycka mycket. Man skulle till exempel kunna anföra att världen i spåren av olyckan i Fukushima på nytt har blivit varnad för riskerna med även förment säkra kärnkraftsreaktorer.  

Man skulle också kunna ställa frågan huruvida det verkligen är rätt att gå baklänges in i framtiden – i en tid när fokus för såväl regeringar som näringsliv handlar om vilka förnybara energiformer som kommer att behövas i framtiden, väljer de två partiledarna att fokusera på just kärnkraften, som Sverige redan länge har varit i färd med att avveckla.  

Alla sådana argument torde dock vara överflödiga. Det finns i nuläget nämligen ingen som är intresserad av att bygga nya kärnkraftverk, av den enkla anledningen att det är alldeles för dyrt.

Det handlar inte om att det är förbjudet, utan som inrikesminister Anders Ygeman konstaterade om att: ”Vi har ju redan det största överskottet på el någonsin. Det är idag fullt möjligt att bygga ny kärnkraft, men det finns inga intressenter eftersom kärnkraften är så dyr.”

Det vet Kristersson och Sabuni mycket väl – och det reser den betydligt intressantare frågan varför de i nuläget väljer att skriva en gemensam debattartikel där de argumenterar för något som knappast kommer att bli av. Svaret är att detta förslag visserligen saknar energipolitisk verkningsgrad, men att det, om uttrycket tillåts, kan ha en viss politisk sprängkraft ändå.  

Ibland är det intressanta nämligen inte vad någon säger, utan var och tillsammans med vem de säger det: Att Nyamko Sabuni och Ulf Kristersson skriver en gemensam energipolitisk debattartikel är svårt att tolka på något annat sätt än som ett slag mot det regeringsunderlag som Januariavtalet utgör.  

De vet nämligen om att kärnkraftsfrågan är minst sagt känslig för såväl Centerpartiet som Miljöpartiet – och i det sammanhanget är det inte heller överraskande att såväl Sverigedemokraterna som Kristdemokraterna genast gav sitt bifall till förslaget.  

Ensamt är det knappast nog för att ändra styrkeförhållandena i svensk politik när mandatmatematiken ser ut som den gör – men det är svårt att uppfatta detta förslag som något annat än ett försök att bereda en gemensam mark att stå på.  

Både innan och efter sitt tillträde som partiledare för Liberalerna lovade Nyamko Sabuni att respektera Januariavtalet. Det har hon i huvudsak gjort – men det är också svårt att undvika intrycket av att hon samtidigt gör sitt bästa för att underminera det.  

För ett parti som gradvis har förlorat i både väljarstöd och relevans kan det verka som ett klokt alternativ att hålla alla alternativ öppna, och fiska väljare på båda sidor blockgränsen.

Problemet är bara att sådana väljare knappast lär lockas till ett parti som inte är tydligt med vilket ben det egentligen vill stå på. Inget budskap är ibland bättre än dubbla budskap – och det är kanske något Liberalerna borde fundera på inför nästa valrörelse.