Det krävs tålamod och medmänsklighet

Gunnar Lassinantti, tidigare verksam vid Palmecenter, skriver regelbundet i NSD.

Gunnar Lassinantti, tidigare verksam vid Palmecenter, skriver regelbundet i NSD.

Gunnar Lassinantti, tidigare verksam vid Palmecenter, skriver regelbundet i NSD.

Foto: Bengt-Åke Persson

Gästkrönika2020-05-22 06:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Coronakrisen hemma och globalt är den värsta krisen efter andra världskriget. 100 000-tals döda hittills i världen, stark ekonomisk nedgång, massarbetslöshet och de fattiga drabbas hårdast. Sverige och världen blir annorlunda efter krisen. Vad bör göras nationellt?

30 år av nyliberalism med avregleringar, privatiseringar och vinstjakt har misslyckats. Dålig lagerhållning av skyddsutrustning och mediciner har kostat människoliv. Missförhållanden inom äldreboenden, som beror på snålhet men kallats "effektivitet", är största orsaken till dödstalen i Sverige. Värst i Norden.

Återställare och ändrade relationer mellan staten och näringslivet och mellan människorna behövs. Nu duger staten som bidragsgivare. Resurser tvingas avsättas för att komma åt fuskare. 

Medmänsklighet och solidaritet ska åter sättas i förarsätet. Hänsynslös egoism kastas på sophögen. 

Har liksom drottning Silvia sett alltför många ungdomars nonchalans utan att hålla avstånd, som rökare på gator bland andra människor. Verkar tänka "jag drabbas inte". Det är feltänkt. Vi kan både smitta och smittas av andra oavsett ålder. Därför ska alla följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

De galopperande välfärdsklyftorna måste krympas genom politisk förnyelse, beskattning och rimligare lönesättning.

Färdriktningen ändras till ökad jämlikhet med återgång till det starka samhället, som Tage Erlander förespråkade, i stora flertalets intresse och för att ge utsatta grupper trygghet.

Efterfrågan på statligt stöd är enormt för att komma ur krisen till minsta möjliga skador. De berör storföretag om de slopar aktieutdelning, många småföretag, arbetslösa och permitterade, kommuner och regioner, kultur- och sportsektorerna med mera. 

Alla behov kommer inte att kunna tillgodoses, även om flödet av pengar från statens kassakista nu är ymnigare än någonsin tidigare. Sveriges offentliga finanser är goda, men det finns gränser. Det vore oansvarigt att övervältra stora skuldbördor på kommande generationer.

Går det att samla politikerna till svåra prioriteringar, långsiktighet och helhetssyn, utan att i första hand snegla på egna potentiella marginalväljare? Kan huggsexor undvikas? 

Vi behöver mer media av typ "Ekdal och Ekdal" i TV som analyserar på djupet, och inte bara gottar sig i det politiska spelet.

Hittills ges regeringen och myndigheterna gott betyg för sitt handlande med ständig beredskap till nya åtgärder. Framför allt krävs nu tålamod, nytänkande och medmänsklighet!