Våra viktigaste högtider är politiska

Arbetarrörelsen och HBTQ-rörelsen har mycket gemensamt. Förhoppningsvis får man också samlas tillsammans nästa år.

HÖGTID. PÅ Skansen i Stockholm vajar svenska flaggan tillsammans med prideflaggan.

HÖGTID. PÅ Skansen i Stockholm vajar svenska flaggan tillsammans med prideflaggan.

Foto: Stina Stjernkvist/TT

Ledarkrönika2020-08-01 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under fredagen inleddes Stockholm Pride, den äldsta och viktigaste manifestationen för den samlade HBTQ-rörelsen i Sverige. Och som varje årligt återkommande samling är det ett evenemang som skiftar i betydelse för varje år som det hålls, och som varje år laddas av olika budskap och attityder från sin samtid.  

De tidigaste föregångarna till dagens Pridevecka finns i sextiotalets slut och sjuttiotalets början – det är snart femtio år sedan, och det går knappast att jämföra den tidens attityder med dem som till stora delar genomsyrar dagens samhälle.  

På denna sida ligger det naturligtvis nära till hands att göra jämförelsen med de årliga demonstrationerna på första maj. När dagens arbetarrörelsen demonstrerar på Norra Bantorget är manifestationen densamma som samlades för första gången på Gärdet 1890 – även om både parollerna och det samhälle de framförs i har förändrats fullständigt sedan dess.  

Prideveckan har gått från att vara ett radikalt och subversivt fenomen till att vara en del av den samhälleliga mittfåran, och en självklar arena för den traditionella partipolitiken.Det är steg i rätt riktning – men det gäller att hålla i minnet att det inte betyder att den kampen är färdig, eller att den för den sakens skull har varit en vandring längs en enkelriktad gata, som bara kan fortsätta framåt.

I flera länder i vårt närområde har utvecklingen gått åt det motsatta hållet, och populistiska ledare har till och med kunnat använda fördomar mot homosexualitet som ett slagträ för reaktionära och auktoritära politiska agendor.  

Sådana tendenser är än så länge relativt sällsynta inom den etablerade partipolitiken i Sverige – men de tjänar till att visa även oss att kampen för ett öppet samhälle aldrig kan vara begränsad till en enda intressegrupp eller minoritet; i samma ögonblick som vi accepterar inskränkningar i likaberättigandet för en grupp, är hela den princip vi vill bygga vårt samhälle efter i fara.  

Därför hänger arbetarrörelsens kamp ihop med HBTQ-rörelsens, och därför måste ett starkt engagemang i HBTQ-frågor vara en självklarhet för den moderna arbetarrörelsen.  

Naturligtvis präglas även årets Pridevecka av sin samtid – och den gör det på ett sätt som avviker från alla de tidigare. På grund av den pågående pandemin kommer veckan inte att äga rum i fysisk form, utan digitalt.  

Det kommer säkert att fungera väl på många sätt. Seminarier går att delta i även på distans, och för vår tids människor är det knappast ovant att visa sitt politiska engagemang digitalt i stället för genom den fysiska närvaron på en särskild plats.

Personligen är jag övertygad om att någonting går förlorat när människor inte har möjligheten att mötas, se varandra i ögonen och tåga tillsammans mot ett gemensamt mål. Årets första maj firades digitalt – men det gick inte att komma ifrån att det kändes som en halv första maj.  

Därför måste vi gå in i årets pridevecka med förhoppningen om att det blir ett lyckat arrangemang som inte bara leder till ökad uppmärksamhet kring HBTQ-frågorna, utan också till politisk handling.

Men i hemlighet kan jag också hoppas att det digitala upplägget inte blir alldeles för lyckat, så att vi glömmer bort betydelsen av att faktiskt samlas, visa våra färger och tillsammans kämpa för en gemensam sak. Sådana högtider är nämligen bland det finaste och det viktigaste som vårt samhälle har.  

Läs mer om