Per Albin-hus, Quisling och Karljohansvampar

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren skriver om hur makthavare gör avtryck i språket.

Karljohansvamp heter egentligen stensopp. Men kung Karl XIV Johan ville visa svenskarna att den var värdig att sättas på matbordet.

Karljohansvamp heter egentligen stensopp. Men kung Karl XIV Johan ville visa svenskarna att den var värdig att sättas på matbordet.

Foto: Stefan Bladh/T

Ledarkrönika2020-10-17 06:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Makthavare lämnar gärna spår efter sig. Helst en magnifik byggnad, eller åtminstone en sketen sporthall. Eller en samhällsförändrande reform. Åtminstone en ”Perssonmiljard”.

En variant är att sätta avtryck i språket.

Ta det där ordet ”bojkott”. Ursprunget är att irländska bönder vägrade arbeta för Charles Boycott, en hårdför egendomsförvaltare.

Och på höstarna letar en del svampentusiaster upp Karljohansvampar, som egentligen heter Stensopp. Men den från Frankrike importerade kungen Karl XIV Johan visade svenskarna att den var värdig att sättas på matbordet.

Och sonsonen, Oscar II, kom att prägla begreppet ”oskariansk”, en svensk motsvarighet till ”viktoriansk”, beteckningen för dubbelmoral. Kungen var offentligt mycket sedlig och konservativ, men höll sig privat med såväl älskarinnor som en ansenlig samling pornografiska alster.

Bland moderna makthavare har vi förstås exempel som ”Per Albin-hus”, kåkar på trettio- och fyrtiotalet, som byggdes med generösa egnahemslån från staten. De kom därför att förknippas med den socialdemokratiske landsfadern, trots att egnahemsrörelsen från början var ett borgerligt påfund.

Det var så socialdemokratins hegemoni skapades – ta över det som är bra och gör det till något eget.

Senare kom ”Friggeboden”, efter Birgit Friggebo, men då hade Socialdemokraterna tappat greppet och gjorde motstånd. Senare politiker har lagt till ett par kvadratmeter till maxstorleken och skapat Attefallare och Bolundare.

Kanske kommer vi i framtiden att få samma frihet som våra förfäder, tillåtas bygga hus utan att fråga malliga tjänstemän och ängsliga politiker om lov. Men det är nog troligare att Jesus kommer tillbaka.

Den amerikanske president som lämnat det mysigaste namnet efter sig är Teddy Roosevelt – upphovet till Teddybjörnen.

Förklaringen är att presidenten vid en jakt vägrade skjuta en redan infångad björn. Det blev en stor medial nyhet och en tillverkare av leksaksbjörnar döpte sin produkt efter presidenten. Som själv började använda dem i sina politiska kampanjer.

Det kanske inte är riktigt samma kaliber på Dafgårds panpizza, ”Billys”, som är uppkallad efter Bill Clinton …

Den amerikanske politiker som annars har det mest rysansvärda namn lämnat efter sig är Joseph McCarthy. Denne hänsynslöse senator trodde sig hitta kommunister under varenda sten, och gav oss ”McCartyism”. Därefter försvann han i en dödlig virvel av alkohol.

Han var trots allt snäppet lindrigare än den ryske politikern Pjotor Stolypin, som i början av förra seklet etablerade beteckningen ”Stolypinslips”. Det har framförallt blivit synonymt med hängsnaran till galgen, en metod som Stolypin med stor kraft använde för att decimera oppositionella, framgångsrikt tills han själv blev mördad 1911.

Politiker från det landet har annars begåvat oss med ”Stalinorgel” och alltjämt förekommande ”Molotovcocktails”. ”Potemkinkuliss” används fortfarande för skönmålningar av verkligheten.

Däremot är inte Åsa Nisse-marxist uppkallat efter en politiker, utan det är filmhjälten som fått ge namn åt vänsterradikala centerungdomar på sjuttiotalet, på den tiden den rörelsen hade folk som kallade sig för ”Centerkommunister”.

Ingen svensk politiker kommer dock upp i samma division som den norske landsförrädaren Vidkun Quisling.

Vi skrattar fortfarande åt den berömda skämtteckningen av Ragnvald Blix, den som visar hur den norske politikern, på väg till en audiens med Hitler, hälsar dennes adjutant med orden:

– Jag är Quisling!

Och adjutanten frågar:

– Och namnet?