40-årsminnena ställer sig i kö

Mats Rosin var tidigare kulturredaktör på Folkbladet i Umeå.

Sverige 8 maj 2020 06:01
Detta är en ledarkrönika. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Nyss (23 mars) var det jämnt 40 år sen den stora kärnkraftsomröstningen, men den dagen passerades i största stillhet. Lite förvånande; jämna årtal brukar det ju annars gärna påminnas om.

Och sällan har väl debatten varit så polariserad som då, vårvintern 1980.  Så känslostyrd...Eller trängt så djupt, ibland nästan till priset av familjesplittring. Men på fyrtio år hinner mycket glömmas. Många vill väl helst också glömma. Det gäller även stora tidningar. Liksom politiska partier.

 

För mig är minnena från kärnkraftsomröstningen ett livsvarigt vaccin mot allt vad folkomröstningar heter. Inte ens att jag för en gångs skull befann mig på "rätt" sida –  den som vann –  när vi sen röstade om EMU 2003, fick mig på andra tankar.

Men andra minnen ställer sig också i kö denna vår. Några veckor senare, när vi trodde oss ha lagt kärnkraftsfrågan bakom oss, drog jag iväg till Mocambique, långt ner i sydöstra Afrika, som deltagare i en tre veckor lång nordisk journalistresa.

 

Det var mitt första möte med Afrika. Spåren efter ett långvarigt befrielsekrig var fortfarande fullt synbara. Att Mocambique med sin nyvunna självständighet var på väg in i ett nytt blodigt inbördeskrig märkte vi inte så mycket av, även om vi som vakna journalister borde ha gjort det. Men atmosfären var revolutionär vilket förstås tilltalade mitt röda hjärta.  

De nydöpta gatunamnen i huvudstaden Maputo bar syn för sägen: "Avenida de Mao Tse-tung",  "Avenida de Kim il Sung" o s v.

 

Portugiserna, de forna kolonialherrarna, hade inte bara flytt utan också lämnat stor förödelse efter sig.  Bristen på utbildat folk var skriande. Men optimism fanns det gott om, överallt var det parollen "A luta continua!" (Kampen fortsätter!) som gällde. 

Sverige stod högt i kurs. Vårt stöd till befrielsekampen hyllades vart vi kom och att även Olof Palme skulle hedras med en egen gata kändes inte långt borta.

 

Det bidrog  väl också till att flera höjdare tog sig tid att träffa oss. Jag minns Marcelino dos Santos,  regeringspartiet Frelimos chefsideolog men också erkänd poet. Och förstås Graca Machel, skol- och kulturministern –  då gift med presidenten, Samora Machel, som några år senare skulle dö i en mystisk flygolycka. 

Hon kom ju sen att gifta om sig med Nelson Mandela. Änka efter två presidenter i två olika länder – det måste hon vara ensam om både i historien och världen.

 

Hos mig lämnade veckorna i Mocambique bestående intryck. Det var nu jag kom i kontakt med Afrikagrupperna som jag sen varit trogen stöttare av. 

Tack vare författaren Lasse Berg, som ingick i vårt sällskap, fick jag också uppleva ett nattligt besök ute i Gorongoza, den stora nationalparken, som jag aldrig glömmer. Det sammetslena mörkret, stjärnhimlen, ljuden... 

Att den natten blev lika oförglömlig för den vittbereste Lasse Berg förstod jag inte då, men han har faktiskt återkommit till den i flera  av sina böcker efteråt.

 

Internet var inte uppfunnet och hemifrån Sverige hörde vi inte mycket, men det lilla som nådde oss var oroande nog: En jättekonflikt höll på att segla upp på arbetsmarknaden. LO mot SAF, klass mot klass... 

Men skulle vi ta oss hem – inrikesflyget sas vara lamslaget?

 

De oroande rapporterna visade sig stämma. I stället för att flyga mer eller mindre direkt hem till Umeå fick jag kliva av på Kastrup, leta mig längs Öresund upp till Helsingör för att ta färjan över till Helsingborg, där äntra nattåget mot Stockholm som tack och lov gick och sen morgonen ett annat tåg vidare hem till Umeå.

Utanför tågfönstret såg jag ett stillastående Sverige susa förbi... Stillastående industrier, tomma gator, tyst... 

Samma  overklighetskänsla har jag sen bara upplevt dagen  efter mordet på Olof Palme, men faktiskt i någon mån påmints om  denna coronasmittans vår.

 

Nå, efter lång dags färd mot norr var jag ändå till slut hemma igen. Ett par dagar senare var också arbetsfreden återställd. Följande söndag står det "Utflykt till Täfteå" i min dagbok; tillvaron var tillbaka i normala gängor igen.

Mocambique har jag inte haft mycket kontakt med sen dess, men jag antar att parollen är densamma:

A luta continua!     

Mats Rosin

Ämnen du kan följa
Läs mer!
Fotboll

Kom i måndags – inhopparen håller kvar Baik i topp

Haparanda

Anhållen för olaga hot i centrala Haparanda

Fotboll

Madelen Janogy tillgänglig för spel

Sport

Höjdpunkter: IFK Kalix - Bergnäsets AIK

Fotboll

Fyra raka segrar för Bergnäset

Visa fler