BC Luleå-stjärnan Yannick Anzuluni har haft långt ifrån en helt vanlig uppväxt.
Kongo-kanadensaren är uppvuxen i en familj med hela 14 syskon – men de har under långa perioder varit utspridda i olika delar av världen.
Delar av familjen har bott i Frankrike, några i Schweiz och Yannick Anzuluni själv bodde i Belgien under grundskoleåren.
Anledningen till detta är att hans pappa sedan länge är politiskt aktiv i det krigsdrabbade landet Kongo-Kinshasa.
– Jag är nummer åtta av alla syskon. Det är det bästa numret i världen. Jag brukade ha det som tröjnummer förut eftersom det är mitt lyckonummer. Men det är ganska annorlunda att växa upp i en så stor familj. Min äldsta bror är 26 år äldre än vad jag är. Han var inte som en storebror utan mer som en pappa för mig, säger Yannick Anzuluni.
Han fortsätter:
– Det var så vi höll koll på varandra. Vi hade ett nummersystem. Mamma brukade titta på mig, fundera över vad jag hette och säga "nummer åtta – kom hit". Jag älskar att ha en stor familj och jag skulle aldrig kunna tänka mig att vara ensambarn. Om någon hade gjort något kunde man alltid skylla ifrån sig och säga "det var nummer sju som gjorde det!".
Som barn i Belgien fattade han tidigt tycke för fotboll. Två av hans äldre bröder har spelat professionellt i landets högstaliga och enligt egen utsago spåddes han en ljusare framtid än dem. Han var, som han själv uttryckte det, "en ganska fantastisk fotbollsspelare".
Men i de tidiga tonåren gick flyttlasset till Kanada och där fick han upp ögonen för basket. Ganska snabbt uppmärksammades hans talang av basketkunniga människor – och han rekryterades sedan till ett college. Nu skriver vi 2017 och Yannick Anzuluni har hunnit med att vara basketproffs i Tyskland, Finland, Kanada och Sverige.
Hittills låter det inte som en särskilt ovanlig barndom. Men det finns en annan del av 28-åringens liv som han sällan pratar om. Yannick Anzulunis pappa, Bembe Anzuluni, har under 15 års tid varit vice president i just Kongo-Kinshasa.
Ett land som under en längre tid präglats av inbördeskrig, konflikter och oroligheter. Och pappa Anzuluni Bembe lever sitt liv än i dag med soldater som vaktar honom dygnet runt, utrullade röda mattor och personliga kockar i sitt hem.
– Jag brukar inte gilla att berätta om det här för folk. För när lagkamrater får reda på det brukar de börja ställa frågor och gå in på Google och läsa på. Det står en del saker där om honom som inte är så trevliga. Kongo har varit i krig sedan 70-talet och det har hänt väldigt mycket saker där. Pappa har varit aktiv politiker i över 30 år och det finns personer som ger honom skulden för vad som hänt, säger Anzuluni.
Är det därför som du aldrig har bott i Kongo själv?
– Ja, precis. Det finns inte ens chans att man skulle kunna ha oss där. Med kidnappning och personer som hatar familjen. Han skickade oss till mindre städer i Europa. Jag bodde till exempel inte i Bryssel i Belgien. Utan vi åkte till mindre städer där folk inte kände igen våra namn så att vi kunde leva normala liv.
Hur har det påverkat dig?
– När folk visste vem man var så var det tufft. Antingen så hatade de oss eller så ville de ha saker av oss. Du kunde aldrig känna dig riktigt säker. När jag var liten insåg jag det inte men när jag blev äldre fattade jag att man måste passa sig för vissa människor. Man vet aldrig vad de vill ha från dig.
Varje sommar åker Yannick Anzuluni och hälsar på pappa och sina bröder i Kongo. En tillvaro som skiljer sig ganska rejält från att vara elitidrottare uppe i lugna Luleå.
– Under två veckor per år så gillar jag att leva i "prinsvärlden" som jag brukar kalla det. Man lever som en prins en tid och kommer sedan tillbaka till verkligheten. Tillbaka till träningen och bli utskälld av coach för att jag inte spelar försvar (skratt).
Anzuluni fortsätter:
– Så fort vi kommer dit så rullas röda mattan ut. Det är soldater som springer upp till vår bil och tio säkerhetsbilar som åker tätt bakom. Folk vet att det är "Anzuluni-bilen" och följer efter oss. När pappa går ut genom huset är det minst 15 soldater med maskingevär som vaktar honom. Det är livvakter, säkerhetspersonal... Det är helt galet.
Det låter nästan som en film.
– Det är precis så det är! När jag kommer dit varje gång känner jag bara "what?". I huset har vi kockar, trädgårdsmästare och allting. När jag åker till Kongo så gör jag aldrig någonting. Jag bara sitter ned och allting kommer till mig. Det är en helt annan värld som inte har någonting att göra med hur jag själv lever här i Luleå.
Men allting är som bekant inte frid och fröjd i Kongo och det har naturligtvis även Yannick Anzuluni påverkats av. Vissa perioder har varit jobbigare än andra – exempelvis från 1996 till 2000.
Då startade nämligen inbördeskriget och Bembe Anzuluni tvingades gömma sig från rebellerna. Ingen, inte ens hans familj, visste var han befann sig.
– Han är fortfarande aktiv inom politik men det är ganska rörigt. När kriget startade 1996 och presidenten dog så var han den som styrde landet. Men rebellerna som tog över började döda alla och pappa var gömd under fyra års tid. Fram till 2000 egentligen och ingen visste var han befann sig. Inte ens vi i familjen hade någon aning om var han var. Officiellt var han den som styrde Kongo. Men inofficiellt var han inte det eftersom rebellerna skulle komma efter honom då, säger Anzuluni.
Basketen har blivit ett sätt för Yannick Anzuluni att tänka på annat. Sedan han började sin elitsatsning har han bara valt att fokusera på att bli en så bra och proffsig basketspelare som möjligt.
Då har hans bakgrund och historia inte spelat någon roll.
– Visst var det tufft. Men så fort jag hittade basket så slutade jag tänka på det där. Det spelade ingen roll vad som hände med politiken i Kongo. Jag ville bli professionell basketspelare och det var mitt enda mål. Men... Jag tog dock min examen i politik på college. Alla åtta bröder har gjort det. Det var inte ett val för mig eftersom jag har växt upp i det så är basket och politik det enda jag kan.
När basketkarriären är över. Tänker du ge dig in i politiken då?
– Det är en svår fråga. Djupt inombords så hatar jag politik. Det är det enda som jag, min pappa, mina systrar och bröder har pratat om under uppväxten. Jag önskar att jag inte kommer att göra det. Men jag är ganska säker att när jag är 50 år så kommer jag att vara någonstans inom politiken.
Du vill flytta till Kongo, alltså?
– Definitivt. Alla mina bröder har flyttat dit efter universitetet. Jag har typ inget val. Alla har åkt ut i Europa och studerat men flyttat tillbaka till Kongo sen. Jag vill inte vara den enda som stannade kvar i Europa. Jag vill försöka ändra på saker och ting i Kongo.