24 mars 2015 spelade Per Ledin sin senaste – och kanske sista – match i Luleå Hockey. Laget hade åkt ut i en stenhård kvartsfinalserie mot Frölunda HC, som vann med 4–3 i matcher. Ledin som satt på ett utgående kontrakt hade tidigare under våren deklarerat att han gärna ville fortsätta sin karriär i klubben som han höll så kär.
När det stod klart att han inte längre var önskvärd i klubben följde några månader av ovisshet.
Hur höll du igång träningen under sommaren?
– Tack vare Stefan Höök (fystränare för J18 och J20) fick jag chansen att träna med dem under försäsongen. Han kollade av med Ulf Engman och Stefan Hedlund att det var okej, och känner stor tacksamhet till dem. Jag gav mig fan på att vända det negativa till något positivt. Därför började jag träna hårdare än någonsin på de detaljer som jag fick kritik för. Framförallt fokus på skridskoåkningen. Sedan den så kallade åldern. Därför var det perfekt att få träna med de yngre. Att tävla, utmana sig själv mot framtida SHL-spelare. Nästa steg att förbättra mig var att bege mig söderut, säger Per Ledin.
Vad innebar det?
– Jag och min barndomsvän Marcus Westerlund, tog med våra söner i husbilen och åkte ned till Karlskoga för fem dagars stenhård träning på JRM Skates & Skills. Jag körde 20 ispass på fem dagar. Jag ville utveckla min skridskoåkning och Joachim Ahlgren (grundaren) har utvecklat en skridskoteknik som är unik. Han har varit över till NHL och kört samma med bland annat Chicago Blackhawks
När kom Salzburg in i bilden?
– Lagen i Europa skriver kontrakt under två fönster. Mellan januari-mars och efter VM. Jag och min agent scannade av marknaden under sommaren, men de flesta lagen hade fullt i truppen. Då ringde Dan Ratushny (tränare) sent en onsdagskväll och frågade om jag var sugen på att komma över på en månads tryout. Thomas Raffl hade åkt över till Winnipeg. Två spelare var skadade och en import skulle komma in senare. Jag väckte min fru som sov i soffan och frågade om det var okej. Hon sa, yrvaket, att det var bara att köra. Dagen efter berättade vi det för barnen. Och på lördagen satt jag på planet ned. Allt gick väldigt snabbt. En hockeybag och en resväska med lite kläder var det enda jag hade med mig.
Och den månaden blev några fler…
– Ja. Jag hade inställningen att ge allt den månaden. Vare sig jag spelade en eller femton minuter per match. Som importspelare måste du leverera direkt. Så det var bara att gå in och ge allt man hade.
Man kan väl kalla det för en succéartad säsong?
– Ja. Eller succé, vi vann serien – och vi blev mästare. Det är ju det man vill uppnå som spelare. Att få vinna mästerskap tillsammans som grupp. Men det är resan på vägen till guldet som är själva grejen. Hur mycket man måste jobba med sig själv. Och givetvis vilka signaler man sänder ut till andra. Första två månaderna spelade jag i tredjelinan och spelade otroligt mycket boxplay. I samband med Luciano Aquinos (tidigare Färjestad) ankomst, så hittade vi kemin tillsammans. Jag, Komarek och Aquino. För varje vecka vi spelade ihop så växte förtroendet mer och mer. Vi fick spela både boxplay och poweplay.
Ja. 36 poäng (13+23) och +20 är ju okej…
– Jo det får jag vara nöjd med. Speciellt eftersom att jag kom in i säsongen utan en enda träningsmatch i kroppen. Det har varit fantastiskt kul att få spela med Aquino och Komarek. Han (Komarek) har utvecklats enormt mycket och är redo för nästa steg i karriären. Malmö har gjort ett kap där. Jag spenderade mycket tid med honom på träningarna för att köra extra på detaljer. Vi blev trygga i spelet med varandra, och vågade därför ställa positiva krav. Man lär sig coacha varandra
Var du lite av en pappa i laget?
– Nja, det vet jag inte. Men eftersom att man har spelat länge och samlat på sig en massa rutin är det naturligt att man ser efter de yngre i laget. Vi fick in en ung spelare, Daniel Wachter från juniorlaget. Han var typ 169 centimeter lång. Jag sa åt honom att bara gå in och smälla på för att få nervositeten att släppa. Det slutade med att han körde över mig, haha…
Då brann det för herr Ledin?
– Haha, nej då. Jag berömde honom och fortsatte vidare. Det skall vara högt i tak, och det skall smälla på träningarna.
På tal om rutin. Vi är ju ganska åldersfixerade i Sverige. Och du fyller 38 år i höst.
– Precis. Åldersfixering, hahaha… Ålder är bara en siffra. Så länge man är beredd på att lägga ned all tid som krävs för att träna ännu hårdare har man flera år kvar. Jag är ju jävligt unik. Har aldrig vare sig rökt, druckit alkohol, eller snusat. På grund av det bör jag ju ha en yngre kropp än många andra hockeyspelare. Jag känner mig inte en dag äldre än 23. Ju mer åren går, desto lättare tycker jag att det är att kliva upp och träna varje dag. Jag älskar att träna. Pressa kroppen till det yttersta.
– Personer som pratar om att jag är för gammal, det är ren och skär bullshit. Det är personer som antingen är bekväma eller lata och utgår från sig själva och hur de skulle leva. De kan fortsätta med sina söndagspromenader eller gruppass.
– Varje människa, oavsett ålder, gör olika val varje dag. I mitt fall handlar det om att bli en bättre hockeyspelare. Jag brinner för det, och jag lever min dröm varje dag. Med det sagt så handlar det inte om åldern, utan om din inre drivkraft.
Men skaderisken ökar väl med åldern?
– Än en gång handlar det om hur mycket tid du lägger ned i förebyggande träning. Jag pratade med Stefan Höök om det. Han kräver att jag måste träna hårdare, men även mer noggrant för att förbereda kroppen för nästa säsong.
Har du följt Luleå Hockey något denna säsong?
– Jodå. Jag kanske har sett en 5-6 matcher men kollar resultaten såklart. Fansen har varit helt fantastiska som slutit upp bakom både herr- och damlaget. Den insamlingen de gjorde för damlaget var helt enormt. Man blev ju rörd själv. LHF/MSSK har gjort en grym säsong.
Många menar att laget tappade hjärta och själ när du och Abbotts fick lämna klubben…
– Jag vet inte det. Men jag är ju den jag är. Jag kräver lika mycket av mina medspelare som av mig själv. Jag skulle aldrig låta någon åka runt på en skridsko utan att den personen fått sig en avhyvling, haha.
Hur ser framtiden ut för dig?
– Jag har precis kommit hem efter festligheterna i Salzburg. Jag har stormtrivts varenda minut där nere. Klubben och laget har varit fantastiska. Målet och fokus senaste veckan har varit att få komma hem och umgås med familjen och påbörja sommarträningen. Det enda som är klart är att jag kommer spela ishockey nästa år. Och att jag kommer tillbringa två veckor i Karlskoga denna sommar med JRM för att fortsätta utveckla mig själv som hockeyspelare.
Lockar SHL?
– Absolut. Jag stänger inga dörrar. Vare sig för SHL eller Europa. Jag känner att jag har flera år kvar på elitnivå. Och därför vill jag spela så högt upp som möjligt. Blir det att flytta så måste vi ta en diskussion inom familjen också. Min fru Petra har varit helt fantastisk som har låtit mig göra detta och familjen har hela tiden stöttat mig. Jag har dem att tacka för det mesta. Så nu tar jag chansen att spendera mycket tid med dem – mellan träningspassen.
En sista fråga som nog många ställer sig… Får vi se Per Ledin i Luleå Hockey igen?
– Ja du, tyvärr så tror jag inte att det finns något intresse från deras sida.