Det är söndagseftermiddag och bortamatch i Colmar - en pittoresk liten stad i vindistriktet Alsace, fyra mil norr om Mulhouse.
Hit lockas turister från hela världen under större delen av året. Men idag är staden öde, vinrankorna täckta av snö och vädret deprimerande grått.
"Gymnase Maurice Barrès" ligger på en isbeklädd villagata och är som vilken idrottshall som helst med läktare på ena långsidan.
Nummer 14 i HBC Kingersheim sticker ut ur mängden. Inte bara för att hon ser svensk ut. Hon gestikulerar mest av alla, om man bortser ifrån tränarna.
Åskådarna håller en hög ljudnivå, det märks att det är derby.
I pausen går många ut och röker, barnen rastar sina ben och så dricker man läsk eller fransk burköl och äter bretzels. Dessvärre förlorar Kingersheim den jämna matchen med 20-18 och nummer 14 är arg och besviken efteråt.
- Jag spelade inte bra idag. Men man kan inte vara bra jämt, suckar 22-åriga Sanne Backhed.
Två dagar senare träffar NSD henne över en lunch vid ett fönsterbord på Café Mozart i Mulhouse.
Den opersonliga, luftiga lokalen vägs upp av panoramafönster, med bästa utsikten över ett molnigt Place de la Réunion - det stora, kullerstensbelagda torget som är inramat av smala, höga korsvirkeshus, rådhuset och den vackra gamla katedralen.
Idag vankas det anka med potatis- och morotspuré som dagens lunchalternativ.
Sanne Backhed tar en tugga av maten och berättar historian om hur hon bytte hemstaden Kiruna mot franska Mulhouse, en ganska ruffig, tyskinfluerad stad med 113 000 invånare.
Det började med att hennes pojkvän Kim Sunna, som är ishockeyspelare, fick en förfrågan av sin agent om att spela i franska högstaligan.
Han frågade i sin tur Backhed om hon var intresserad att följa med.
- Kim blev förvånad när jag sa: ja, varför inte, bara det finns handboll där, berättar hon.
Så ett av agentens krav när han förhandlade Sunnas kontrakt var att hockeyklubben skulle hitta ett handbollslag till Sanne, vilket visade sig inte bli allt för svårt.
Snarare tvärtom. Fyra lag visade intresse direkt.
- De snackade skit om varandra, någon erbjöd mig en fyra på landet med öppen spis, de har ju inte ens sett mig spela så jag förstår inte hur, säger hon och ler och skakar på huvudet.
Tyvärr stämde det inte för pojkvännen Kim Sunna i Mulhouse. I november fick han sparken och flyttade han hem till Kiruna igen.
Men Sanne bestämde sig för att stanna kvar på egen hand och fortsätta sin karriär.
HBC Kingersheim spelar i franska fjärdeligan, National 2, som enligt Sanne håller allsvensk standard. Laget ligger just nu på en nionde plats i ligan och har ingen chans till avancemang i år.
Hon berättar att de största skillnaderna mellan att spela i Kiruna och Kingersheim är att det är fler matcher, mer fysiskt spel och individuella prestationer som gäller i Frankrike.
Därför sticker Backhed ut från mängden som en mångsidig spelare med tekniska kvalitéer.
- Här kör man bara, med kraft och styrka. Det är inte lika mycket speed och kontring. Utan ta det lugnt, gör din gubbe och passa vidare eller gör mål.
Träningarna är bra, nya övningar och tankebanor.
Och löpträning utomhus blir det inget av, åtminstone inte med laget.
- Det är för kallt för det. Alla tycker att jag är dum i huvudet när jag går ut och springer när det är nollgradigt, skrattar hon och berättar att den gränsen går vid minus tjugo hemma i Kiruna.
Även fast det går bra för 22-åringen, som fått lite av en ledarroll och snittat drygt fyra mål per match, är konkurrensen tuffare i Kingersheim.
Ingen är given, vem som helst kan bli bänkad.
Och tränaren Marcel Florean, en rumänsk före detta landslagsmålvakt, är mer negativ och hård än vad Backhed är van vid.
Backhed visar hur tränaren gestikulerar när han är missnöjd. Hon låtsas skrika något på franska medan hon sträcker upp armarna i luften och viftar så att tanterna vid bordet jämte tittar konstigt på henne.
Restaurangen är så gott som full nu och den klassiska musiken överröstas av sorlet från en äldre fransk publik, som alla verkar skölja ner lunchen med ett glas Riesling.
Sanne Backhed beställer in en kaffe och berättar att hon inte kunde ett ord franska när hon flyttade till Mulhouse för ett halvår sedan.
Det är bara två tjejer i laget som pratar hyfsad engelska, så hon har varit tvungen att lära sig.
Backhed pluggar också franska på distans och umgås mycket med spelarna i laget
- Så nu går det riktigt bra med språket, tycker hon.
Backhed har också insett att det är ganska stora skillnader mellan kulturen i Kiruna och Mullhouse.
Framför allt hur familjära fransmännen är, och så gästvänliga att hon knappt behöver laga någon mat själv.
I maj slutar den långa säsongen. Då åker Backhed hem till Kiruna för att sommarjobba i gruvan, träffa familj och de gamla lagkamraterna i Kiruna HK. Men Backhed tänker lite längre än så. 22-åringen, som drömmer om att bli pilot, söker nya utmaningar.
- Om man tänker att jag tar ett år till i Frankrike, då hade jag kunnat prata flytande franska. Det hade ju varit grymt, säger hon och fortsätter:
- Men aldrig att jag skulle stanna i den här föreningen ett år till. Det känns inte nog utvecklande. Jag skulle behöva ännu mer konkurrens.
Hur bra tror du att du kan bli?
- Jag är inte lång och jag är inte vänsterhänt, men jag har ett jävlar anamma som kanske inte alla har. Det är nog bara jag själv som sätter stopp för det.