Det måste börja här, 15 april 1994. Ulf "Sasse" Sandström sitter med en burk mineralvatten i Globens katakomber. Blicken försvinner i fjärran, men i Sandströms huvud spelas bilderna från matchen upp.
Igen. Och igen. Och igen.
Matchen mot AIK i Globen satte punkt för den största säsongen i Bodenhistorien.
Bodens IK hade ruskat om hockey-Sverige.
Bodens IK hade slagit lag som Björklöven, AIK och Färjestad.
Bodens IK hade råd att förlora med två mål i kvalseriens sista match.
Det stod 1-0 till AIK efter första perioden och ledningen växte genom två snabba mål i den andra. 3-0 inför sista innebar att AIK var i elitserien.
Fansen i Globen var hysteriska och gjorde allt för att psyka Boden. Men bortalaget samlade ihop sig i en sista kraftansträngning och när mindre än två minuter återstod kom den stora chansen.
AIK-backen Rickard Franzén visades ut för att avsiktligt ha flyttat målburen - men Urban Åström, lagledare i BIK, gjorde domaren uppmärksam på att Boden hade rätt att välja straff eftersom förseelsen ägde rum under de två sista minuterna.
Domaren Roger Öberg korsade armarna ovanför huvudet och helvetet bröt ut.
Vilda AIK-fans blev ännu vildare, kastade in snusdosor och annat skräp på isen och Öberg beordrade omspolning.
Tidigare under säsongen hade Ulf Sandström tagit hand om fem straffar. Han hade gjort mål på alla. Att just han skulle lägga den var aldrig uppe för diskussion. Men avbrottet kom olyckligt och kanske blev det Bodens öde. Först efter en kvart hade Roger Öberg lagt pucken på mittlinjen och Sandström stod öga mot öga med Rolf Ridderwall. "Sasse" försökte sätta pucken mellan benen på Ridderwall - som slajdade och räddade.
"Det kändes som en chock. Jag blev alldeles tom i huvudet. Samtidigt var det en bra räddning", sa Sandström efter matchen.
Ridderwall kastade sig överlycklig i lagkompisarnas armar medan "Sasse" sakta gled mot sina lagkamrater.
"Han la sig tidigt och jag skulle ha rundat honom. Förstår inte varför jag inte gjorde det. Jag tänkte hålla inne skottet, men det gick inte."
Boden var ett enda mål från att bli elitserielag.
Det har blivit ögonblicket som definierat Bodens hockeyhistoria. Robert "Dallas" Dahlroth var 24 år gammal och en av Bodens bästa backar på den tiden. Nu är han 42 och minns fortfarande.
- Det var hur roligt som helst att gå in och spela den där matchen. Men efteråt var det bara tragiskt. Det enda som är bra med den där matchen är att ingen minns säsongen efter, det var ju egentligen lika nära då.
Det har nästan blivit en norrbottnisk motsvarighet till när "Ingo" knockade Floyd Patterson. Alla minns vad de gjorde när "Sasse" missade straffen. Själv stod jag ute hos morsan, vid köksbänken, och lyssnade på radioreferatet.
- Man påminns ju om det där hela tiden. Nu i dag, till exempel... Det är väldigt tydligt, det var så uppenbart vad som hände och hur det hände. Det var elitidrotten i ett nötskal, den där straffen, säger Dahlroth.
Säsongen efter Sandströms miss var Boden än en gång bara en förlust - den här gången mot Rögle - från att ta steget upp till elitserien. Det här var de gyllene åren, när Boden på allvar var en maktfaktor i hockey-Sverige. Med spelare som Mikael Lindholm, Jonas Rönnqvist, Olov Modig, Tomas Holmström och Robert Dahlroth var det inget snack om vilket som var länets näst bästa lag.
Men det fanns en baksida också.
1987 bröt sig ishockeysektionen ur moderföreningen Bodens BK och startade Bodens Ishockeyklubb. Även om det sportsliga arbetet flöt på bra hade klubben redan 1990 skulder på en halv miljon. Under succésäsongen 93/94 skapades ett överskott, men efter det gick det utför. Under 90-talets andra halva förföljdes Bodens IK av ekonomiska problem. I och med Bosmandomen 1995 försvann möjligheten att få betalt för spelare som gick till andra klubbar när kontraktet gick ut, vilket varit en av de stora inkomstkällorna. I samma veva började lönekostnaderna för spelarna att öka, Bodens näringsliv blev mindre villigt att stödja hockeylaget och i takt med att resultaten försämrades svek också publiken.
Just efter millennieskiftet hade Bodens IK fem miljoner i skulder. Klubben hade budgeterat med 950 betalande per match inför säsongen, den verkliga siffran låg på 300. Sponsorintäkterna låg på 1,3 miljoner, 370 000 under budget.
Konkursen knackade på dörren, men den dåvarande styrelsen lyckades avvärja hotet genom att låta tre tunga namn - Olov Modig, Kari Jaako och Peder Larsson - sluta och därmed spara in deras lönekostnader. Dessutom genomfördes en ackordsuppgörelse med de 44 fordringsägare som föreningen var skyldig sammanlagt 3,5 miljoner. På ett bräde kapades de skulderna med 90 procent. Kvar fanns två långfristiga lån till kommunen på 500 000 respektive 800 000.
- Vi var några äldre gubbar som la ner där. Jag bröt tummen och då var det perfekt läge, i och med att det var lite ekonomisk kris. Sen drog jag upp till Kiruna nån vecka på våren, säger Kari Jaako.
Robert Dahlroth har varit med på precis hela resan. Han spelade i laget 1987 när Bodens IK bildades, han spelade mot AIK och han spelade den avgörande matchen mot Rögle säsongen 1994/1995 på smärtstillande sprutor. Under sommaren som följde opererade Dahlroth ljumskar och höfter. Fler operationer följde utan att han blev bättre och efter bara två matcher 95/96 tvingades "Dallas" att sluta.
Så han blev tränare i föreningen istället, tog över a-pojkarna - med spelare som Tobias Björk och Markus Ottosson - och agerade sedan både assisterande och huvudtränare för a-laget kring millennieskiftet. Trots snäva ekonomiska ramar klarade Dahlroth både av att ta Bodens IK till den nya allsvenskan - genom att låta assisterande tränaren Olov Modig göra ett par bejublade inhopp i kassen - och att hålla kvar laget i serien säsongen efter.
Men 2001 fick det räcka.
- Jag kände att tränarrollen handlade om så mycket annat än det sportsliga. Jag snackade med sponsorer, jag fick driva så mycket annat, och det löste sig. Men jag slutade som seniortränare efter det, säger "Dallas".
Sommaren 2001 skulle föreningen börja betala av det mindre lånet till kommunen. Det gick inte. Inte heller kunde klubben amortera av det större lånet, som förföll till betalning vid årsskiftet mellan 2001 och 2002. Säsongen 2002/2003 gick laget knackigt, publiken svek igen och ett ekonomiskt stålbad väntade. De åtta personer som arbetat på kansliet varslades om uppsägning och spelarlönerna sänktes med 30 procent på ett bräde. Vissa spelare accepterade inte det och lämnade laget, bland annat profiler som B-O Karlsson, Johan Tellström och John Wikström. Trots det klarade sig klubben än en gång kvar i näst högsta serien.
Under sommaren 2003 tog nya ordföranden Barbro Hallin tag i att försöka få klubben att bli skuldfri - ett måste för att klara av kraven för den nya elitlicensen. Den innebar att alla föreningar måste kunna visa upp ett positivt eget kapital, annars hotade nedflyttning i seriesystemet. Ett första steg på vägen kom i december, när kommunfullmäktige i Boden beslutade att avskriva lånen på totalt 1,3 miljoner. Samtidigt avskrevs ett lån hos Föreningssparbanken på 500 000.
Men det var långt i från allt som krävdes.
I mars 2004 hade Bodens IK fått in 240 000 av de 960 000 som föreningen behövde innan sista april för att klara av elitlicensen. Efter att ha skickat ut brev till medlemmar med vädjan om bidrag, gått med sparbössor på stan och uppvaktat sponsorer klarade Bodens IK kraven. Elitlicensen - och därmed den allsvenska platsen - var räddad.
För stunden.
I juni 2004 hade Bodens IK bara tre man i truppen. Resten hade flytt föreningens turbulenta ekonomi och när team 17-landslagsmannen Robin Lindqvist skrev på för Luleå Hockeys juniorer återstod bara Joakim Gunler och Fredrik Lindmark. Urban Åström, som nu var sportchef, tvingades chansa hejvilt. Kanadensiske centern Steven Wasylko, som kom till Boden från den australiensiska ligan, beskrevs av Åström som "en toppvärvning". Verkligheten var en annan. På elva matcher gjorde han ett mål och ett assist innan han tvingades avsluta karriären på grund av knäproblem. I samma veva slog NHL-strejken ut i full blom. Boden snabbvärvade Andrew Peters, slagskämpe från Buffalo Sabres, och där tog pengarna slut. Skickliga NHL-spelare som Michael Ryder och Francis Bouillon (Montreal), Mike Dunham (New York Rangers) och Ric Jackman (Pittsburgh Penguins) dök upp i andra allsvenska lag samtidigt som det blev över massor av kvalité att låna från de elitserietrupper som svämmade över av lockoutspelare. Piteå plockade till exempel in ungdomarna Johan Harju, David Rautio, Jonas Johansson, Per Savilahti Nagander och Tomas Wallgren från Luleå Hockey medan Andrew Peters åkte omkring i Björknäshallen och slog folk på käften.
På 22 matcher gjorde Peters två mål och fyra assist. Samtidigt drog han på sig 196 utvisningsminuter och NSD:s dåvarande sportkrönikör Johan Håkansson undrade om Boden skulle "bjuda folket på en ’Cirkus on ice’ i vinter".
I november 2004 försvann både Wasylko och Peters från Bodens IK och efter årsskiftet lämnade Urban Åström jobbet som sportchef. Den nya ledningen insåg att den rikstäckande allsvenska som ska starta kommande säsong var helt fel nivå för den ansträngda föreningen. Trots att laget under våren klarade en kvalplats genom vinst mot Teg i sista matchen valde de ansvariga att självmant dra sig ur. Föreningen tvingades också lägga ner sitt J20-lag för att spara pengar. Juniorerna tog istället plats i den tänkta a-lagstruppen.
Under hösten 2005 stod det klart att läget var allvarligare än befarat. Nye ordföranden Erik Hegglund slog larm om att klubben dragit på sig skulder på nästan två miljoner. Nu vädjade han om att Bodens kommun skulle lösa de ekonomiska problemen. Det var enda utvägen - annars skulle det bli konkurs.
Kenneth Backgård (NS) ställde sig kallsinnig:
"Jag ser det inte som realistiskt att vi ska kunna lägga upp 1,7 miljoner på ett bräde."
Kommunstyrelsen gick på Backgårds linje. Det blev inga extramiljoner till hockeylaget. Torsdag 2 december 2005 meddelades att Bodens IK gått i konkurs efter 18 säsonger i allsvenskan. För första gången sedan 1955 saknade kommunen representation i landets näst högsta serie. För första gången sedan 1930-talet saknade kommunen ett seniorlag i ishockey.
Kari Jaako tränade, tillsammans med Jan Radqvist, Bodens IK när klubben gick i graven.
- Då var pengarna var slut. Det var en tragisk situation, vi åkte buss runt halva Sverige, åkte torsdag kväll och kom hem måndag morgon. Det var som inte rättvist för någon och det var knappt att vi hade råd med bussen vissa gånger, säger Jaako.
Hur var det att uppleva det för dig, som varit med under storhetstiden?
- Det var inte roligt, allting blir så himla tungt när det är slut pengar. Det går ju inte att bedriva någon vettig verksamhet. Men det var ju tragiskt, bara några år tidigare hade vi ju varit på väg uppåt och allting blomstrade.
Sedan utbrytningen från BBK 1987 hade Robert Dahlroth aldrig spelat i någon annan förening än Bodens IK. Han hade aldrig tränat något annat lag än Bodens IK. När klubben i hans hjärta gick i konkurs tränade Dahlroth föreningens J18-lag.
- Kari och "Radde" fick ta smällen, men det var året innan som det handlades friskt. Då försökte ledningen gasa sig ur situationen och det gick inte. I och med att jag inte var mitt uppe i a-lagets verksamhet var inte smällen så stor för mig, men det blev ju mycket snack. Jag kan tänka mig att det inte var så roligt för de som satt i styrelsen, säger Dahlroth.
I spillrorna av Bodens IK reste sig en ny förening. Redan dagen innan beskedet hade en grupp bestående av tränare, ledare och föräldrar till de 250 ungdomar som stod utan klubb i och med konkursbeslutet samlats för att hitta en lösning. Fram träder Bodens HF. Föreningen ska satsa på både ungdomshockey och ett seniorlag. Redan till nästa säsong, 2006/2007, blev allt klart. Seniorlaget tränades av Ulf Taavola och truppen bestod av unga, lokala förmågor. Till viss del tack vare Robert Dahlroth.
- Jag var med på det där mötet och jag lyckades lura hit Taavola. Han hade ju fått lämna Södertälje, kom hem och gjorde ett jättejobb. Problemet var att vi hade J18-lag och a-lag men inget J20 - och där tappade vi hela kullen spelare födda 1989. Det blev ett hål och det hålet har vi fått jobba mycket för att täppa igen. Det har kostat på mycket, framför allt ekonomiskt.
Ett år i tvåan räckte för att ta sig upp i division I och väl där blev Bodens HF ett lag för mitten. Under slutet av 00-talet var det också där klubben befann sig, aldrig tillräckligt bra för allettan men ofta med i kampen. Själva definitionen av ett mittenlag - utan vare sig flärd eller större finess, men också helt i avsaknad av konkurshot och svarta rubriker.
Robert Dahlroth tränade Boden HF:s a-lag i fjol och året innan, tillsammans med Robert Nordberg respektive B-O Karlsson. Men i år kastade han in handduken.
- Jag har renoverat huset och skjutsat min grabb på träningarna, det är allt. Att vara tränare i BHF är inget glamouröst jobb. Det är mycket ur hand i mun, man får jobba med det man har för dagen och göra så gott man kan. Det krävs något mer för att vara med där uppe och konkurrera med Kiruna.
Vad är det som saknas?
- Nytänk, fräscha idéer, det här är affärer nu för tiden. Man måste få in företagsmänniskor som vill jobba för hockeyn i Boden, folk som har energin att skapa något modernt.
En gång i tiden fanns det ju såna människor. När försvann de?
- Jag tror att det hände under konkursen - och lite innan. Där försvann förtroendet för a-laget. BHF är en fin förening nu, vi har ju ungdomslag i alla serier men det hänger fortfarande kvar mycket misstänksamhet mot a-laget från den tiden.
Finns det en framtid för hockeyn i Boden?
- Jag tror det. Föreningen är välbyggd, ledarsidan ser bra ut, det finns folk med kontakter i föreningen. Men det behövs någon; en tok, en riktig eldsjäl, som får ihop allt och bara gnuggar på. Den människan måste styrelsen få fram, det är jätteviktigt.
Det börjar bli bråttom. Nästa säsong ska seriesystemet göras om. Tanken är att den nordligaste division I-serien ska bestå av tolv lag från Sundsvall och norrut. De tre lag - Boden, Kalix och Vännäs - som inte tog sig till årets alletta gör upp i en inbördes fortsättningsserie där ettan slipper kvala och de andra två lagen spelar en kvalserie mot de två bästa lagen från division II.
Hur chanserna ser ut?
Tja, på 24 matcher i årets division I har laget, som tränas av förra storspelarna Johan Åström och Igor Vlasov, vunnit tre (samtliga mot Vännäs) och spelat en lika (Teg, förlust på straffar). Förluster som 2-14 och 0-14 mot Björklöven, 0-12 och 1-8 mot Piteå samt 0-13 mot Kiruna inför 78 åskådare hemma i Björknäshallen sticker ut en smula. I fortsättningsserien har BHF inlett med två förluster innan gårdagens match mot Kalix.
- Det har varit upp och ner... Vi gick in i säsongen med en väldigt tunn trupp. Det speglar sig både på J20- och J18-laget, i och med att vi får fylla på underifrån. Grabbarna som kommit upp har gjort det bra, men de har fått ta större ansvar än vad som var tänkt, säger Johan Åström, som också var en del av det lag som tog sig hela vägen till de avgörande matcherna mot AIK och Rögle.
- Det har blivit en nedgång efter konkursen, det är inget snack. Det tar tid att återskapa förtroendet och vi är på rätt väg. Ungdomsverksamheten fungerar jättebra, det är därifrån vi måste bygga. Både jag och Igor brinner ju för att bygga upp det till den nivå som det en gång var, men vi vet ju inte hur långt vi kan komma, säger Åström.
Kari Jaako var en etablerad elitseriespelare när han kom till Bodens IK 1992. Han var en av lagets förgrundsfigurer ända tills han slutade våren 2000. Men efter konkursen har Jaako hållit sig borta från hockeyn, även om han följer den nya föreningens resultat och ser vad som händer. Vad han tycker om laget i dag? Kari Jaako suckar tungt innan han svarar.
- Ja... Det är ju ett ungt lag och man kan ju inte dräpa de där pojkarna, de har ju inget att göra med det som hänt egentligen. Men det är ju inte så roligt. Det är det inte.