Hallå, Magdalena Andersson och Anders Borg, dags kliva upp ur sandlådan nu.
Den senaste tidens debatter mellan de två finansministerkandidater har varit bedrövliga.
Vilda beskyllningar har korsat luften. Om bristande ansvar, om löftesbrott och hur den andres politik hotar ekonomisk stabilitet.
Den ene säger:
”S, Mp och V är djupt splittrade och lägger fram breda löften till alla grupper. De underminerar skyddsvallarna i den offentliga ekonomin.”
Den andra svarar:
”Du har själv skapat stora hål i statens budget. Du har vänt de stora överskott du ärvde från Göran Persson till stora underskott.”’
”Svenska folket lånar 10 miljoner kronor i timmen för att finansiera dina skattesänkningar.”
Är detta verkligen dessa frågor som Sveriges två tyngsta ekonomiska politiker tycker är angelägnast att debattera inför väljarna?
Att Anders Borg försöker glänsa med sitt – oförtjänta – anseende när det gäller att sköta Sveriges ekonomi är en sak.
Alliansen har ju inte överläge gentemot oppositionen i någon annan fråga än just denna.
Men Magdalena Andersson, då? Hennes taktik består uppenbarligen i att till varje pris försöka framstå som mer ansvarsfull än finansministern själv.
Men genom sin kritik av budgetunderskottet håller hon kvar debatten på Borgs planhalva och får fokus på helt fel saker.
Så står de där och upprepar samma tröttsamma argument om hotande underskott och nödvändiga överskott.
Sanningen är ju att budgetunderskottet är en icke-fråga. För väljarna, men också för ekonomin.
Att statens budget går med underskott när arbetslösheten ligger på 8 procent är inget konstigt (det vore anmärkningsvärt istället om budgeten visade överskott – hur pengarna sedan används är en annan sak).
Ansvarstagande för svensk ekonomi tas inte genom att uppvisa lägsta underskott i de offentliga finanserna.
Det tas med en ekonomisk politik som sätter alla i arbete och ser till att företag och välfärd rustas för framtiden.
I sin vårbudget tar Socialdemokraterna ett antal steg i den riktningen, men formulerar inget eget ekonomiskt-politiskt alternativ.
Istället för att munhuggas om underskott/överskott borde de två finansministerkandidaterna diskutera de ekonomiska framtidsfrågorna. Frågor som berör stora väljargrupper och i vilka det också finns ideologiska skillnader.
Arbetsmarknadspolitiken förstås. Jobbskatteavdrag eller utbildning? Ungdomarnas väg in på arbetsmarknaden. A-kassa på socialhjälpsnivå eller som inkomstförsäkring?
Hur finansiera den nödvändiga upprustningen och utbyggnaden av infrastrukturen?
Hur undanröja den skriande bristen på bostäder och utnyttja byggandet som motor i ekonomin?
Socialförsäkringarnas framtid: Grundskydd eller inkomstförsäkring?
Välfärdens brister och framtida finansieringen. Kan vi klara god välfärd för alla, oavsett plånbokens tjocklek?
Detta borde vi tala om, Magdalena och Anders.