Lördagen den 28 mars klockan 13.00 hölls ett opinionsmöte på Storgatan vid Gula paviljongen. Det var Nätverket Nato ut ur Norrbotten som var arrangörer. Det bjöds på tal, sång och musik och en av nätverkarna gick omkring med en skål med frukt som bjöds på.
Under den tid jag stod och lyssnade innan jag måste gå till jobbet kunde de som stannade och lyssnade räknas på ena handens fingrar.
Gatan var full av helghandlande medborgare men ingen var intresserad av det som berör denna landsända mer genomgripande än något annat sedan andra världskrigets slut. Har man blivit så bedrövad efter Luleå hockeys nesliga uttåg från hockeyslutspelet att man inte kan se genom tåreflödet? Har den långa och hala vårvintern frusit ner alla känslor till den grad att man inte ens kan se till sitt eget bästa. Och till nationens. För det är just det det handlar om.
Den kallar sig ACE, Arctic Challenge Exercise och är enligt försvarsmakten världens största militära flygövning under år 2015.
Den 25 maj till den 4 juni skall – inom ett område stort som en tredjedel av Sveriges yta och en bit in i Norge – USA, Storbritannien, Sverige, Norge, Finland plus en del andra länder utföra krigsövningar med hjälp av 100 stridsflygplan. Försvarsövningar kallar man dem, men detta är nog klokt att ta med stora nypor salt och inse att det är en maktdemonstration riktad österut.
Att dessa övningar för vår del syftar till att öppna upp för ett medlemskap i Nato står utom allt tvivel. Och det är ett ansvar som nu lagts i knät på norrbottningarna. Bara starka, envetna och högljudda opinionsyttringar härifrån kan möjligtvis hejda denna frontalattack mot vår alliansfria utrikespolitik. Man bör komma ihåg att de ryska medborgarna i hög grad känner sig hotade av vad man upplever som fientliga makter runt deras gränser. Historiskt sett har man därifrån inget gott att vänta sig härifrån ända sedan Karl XII.s dagar.
Men tystnaden förefaller kompakt. Letar jag på NSD på nätet hittar jag ett replikskifte från början av mars mellan moderaten Bo Hultin från Boden och fd generalen Carl Björeman, annars tyst som i graven. Självklart fanns ingen reporter på plats vid mötet den 28 mars.
Senast som NSD skrev något om Nätverket Nato ut ur Norrbotten var den 20 maj 2014….
Varför är det så?
Har befolkningen här uppe blivit överkörda i olika sammanhang så ofta att man givit upp? Tänker man att det är ingen idé, och knyter näven i byxfickan och låter eventuella protester stanna mellan skål och vägg. Eller, o fasa, tycker man det är bra med dessa övningar, känner man sig hedrade av att för en stund befinna sig i centrum? Få vara betydelsefulla? Skiter man i de politiska följderna? Här i detta landskap som för oss söderifrån alltid har varit ett föredöme när det gäller klarspråk och motstånd mot en maktfullkomlig överhet?
Vad har hänt med vårt älskade frihetsälskande Norrbotten.
Om inte annat har ni inte förstått miljökonsekvenserna? Konsekvenserna för rennäringen? Är ni så hörselskadade av all snöskoterkörning att ni inte längre uppfattar ljudbangarna över de stilla skogarna?
Civil olydnad vill jag förorda. Att ställa sig i vägen på ett eller annat sätt. Först skrika i högan sky och sedan ställa sig i vägen. Och det måste göras här och av er. Stockholmarna är inte att räkna med i sådan här kamp, vare sig de som går på gatorna eller de som sitter på sina häckar in riksdagshuset.
Men jag är med er, det lovar jag.