Kärt barn har många namn. Ett tag talades det mycket om Nordkalotten. Under 1990-talet var Barents ett begrepp på mångas läppar. En period snackades det om att utveckla EU:s nordliga dimension.
Just nu pratar norrbottniska politiker väldigt mycket om Arktis.
I grund och botten har det alltid handlat om ungefär samma sak.
Norrbotten ligger där det ligger på världskartan. Regionen gränsar till norra Finland och Norge. Luleå ligger närmare ryska Murmansk än sin svenska huvudstad Stockholm.
Därför är det logiskt att det finns en ständig diskussion om hur norra Sverige kan utveckla relationerna med sina grannländer och nordvästra Ryssland.
Det finns värden i mellanfolkligt utbyte, handel, forskningssamarbeten och annat.
Den gamla fina EU-tanken gäller även i norra Europa. När människor, företag, föreningsliv, forskning och andra samhällsverksamheter vävs samman i ett nära och ömsesidigt samarbete minskar det risken för krig och konflikter. Dessutom stärker det tillväxtkraften.
Tyvärr har det varit lite si och så med relationerna och samarbetet under de senaste åren.
Det geopolitiska klimatet har hårdnat efter Rysslands annektering av Krim 2014 och aggression i Ukraina. Relationerna mellan väst och Ryssland har försämrats.
Någon normalisering av förbindelserna verkar inte heller vara i sikte.
”Ryssland utmanar säkerhetsordningen i Europa”, konstaterade statsminister Stefan Löfven så sent som i samband med de nordiska statsministrarnas möte i förra veckan.
Det gör emellertid inte det som sker i Arktiska Rådet och talen om att utveckla svensk Arktispolitik mindre betydelsefullt. Tvärtom.
Arktiska Rådet består av de länder som genomkorsas av polcirkeln – USA, Ryssland, Kanada, Norge, Sverige, Finland, Island och Danmark (via Grönland).
Det betyder att rådet fortfarande är en plats för dialog och samarbete mellan Ryssland och USA, liksom de nordiska länderna. Det är inte oväsentligt.
Det skadar inte att USA:s John Kerry och Rysslands Sergej Lavrov talar med varandra.
Rådet behandlar i och för sig inte de säkerhetspolitiska aspekterna. Verksamheten är inriktad på skydd av den arktiska miljön, hållbar utveckling och förbättring av de arktiska invånarnas ekonomiska, sociala och kulturella välstånd.
Men den sortens utveckling är egentligen själva grunden för fred och avspänning.
Rimligen ligger det även i samtliga medlemsländers intresse att Arktis förblir en region som kännetecknas av fred och stabilitet. Det finns ingen vinst i att regionen börjar präglas av växande motsättningar.
Tag bara möjligheten att öppna Nordostpassagen från Nordkap till Berings sund. Det skulle kunna förkorta transporttiden (och kostnaderna) från Europa till Asien med 40 procent. En sådan utveckling kan bara rymma fördelar för såväl Ryssland som USA och EU.
I regionen finns dessutom fantastiska tillgångar i form strategiskt viktiga råvaror – malm, sällsynta mineraler, skog och fisk – men också hög kompetens.
Andrés Jato, Sveriges ambassadör i Arktiska Rådet, talar engagerat om Norrbotten som ett ”innovativt centrum i norra Europa”.
”Enligt EU:s innovationsindex är Norrbotten mer innovativt än många europeiska huvudstäder”, framhåller han.
Det finns kort sagt resurser för att skapa jobb, ekonomisk utveckling och bättre fungerande för samhällen för alla som bor i Arktis.
Därför borde det även vara en vinst för alla att Arktis förblir en stabil lågspännings- och samarbetsregion. Motsatsen gynnar ingen.
Just nu arbetar en grupp norrbottniska politiker – däribland kommunalrådet Niklas Nordström och tidigare landstingsrådet Kent Ögren – med att forma en regional Arktisstrategi och aktivitetsplan. Det välkomnas av utrikesminister Margot Wallström.
”Vi står inför stora utmaningar i Arktis. Det måste mötas genom samarbete med alla regionala aktörer”, säger hon.
Andrés Jato framhåller att det finns ett stort värde med det lokala och regionala engagemanget.
”Utrikespolitiken utformas inte bara i Arvfurstens Palats i Stockholm. Det spelar också roll vad som görs i kommunhusen i Norrbotten”, säger han.
Så är det. Goda relationer mellan politiker, universitet, näringsliv, föreningar och andra aktörer i Arktis har betydelse även i ett större globalt perspektiv.
Konkret vardagligt samarbete och dialog över nationsgränserna i Arktis är – för att uttrycka det högtidligt – ett viktigt bidrag för att bygga en bättre och fredligare värld.