Debattinlägg med anledning av uttalande av Dr. May-Britt Öhman, Uppsala universitet.
Nyligen har det svenska forskningssamhället genomgått flera stora kriser och förlust av förtroende på grund av det ”forskningsfusk” som uppdagats på Karolinska Institutet och Karolinska sjukhuset. Detta har helt eller delvis medfört minst två personers död och långvarigt lidande för en tredje.
Händelsen visar vilken betydelse det har att det forskare gör och uttalar sig om vilar på saklig och vetenskaplig grund och inte baseras på något allmänt tyckande eller önsketänkande. Det senare gällde, vad jag förstår, på Karolinska. Vi forskare har alltså ett stort ansvar att se till att det vi säger vilar på saklig grund. Det är dessutom en hörnpelare i forskningsvärlden och som sådan diskuteras det ansvaret ingående i all form av forskarutbildning på universiteten.
Lördagen den 19 mars på kvällen inträffade en för svenska förhållanden stor jordbävning i vattnet utanför Piteå. De flesta av oss som bor längs kusten kände säkert av jordbävningen. Så även jag, som först trodde att vi hade fel på tvättmaskinen innan jag förstod vad det var.
En kort stund efter skalvet kunde jag läsa på Norrbotten Kurirens nätupplaga att ”dammsäkerhetsforskaren” May-Britt Öhman från Uppsala universitet ringt tidningen och gjort vidlyftiga uttalade om allehanda möjliga konsekvenser av skalvet. Hon nämnde att dammsäkerheten på sikt kunde äventyras och detta var särskilt allvarligt då dammsäkerhetsfrågan inte var en prioriterad fråga hos vissa dammägare. Hon menade att bristen på ansvar och kompetens var särskilt påtaglig hos gruvindustrin som bygger dammar för förvaring av sand från anrikningsprocesserna vid gruvorna. Medborgarna hade anledning att vara oroade.
Efter att jag som professor arbetat med denna typ av frågor i 20 år med särskilt fokus på dammsäkerhetsfrågor, i såväl vattenkraftsområdet som för gruvdammar, kunde jag inte låta bli att förundras över varifrån alla dessa uttalanden kom.
Först konstaterade jag att denna May-Britt Öhman inte är någon man ofta möter i sammanhang där dammsäkerhet diskuteras och arbetas med. Hon har en anställning på Uppsala Universitet med inriktning mot genusvetenskap. Att denna bakgrund kunde utgöra en grund för djup teknisk kunskap om dammar och dammkonstruktion var något förvånande. Men det hindrade henne inte från att ge sig in i frågor av stor teknisk komplexitet och uttala sig om vad som händer vid skakningar av den typ som skedde i lördags.
Jag blev minst sagt förvånad eftersom jag utifrån min kunskap och erfarenhet inte kände någon oro för konsekvenserna på våra dammar av denna skakning. I Sverige omfattas all konstruktion och underhåll av dammar av ett betydande regelverk. Vi har dessutom seriöst arbetande myndigheter som övervakar arbetet med dammsäkerhet i landet. Att påstå att detta arbete inte är prioriterat av aktörerna är grovt förolämpande. Min erfarenhet säger mig att de dammägare jag mött tar dammsäkerhetsfrågor på största allvar och de har en nära dialog med övervakande myndigheter.
Vi har på Luleå tekniska universitet gjort en del studier av möjliga konsekvenser på gruvdammar av jordbävningar. Dessa studier finns presenterade i internationell litteratur och är tillgängliga för alla. Här kan vi visa att möjliga konsekvenser vid mycket större jordbävningar än den aktuella enbart blir ytliga och lokala och inget som äventyrar dammsäkerheten. Alltså frågade jag henne om på vilka grunder hon kunde dra dessa långtgående slutsatser om vad som kunde hända med våra dammar. Hade hon möjligen studerat saken eller hade hon möjligen kunskap om hur det förhöll sig, kunskap som inte jag och andra upptäckt efter 20 års forskning rörande dammar. Att hon så tvärsäkert kunde säga att dammägare inte prioriterade dammsäkerhet och särskilt inte gruvindustrin. Varifrån kom detta och hade hon underlag för att kunna säga något om detta?
Inom forskningsvärlden lägger vi stor vikt vid att kunna ange källor till uttalanden och åsikter. Det vi säger och gör ska vara transparent. Vidare ska uttalanden bygga på vetenskaplig grund. Mina frågor var således inte märkliga. Frågor av detta slag tillhör forskningens ”hantverk” och något alla som är forskarutbildade är drillade i.
Efter lite mailväxling visar sig det jag befarade. Hon har inte en aning om dessa saker! Det finns inte tillstymmelse till belägg för uttalande av denna typ. Det hela är helt gripit ur luften. Ungefär på det sätt som skedde på Karolinska. Egna hjärnspöken och falsarier.
Detta är djupt beklämmande och skapar oro hos medborgarna och misstro mot myndigheter. Uttalanden av en person som genomgått forskarutbildning vid svenskt universitet borde vi kunna lita på. I detta fall har May-Britt Öhman inte kommit med ett enda belägg för sina påståenden. Istället talar hon om andra saker när jag frågar henne om var underlaget för uttalandena finns.
Slutsatsen av detta blir att man som medborgare alltid måste granska från vem ett uttalande kommer. I detta fall kommer det från en person som inte har vare sig kunskap eller belägg för sina uttalanden. Det är tragiskt för Kuriren att man överhuvudtaget lät sig bli språkrör för psevdovetenskap av denna typ. Liksom det var tragiskt för Karolinska att bli utnyttjat.