Vi fick en framtidsvy där allting klämde oss
och varje bakåtblick blev en idyll,
där vinden gick i en gardin av tyll
och inget ovant mitt i synen drämde oss.
Vem minns när vi, och hur vi alls, bestämde oss
att möta frusna, vilsna utan mat
med spott och bränder, terrorism och hat
och själva blev det där som en gång skrämde oss?