Nato-lobbyn har varit flitig den senaste tiden. Men både Sveriges och Finlands statsministrar (socialdemokraten Stefan Löfven och centerpartisten Juha Sipilä) har is i magen.
”Vi anser att alliansfriheten tjänar oss väl och är en erfarenhet att beakta också då vi bedömer de aktuella utmaningarna. Den bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa som helhet”, skriver Löfven och Sipilä i en gemensam debattartikel i DN 10 januari.
Löfven och Sipilä markerar dessutom – helt riktigt – att denna politik inte innebär isolering eller utanförskap.
Både Sverige och Finland är med i FN, EU, OSSE och en rad andra internationella samarbetsorganisationer.
Tillsammans fördjupar nu också Sverige och Finland ett långtgående försvarssamarbete.
Det handlar om bland annat gemensamma övningar, informationsutbyte och användande av hamnar och flygplatser i respektive länder.
Sverige och Finland deltar dessutom, när länderna så själva beslutar, i samövningar med Nato.
Vi är inte ensamma, för att uttrycka det enkelt. Men poängen är att det är svenska folket självt som bestämmer villkoren.
Det är ingen annan än den svenska riksdagen som beslutar om Sverige, till exempel, som nu ska skicka militärer till det oroliga Mali.
Det går inte heller att bortse från de historiska erfarenheterna av den militära alliansfriheten.
200 år av militär alliansfrihet har varit en ren succé.
Svenska folket har sluppit krig och ockupation. Landet har bevarat sitt oberoende, utvecklat demokrati och välfärd.
Det betyder emellertid inte att Sverige har suttit stilla eller varit passivt i utrikespolitiken. Tvärtom.
Sverige har genom diplomati, medlingsinsatser och biståndspolitik skaffat sig ett anseende i världen som en nation som står upp för fred och solidaritet med världens fattiga.
Personer som Hjalmar Branting, Dag Hammarskjöld, Olof Palme, Anna Lindh och Jan Eliasson har skapat respekt för Sverige i stora delar av världen.
Det är en fin gammal tradition som dagens svenska företrädare bör vårda och utveckla.
Det skadar inte Sveriges intressen i världen att vara känt som ett land som står upp för fred, demokrati och mänskliga rättigheter.
Som Löfven och Sipilä skriver har den svenska och finska positionen även medverkat till stabiliteten i vår del av världen.
Politiken har varit förutsägbar och aldrig uppfattas som aggressiv och hotfull.
”Vi tror inte på tvära kast i säkerhetspolitiken. Ryckighet och snabba omslag lämpar sig särskilt illa i frågor som rör våra länder säkerhet”, konstaterar duon.
Uppenbarligen har statsministrarnas linje även god förankring hos befolkningen i de respektive länderna.
Det syns bland annat i en opinionsmätning som DN/Ipsos presenterade i förra veckan. Hälften, 50 procent, tycker att Sverige ska stanna utanför Nato.
I Finland är väljaropinionen ännu mer Nato-skeptisk. Enligt en mätning i oktober är det bara 22 procent av finländarna som säger ja till Nato-medlemskap.
55 procent säger nej och 23 procent är tveksamma.
Det känns som att Löfven och Sipilä har valt en försvar- och säkerhetspolitisk väg som är både förnuftig och går i takt med folkopinionen.