Socialdemokraterna i Norrbotten kräver ett permanent Barentssekretariat som ett led i arbetet för att utveckla det mellanfolkliga samarbetet mellan norra Sverige, Norge, Finland och nordvästra Ryssland.
Utrikesminister Margot Wallström uttryckte sig försiktigt positivt om förslaget när hon besökte S-distriktskongressen i Piteå förra helgen.
”Det är något vi får titta på i regeringskansliet. Men jag är öppen för tanken”, sa hon vid presskonferensen.
Det är bra att utrikesministern markerar intresse för att utveckla samarbetet i Barents, Arktis eller hur vi nu betecknar nordområdespolitiken i Europa (kärt barn har många namn). Det behövs utan tvekan en ambitionshöjning.
Barentssamarbetet borde vara högprioriterat i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Barents är ett av världens rikaste råvaruområden med fantastiska tillgångar. Det rymmer olja, gas, vattenkraft, fisk, malm, mineraler, skog och mycket annat .
Med sina naturrikedomar är Barents dessutom säkerhetspolitiskt högintressant.
Det är inte utan skäl som både Nato och Ryssland spänner musklerna och förlägger stora övningar till norra Europa.
Men trots det har UD visat ett begränsat engagemang för Barents under alltför många år.
Såväl utrikesminister Laila Freivalds (2003-2006) som Carl Bildt (2006-2014) visade dåligt intresse för Barentsfrågorna.
Vi får gå tillbaka ända till Anna Lindhs tid för att hitta en utrikesminister som verkligen brann för frågorna. Bland annat tog Lindh initiativ till ett särskilt Barentssekretariat med säte i både Luleå och Umeå.
Men bara ett par år efter Anna Lindhs alltför tidiga död 2003 skrotade Freivalds – av någon oklar anledning – sekretariatet.
Behovet av mer dialog över gränserna har dock inte minskat sedan dess. Tvärtom.
Det finns ett värde att både folkrörelser och företag i respektive länder närmar sig varandra.
Målet borde vara att utveckla dialogen över gränserna och göra Barents till ett samarbetsområde – inte en konfliktzon.