Thomas Lundberg, ombudsman på IF Metall Norrbotten och expert på sociala frågor, har gjort en intressant genomgång av hur arbetsgivaravgiften förändrats under de borgerliga regeringsåren.
Den totala arbetsgivaravgiften uppgick till 32,4 procent år 2007. I dag, valåret 2014, är den 31,42 procent. Det är i sig ingen stor förändring.
Men tittar vi på de olika delarna i arbetsgivaravgiften blir det väldigt dramatiskt.
2007 uppgick den sociala delen (den som finansierar sjukförsäkring, pensioner, arbetsskadeförsäkring m m ) i arbetsgivaravgiften till 28,02 procent. Den allmänna löneavgiften, som i princip är en vanlig skatt, uppgick till 4,40 procent.
2014 uppgår den sociala delen till 21,54 procent. Den allmänna löneavgiften, alltså den rent fiskala delen, har stigit till hela 9,88 procent!
Annorlunda uttryckt: En stor bunt med pengar – som tidigare användes för att finansiera löntagarnas trygghet vid sjukdom, ålderdom och arbetslöshet – slinker nu i stället rakt in i finansminister Anders Borgs statsbudget.
Det är inga struntsummor. Thomas Lundberg har räknat ut att det handlar om hela 314 miljarder kronor sedan 2007!
"Det är historiens största stöld av löntagarna i Sverige", konstaterar han.
Det är hårda ord. Men betänker vi vad arbetsgivaravgiften egentligen är så finns det fog för reaktionen.
Borgarna beskriver gärna arbetsgivaravgiften som en pålaga på företagen. Men i realiteten är den ett löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att ha inkomsttrygghet om de blir arbetslösa, sjuka, är föräldralediga, när de blir pensionärer eller skadar sig på jobbet.
I verkligheten fungerar arbetsgivaravgiften som en socialförsäkringsavgift.
Ursprungsidén är att finansiera vettiga trygghetssystem för arbetare och tjänstemän.
Men under Anders Borg har inriktningen blivit en annan. En växande del av arbetsgivaravgiften har istället använts för att finansiera statsbudgeten – i praktiken har det handlat om regeringens alla skattesänkningar (jobbskatteavdragen, förmögenhetsskatten, bolagsskatten, krogmomsen m m ) plus att betala räntorna på statsskulden.
De sociala trygghetssystemen har, enkelt uttryckt, betalat borgarnas skattesänkningskalas.
Borgarna själva vill framställa det som att de sänkt skatterna och på så sätt gynnat löntagarna.
Men i själva verket är det löntagarna själva som finansierat skattesänkningarna genom urholkade trygghetssystem.
Det man tjänat på gungorna förlorar man på karusellerna. Om detta borde vi också tala en del inför höstens val.
Thomas Lundbergs granskning förtjänar att spridas till LO- och TCO-medlemmar i alla delar av vårt avlånga land.