I ett uttalande, som antogs vid helgens S-distriktskongress i Kiruna, kräver länets socialdemokrater att regeringen inrättar ett permanent Barentssekretariat i Norrbotten.
Det finns skäl för utrikesminister Margot Wallström och UD att hörsamma kravet. Den svenska Barentspolitiken har legat i träda alltför länge.
Tidigare utrikesministrarna Laila Freivalds (2003-2006) och Carl Bildt (2006-2014) visade begränsat intresse för att utveckla det mellanfolkliga samarbetet i Barentsregionen (de norra delarna av Finland, Sverige, Norge samt nordvästra Ryssland).
Vi får gå tillbaka ända till Anna Lindhs tid för att hitta en utrikesminister som brann och engagerade sig för Barentsfrågorna.
Bland annat tog Anna Lindh initiativ till ett särskilt Barentssekretariat med säte i både Luleå och Umeå.
Men bara ett par år efter Anna Lindhs alltför tidiga död 2003 skrotade Laila Freivalds sekretariatet.
Det var – och förblir – ett obegripligt beslut. Barentssamarbetet borde vara högprioriterat i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Barents är ett av världens rikaste råvaruområden med fantastiska tillgångar. Det rymmer olja, gas, vattenkraft, fisk, malm, mineraler, skog och mycket annat .
Med sina naturrikedomar är Barents dessutom säkerhetspolitiskt högintressant.
Det är inte utan skäl som både Nato och Ryssland spänner musklerna och förlägger stora övningar till norra Europa.
Men förhållandet mellan folken och nationerna i Barents borde präglas av annat än militär upptrappning.
Vi behöver mer av mellanfolkligt samarbete genom kulturutbyte, kontakter mellan skolor, bättre kommunikationer, handel, gemensam forskning med mera.
Sverige, Europa och världen är inte betjänt av att det byggs upp spänningar och motsättningar mellan människorna i Barents.
Därför borde Sverige satsa på ett nytt Barentsekretariat i norr, liksom återinföra folkrörelsebiståndet för utbyte med nordvästra Ryssland.
Det är ett stort värde om ABF, Unga Örnar och andra organisationer, som tidigare var engagerade i samarbetsprojekt på ryska Kolahalvön, kan återuppta sitt arbete.
Vi behöver fler – inte färre – folkliga vardagskontakter mellan de nordiska länderna och Ryssland.
Svensk nordområdespolitik kan inte bara handla om militär upprustning.