Sent lördag kväll den 19 mars drabbades hela norra Sverige av ett jordskalv. Med sina 4,1 på Richterskalan var det största i Sverige sedan skalvet 1904 vid Kosteröarna, uppmätt till 5,4.
Som forskare med inriktning på just dammsäkerhet – mänsklig säkerhet gick min allra första tanke just till dammarna. Majoriteten av Sveriges största och farligaste dammar ligger i det jordbävningsdrabbade området. Hur kan de ha påverkats och hur kontrolleras eventuella skador upp? Många människor nedströms de stora dammarna är oroliga för att de ska haverera och information bör komma ut snabbt efter ett större skalv.
Dammar åldras och försvagas efterhand. Många av Sveriges största dammar är redan runt 50 år eller äldre. Incidenter och haverier sker hela tiden, i Sverige och internationellt. Suorvadammen var nära katastrof 1983, Seitevare har återkommande problem med läckage. Bolidens gruvdamm i Aitik hade ett allvarligt haveri i september 2000. Kaunisvaaras gruvdamm i Pajala – ägs nu av konkursboet - översvämmades i juli 2014. I dag planeras även för många nya gruvor med medföljande stora riskfyllda dammar, som Kallak i Lule älv, där man önskar kombinera en redan riskfylld uppsättning vattenkraftsdammar med gruvdammar, samt Laver intill Pite älv.
Efter att via hemsidan föreslagit Norrbottens-Kuriren att de skulle kontakta dammägare för att ställa frågor om extrakontroller blev jag själv uppringd och förklarade då i korthet mina perspektiv. Dagen efter hörde även Expressen av sig.
I en osaklig debattartikel 26 mars ondgör sig Sven Knutsson, professor i geoteknik vid LTU, över att jag har dristat uttala mig. Kontentan är att jag inte vet något om dammar och borde hålla tyst. Min huvudsakliga forskningsinriktning har dock varit stora dammkonstruktioner ur ett sociotekniskt perspektiv sedan jag började doktorera 1999. Jag tillhör ett internationellt stort forskningsfält av teknik- och vetenskapsstudier, förkortat STS och är fil dr i Teknikhistoria, KTH år 2007. Sedan 2008 är jag verksam vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet, där jag leder en teknovetenskaplig forskargrupp.
Knutsson studerar dammkonstruktioner och säkerhet ur ett snävt tekniskt perspektiv vilket framgår om man tar en titt på hans hemsida och vetenskapliga publikationer. Jag studerar säkerhetsfrågor utifrån hur mänskliga aktörer agerar i samverkan med maskiner, dammar, naturens krafter, föreställningar om vetenskap, beslut som fattas av människor på olika positioner, hänsyn som tas eller inte tas, hur man konstruerar och kontrollerar – eller tror sig kunna kontrollera – stora tekniska, riskfyllda och sårbara system.
En sak jag och andra forskare inom STS-området har kunnat konstatera är att när en olycka har inträffat brukar media ofta rapportera om ”den mänskliga faktorn”, en människa som har gjort något fel. På något sätt andas då samhället ut – ”det var inte fel på tekniken”. Det man då hoppar över i resonemanget är att alla tekniska konstruktioner faktiskt är tillverkade och kontrollerade av människor.
I en studie av säkerhetsarbetet längs Umeälven och Skellefteälven som genomfördes inom det forskningsprojekt som jag ledde 2010-2012 ”Nedan fördämningarna: Risk och resiliens vid de subarktiska dammarna” kunde vi konstatera att fokus är på de tekniska konstruktionerna medan mänskliga aktörernas ageranden inte diskuteras och ytterst lite läggs kraft på att beforska och stärka allmänhetens och samhällelig beredskap vid en större dammolycka.
I Aitik var det nära katastrof. Länsstyrelsen i Norrbotten rapporterade 2001:
Sent på kvällen den 8 september 2000 havererade dammen mellan sandmagasinet och klarningsmagasinet och cirka 1,6 miljoner kubikmeter vatten med något förhöjd kopparhalt rann ut i vattendragen[…]På grund av dammhaveriet steg vattennivån i klarningsmagasinet med cirka 1,2 meter på några timmar och det förelåg risk för haveri även av den damm som begränsar klarningsmagasinet. Om denna damm hade havererat kunde uppemot 15 miljoner kubikmeter vatten ha runnit ut från magasinet med risk för omfattande konsekvenser för människors liv och egendom.
Länsstyrelsen beskriver att orsaken till haveriet var att dammägaren Boliden inte skött den så kallade ”egenkontrollen” på ett tillfredsställande sätt. Egenkontroll är det säkerhetssystem vi har i Sverige och innebär att dammägaren granskar sig själv och rapporterar till Länsstyrelsen.
Det finns tyvärr en tendens från olika håll att vilja framhärda i att tekniken – konstruktionen – är säker och att man inte ska prata högt om riskerna, eftersom det skrämmer människor. En bredare kunskap hos allmänheten om riskerna med dammar kan även hämma nyetableringar av gruvor vilket upprör. Knutssons debattartikel bekräftar just detta.
För att återgå till själva sakfrågan: Finns det en ökad risk för dammhaverier efter jordskalvet? Svaret är att självklart finns en ökad risk, förmodligen väldigt liten, men dammarna bör ändå kontrolleras. Detta framhöll även seismolog Reynir Bödvarsson, Uppsala universitet, i intervju i Expressen dagen efter skalvet.
Fortsättningsvis hoppas jag på en bredare debatt om dammarna och människors säkerhet och hoppas att beslutsfattare inom myndigheter och politiska församlingar vill ta till sig av mitt forskningsområdes expertis. Inom STS och inte minst i kombination med genusvetenskap finns utmärkta verktyg för att analysera relationer människa-maskiner-natur som kan bidra till ett förbättrat säkerhetsarbete.
May-Britt Öhman,
Fil.Dr i Teknikhistoria. leder den Teknovetenskapliga forskargruppen vid Centrum för Genusvetenskap, Uppsala universitet; är medlem av SweMineTechNet/Gruvrealistiska forskarnätverket (www.sweminetechet.org; forskningsledare inom projektet ”Vetenskap, validering, partiella perspektiv: Kunskapsproduktion bortom normerna” (Uppsala universitet, 2016-2018) och knuten till forskningsprogrammet The Seed Box: An Environmental Humanities Collaboratory www.theseedbox.se