Statsminister Stefan Löfven är ingen revolutionär. Han är en stadig gråsosse som reformerar samhället i stegvisa former.
Det gäller även när han förändrar i sin egen regering. Löfven välter inte hela spelbordet över ända utan förnyar på några punkter.
- Kristina Persson (S), som haft den oklara uppgiften som framtidsminister, får lämna regeringen.
- Ibrahim Baylan (S) uppgraderas till samordnings- och energiminister med placering i statsrådsberedningen.
- Internationellt erfarna och högkompetenta Ann Linde (S) blir ny EU- och handelsminister.
- Karolina Skog (MP), som varit kommunalråd i Malmö, blir ny chef för Miljödepartementet.
- Isabella Lövin (MP) får en större roll som vice statsminister och statsråd med ansvar för bistånd och klimatpolitik.
- Peter Eriksson (MP) – norrbottning med lång erfarenhet av både kommun-, riks- och EU-politik – blir bostadsminister.
Det känns i samtliga fall som rutinerade krafter och säkra kort.
De två nya miljöpartisterna är till exempel inga duvungar. Genom kommunpolitiken har Peter Eriksson och Karolina Skog lärt sig politiken från grunden.
De är inga drömmare utan vet att de gröna visionerna ska funka även i den lokala verkligheten. De känns som två ”visionära realister”, för att använda statsministerns ord.
Kul även att Ann Linde får en central politisk roll i regeringen.
Hon har varit internationellt verksam i många år men i en undanskymd roll som partitjänsteman.
Nu får hon visa allt vad hon kan – och det är mycket – på en mer offentlig position.
Det kommer att bli till glädje för både regeringen och hennes eget parti.
För den politiskt intresserade allmänheten piggar det alltid upp med några nytillskott bland statsråden.
Men det finns ingen anledning att överdriva betydelsen av förändringarna. Regeringsombildningar har sällan någon större betydelse för väljaropinionen.
Regeringsombildningen förändrar inte heller ett svårnavigerat politiskt landskap. Sverige förblir ett svårskött pastorat.
Inget block – och absolut inget enskilt parti – är i närheten av egen majoritet i riksdagen.
Det gör att de nya statsråden sitter i samma parlamentariska knipa som de gamla. Handlingsutrymmet och möjligheterna att profilera sig själva är begränsat.
De måste kompromissa och förhandla med andra för att överhuvudtaget nå några resultat.
Visst, det finns statsråd som har varit mer anonyma är andra. Men det betyder ju inte att de sitter och rullar tummarna på departementen.
Åsa Regnér är i färd med att reformera socialtjänsten. Gabriel Wikström arbetar för att utveckla förlossningsvården och cancervården. Sven-Erik Bucht är på väg att ta fram både en ny landsbygdspolitik, en livsmedelsstrategi och ett nationellt skogsprogram.
Det är ett vardagligt regeringsslit som inte ger några stora rubriker i kvällstidningarna, men det har långsiktig betydelse.
För hushållen och industrierna är det, till exempel, helt avgörande att gnetandet i energikommissionen leder till att Sverige får en hållbar energipolitik.
Resultatpolitik – inte högljudd plakatpolitik – kommer att vara det som betyder något i det långa loppet inför valet 2018.