I en intervju med Expressen publicerad den tolfte juli fick statsminister Stefan Löfven (S) chansen att förklara vad det kommande valet handlar om för hans del.
Det var en sådan där intervju där politiska frågor blandas med de personliga, och statsministern fick chansen att bre ut sig om både sina fotbollsmeriter ("på behagligt låg nivå") och om vilken kulinarisk bedrift han var mest nöjd med ("Dillkött").
Som tur är lever vi inte – inte än i alla fall – i ett land där de som är de bästa fotbollsspelarna eller de främsta hemmakockarna också sitter i regeringen. Och hur trevligt det än kan vara att råka veta någonting om privatpersonerna bakom politikerrollen, så är det till syvende og sidst inte den partiledare som verkar allra trevligast man väljer att rösta på.
Stefan Löfvens personliga berättelse är stark – den handlar om ett barnhemsbarn som har gått den långa vägen från yrkeslivet som svetsare, via det fackliga engagemanget och fram till rollen som landets främsta politiker. Det är en berättelse som säger mycket om honom, men också mycket om den jämlikhet vi kan vara väldigt stolta över; det är en levnadsbana som inte hade varit möjlig på särskilt många platser på den här jorden.
Och det är just i ljuset av den som Löfvens karakterisering av det här valet är särskilt stark. I intervjun med Expressen uttryckte han det som att detta val är en "folkomröstning om välfärden", och förklarar sina tankar så här: "Jag är övertygad om att människor vill att vi ska investera i varandra."
Tydligare än så kan skillnaden mellan dagens två politiska block knappast formuleras. Om den borgerliga oppositionen tar över styret av landet i höst är deras ambition att sänka skatterna, att bryta upp ordningen på arbetsmarknaden och att med olika medel skapa en svensk låglönesektor. För dem är investeringar enbart någonting som företag gör, och för dem är företagen också nyckeln i all politik.
I kontrast till det står en socialdemokrati som vill investera de gemensamma resurserna där de behövs som allra mest, som vill skydda arbetstagarnas ställning och för vilken det är en nästan helig princip att arbete ska ge en lön som det faktiskt går att leva på. För socialdemokratin är den allra viktigaste investeringen man kan göra den som görs i människor, i deras trygghet och framtid.
Nyckeln i den socialdemokratiska politiken är inte företaget – det är människan. I den synen finns också insikten om att välstånd inte är någonting som enbart uppstår på den sista raden i ett börsföretags kvartalsredovisning. Företagens framgång är helt och hållet beroende av det arbete och de kompetenser som finns hos deras arbetstagare – därför finns det heller inte någon motsättning mellan att vilja se bra löner och goda arbetsvillkor och en företagsvänlig politik.
I högersidans ögon är den svenska välfärden en tärande sektor snarare än en närande, och varje krona som satsas på välfärden är en krona som kunde ha gått till skattesänkningar som ökar konsumtionen och företagens vinster. Det är ett sätt att se på det hela – men det går att invända att det är ett ganska kortsiktigt sätt att mäta vinst, och ett ännu kortsiktigare sätt att bygga ett framtida välstånd på.
Välfärden är inte ett nödvändigt ont som vi knotande betalar våra surt förvärvade skattekronor för. Det är tvärtom både en grundprincip i det samhälle vi vill bygga, och det kraftfullaste verktyget vi har för att skapa goda förutsättningar, framgångar och vinster på sikt. Bara med hjälp av den kan vi bygga en ljus framtid, där alla barn får chansen att växa upp och drömma om att också de skulle kunna bli statsministrar en gång.