Kaija Saariahos ”Vinterhimmel” är 10 minuter som på bästa sätt beskriver det titeln säger. Långsamma njutbara klanger. Det är när man hör musik som denna man tydligt förstår varför finskan fick Polarpriset för några år sedan.

Att sommaren är här spelar absolut ingen roll. Detta kan avnjutas året om.

Om Gustav Mahler levt när Polarpriset delades ut hade han säkert också fått det. Hans monumentala femsatsiga femte symfoni är prisvärd musik på alla sätt och vis. Särskilt när den framförs så här aptitretande attraktivt. Från första trumpetsolot som inleder första satsens begravningsmarsch, via det välkända adagiettot till den furiösa avslutningen, allt är på topp. Alla medverkande musiker får välförtjänt stå upp till publikens jubel efteråt. Det sista man vill göra efter detta majestätiska framförande är att gå hem och sätta på sin egen favoritinspelning av femman. Inget kan mäta sig med ett sådant här ljuvligt livfullt livsbejakande liveframförande. Detta är en karamell som man vill få suga länge på och inte låta minnet beslöjas av andra Mahler-intryck.

Elim Chan är ett kärt återseende på dirigentpulten. Hon får Norrlandsoperans symfoniorkester och Nordiska kammarorkestern att smälta ihop till ett enda 80-hövdat kraftpaket där inget övrigt lämnas att önska. Hon har verkligen framtiden för sig och det skall bli riktigt spännande att få följa hennes fortsatta karriär. De går spikrakt uppåt.

Vi får hoppas att detta Norrlandsutbyte fortsätter framöver. Sådana här välbehövliga vitamininjektioner behöver publiken och Kulturens hus få sig en rejäl dos av då och då. På återseende och återhörande snarast, tack.