På IF Metalls kongress 2017 skrevs historia. Marie Nilsson blev den första kvinnliga ordföranden i fackförbundet.
Det är en erfaren facklig kraft som tagit täten i förbundet.
Marie Nilsson har sin bakgrund i den petrokemiska industrin i Stenungsund, där hon arbetade som drifttekniker mellan 1982 och 2012.
Därefter blev hon chef för IF Metalls organisationsenhet 2012-2014 – och på kongressen 2014 valdes hon till vice förbundsordförande.
Under årens lopp har hon haft mängder av fackliga förtroendeuppdrag både lokalt, regionalt och på förbundsnivå.
I dessa roller har hon också rest mycket i landet, bland annat i Norrbotten.
27-28 februari gjorde hon emellertid sitt första besök i Luleå i den nya rollen som förbundsordförande. Hon deltog på ett klubbmöte och träffade medlemmarna på SSAB och Gestamp Hardtech.
På SSAB blev det inte oväntat mycket tal om arbetsmiljöfrågorna. Efter ett antal uppmärksammade arbetsplatsolyckor på SSAB-området har det väckts många frågor om hur det är med skyddet och säkerheten för de anställda.
”Företaget har börjat jobba mer strategiskt med arbetsmiljön. Det känns som att det skärpt sig och kommit en bit på väg”, konstaterar Nilsson efter besöket.
Högaktuell för IF Metalls medlemmar är också frågan om amerikanska importtullar på stål och aluminium. Stålet är en viktig del av svensk industri. Exporten ger både jobb och inkomster för svensk samhällsekonomi. Följaktligen väcker Donald Trumps beslut oro hos Marie Nilsson.
”Det är ännu för tidigt att analysera effekterna för svensk industri. Men IF Metall är frihandelsvänner och ogillar handelstullar”, säger hon.
Hon varnar för handelskrig och understryker att frihandel är avgörande för den globala säkerheten.
Om detta – att Sverige har en i grund och botten frihandelsvänlig fackföreningsrörelse – talas det sällan om i svensk samhällsdebatt. Men jag skulle vilja påstå att det är en av framgångsfaktorerna i den svenska modellen.
I många andra länder har facket utvecklats i en protektionistisk riktning. Tullar och tariffer betraktas som skydd för de egna jobben.
I Sverige har emellertid LO, TCO och Saco omfamnat frihandeln. De har varnat för att brist på omvärldskonkurrens innebär att det svenska näringslivet riskerar att fastna i det förgångna, i omoderna lösningar och gammal teknik.
Grunden för denna frihandelsvänliga hållning och positiva inställning till ny teknik är dock att det samtidigt funnits trygghets- och omställningssystem för löntagarna.
När gamla jobb blivit utkonkurrerade har A-kassa, arbetsmarknadsutbildning och andra insatser gjort det möjligt för människor att ställa om och komma igen. Det svenska näringslivet har moderniserats och förändrats men utan att människor blivit permanent utslagna från arbetslivet.
Tag bara trygghetsfonden TSL (Trygghetsfonden Svenskt Näringsliv LO) som administrerar den kollektivavtalade omställningsförsäkringen.
I den allmänna debatten är den ett närmast ett okänt begrepp. Men den har blivit en fantastisk lösning för många uppsagda arbetare.
Varje år hjälper TSL omkring 15 000 människor till ett nytt och ofta mer kvalificerat jobb.
På samma sätt finns TTR (Trygghetsrådet) för medlemmarna i TCO-förbunden. Av de aktivt arbetssökande tjänstemännen som sökt stöd från TRR får nio av tio – 90 procent – ett nytt jobb.
Sådant är en avgörande förklaring till att facket i Sverige och det amerikanska metallarbetarfacket ser så olika på frihandel.
I USA finns inte samma stöd och trygghet för arbetare och tjänstemän som förlorar sina jobb. Där växer således oron för det nya och för framtiden – och där sitter nu en inskränkt populist med makten i Vita Huset.
Det borde föranleda viss eftertanke bland de högerdebattörer i Sverige som ser som sin främsta uppgift att tala illa om trygghetssystemen på svensk arbetsmarknad.
Faktum är att tryggheten medverkat till att lilla Sverige är en världens mest konkurrenskraftiga ekonomier och rankas som en av de mest innovativa nationerna. Trygga människor vågar mer.
Sådant talar Marie Nilsson och andra fackliga företrädare ofta om. Men det är ett samband som fler borde intressera sig för under valåret 2018 – icke minst när vi nu ser konsekvenserna efter Trumps valseger i USA.